En favoritvarg

Podcasten En varg söker sin pod har seglat upp som ny favorit på min mediehimmel. Det är Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli som diskuterar olika kulturfenomen. Varje gång det dyker upp ett nytt avsnitt blir jag glad och ser fram emot deras underhållande, respektlösa stil och insiktsfulla analyser. Hittills har de pratat om Stig Larsson, The Hobbit, Girls och Amour.

Som en röd tråd genom alla avsnitt löper den feministiska blicken. Strömquist och Ferrada-Noli dissar och ömkar Stig Larssons kvinnosyn, funderar över bristen på kvinnor i The Hobbit, hyllar Lena Dunhams kvinnoporträtt och kan inte komma fram till en gemensam åsikt om huruvida Amour handlar om gullig eller förgörande kärlek. Samtidigt som det är smart och intellektuellt är det fruktansvärt roligt. De fnittrar och skrattar sig igenom analyserna och jag skrattar flera gånger högt med dem. Till exempel när en av dem undrar var Stig Larssons älskade katt Esset befann sig när Larsson våldtog en 16-åring analt i sin etta. En händelse som de elakt avfärdar som påhittad eftersom Stig Larsson enligt dem mest påminner om en liten tant. Om man som Stig Larsson öppet kallar sig själv geni får man allt stå ut med sådana nyp.

Ett annat genomgående tema är att Strömquist och Ferrada-Noli beundrar de författare och regissörer de diskuterar (med undantag för The Hobbit) men att de samtidigt driver med dem. Till exempel jämför de Lena Dunham, som skriver manus till och producerar tv-serien Girls, med Jason Priestley. Han ska ha sett till att hans rollfigur Brandon fick snygga tjejer, mycket pengar och massor av beröm efter att han började producera Bevely Hills 90210. På samma sätt får Dunhams rollkaraktär Hannah ligga med många snygga killar varav en av dem är som besatt av henne.

Det märks att ämnena i En varg söker sin pod är valda med lust. Jag får känslan av att nästa avsnitt kan handla om vad som helst som är kulturellt och som väckt upp nåt hos podskaparna. Bra gjort Expressen Kultur att snappa upp detta radarpar!

1991 revisited

Jag vet inte när exakt en osynlig gräns korsades och början av 2010-talet gick över till att kännas som början av 1990-talet, men jag tror att det var nån gång under 2012.

Det var året då Sverigedemokraternas främlingsfientlighet och brutalitet i och med Expressens avslöjande blev så uppenbar att alla vettiga människor borde rygga tillbaka. I stället ökade stödet för Sverigedemokraterna så mycket att de blev tredje största parti i riksdagen.

Det var året då Peter Mangs dömdes för två mord, fyra mordförsök och tre grovt olaga hot begångna under 2009 och 2010. Gemensamt för flera av brottsoffren var att de hade invandrarbakgrund.

Det var också året då en i övrigt rolig, snäll och vettig kollega under eftermiddagsfikat plötsligt outade att hon röstade på Sverigedemokraterna. Det blev tyst runt fikabordet. Jag visste inte vad jag skulle säga för jag blev osäker på om hon skämtat. Fikagänget har också haft diskussioner om negerbollar, pepparkaksgubbar, Tintin i Kongo och Stina Wirsens barnboksfigur Lilla Hjärtat. Den gemensamma nämnaren i diskussionerna är en indignation över att det nu gått för långt, att "vi" måste ta tillbaka vår rätt att få säga negerboll, läsa Tintin och ta del av barnboksfigurer som ser ut som rasistiska stereotyper.

I boken Lasermannen kopplade Gellert Tamas ihop Lasermannens rasistiska dåd i början av 1990-talet med ett Sverige i kris, attacker mot flyktingförläggningar och Ny Demokratis intåg i riksdagen. Dåden blev möjliga i ett samhällsklimat där det blivit mer okej än tidigare att vara negativ till invandring och skylla samhällsproblem på invandrarna.

Jag ser samma tendenser i dag. Peter Mangs dåd kan ses i en kontext av ekonomisk kris, varsel, Sverigedemokraternas intåg i riksdagen och ett samhällsklimat som förskjutits i en invandrarfientlig riktning.

Ytterligare en dimension är det nu så omdebatterade näthatet med anonyma vita män (oftast, men så klart inte enbart) som uttalar sig hatiskt och starkt negativt om antirasism och feminism, gärna med personliga angrepp på de personer som driver frågorna i olika medier. Mina fikakollegor står för en mycket mildare version, men känner sig liksom näthatarna påhoppade och trängda av antirasisternas åsikter och förslag. I diskussioner klämmer de ofta in ett, "men det får man väl inte säga".

Jag är verkligen rädd för den här samhällsutvecklingen och tänker att vi måste göra nåt för att nå ut till alla som sitter och fikar och vars åsikter om invandrare och rasism håller på att radikaliseras. Det är som om en snöboll satts i rullning. Hur gör vi för att stoppa den innan den blir för stor och vi går från 1991 revisited till 1939 revisited?

Lyssna mer!
Sveriges Radios utmärkta dokumentär Fallet Peter Mangs, om Peter Mangs och skottdåden i Skåne.

Konsten att fortsätta vara feminist

Det sjöng av glädje och enorma känslor som knappast fick plats i kroppen. Jag ville resa mig upp från bussätet där jag satt och ropa att jag var frälst. Frälst till feminist! Det var 1998. Jag hade precis läst ut Det andra könet och såg världen, allt jag kände till, i ett nytt ljus.

I höstas läste jag Caitlin Morans Kosten att vara kvinna och kände - ingenting. Jo, jag hade definitivt roligt, men jag kände ingen ilska, ingen insikternas glädje, ingen frustration. Jag tänkte heller inte någonting särskilt. Boken bara rann igenom mig som god men lättsmält soppa. Delvis är det bokens eget fel, för den innehåller inga ögonöppnare för en som blev feminist med Det andra könet och Under det rosa täcket på 1990-talet. Men jag kunde inte släppa tanken på att det även hade med mig att göra, med mitt förändrade förhållande till feminismen.

I förhoppningen att väcka några nya tankar och kanske även känslor började jag läsa recensioner av Konsten att vara kvinna. I dem hittade jag några exempel på sånt som jag tror att jag själv hade reagerat på för tio år sen. Mest kände jag igen mitt gamla jag i Martina Lowdens recension i Dagens Nyheter (7 augusti 2012). Hon påpekar mycket uppmärksamt att Caitlin Moran inte är den femte vågens feminist som hon beskriver sig som (utan att egentligen tala om vad denna femte våg innebär till skillnad från tidigare vågor) utan snarare en andra vågens feminist à la Erica Jong, Ebba Witt-Brattström eller Germaine Greer. Hon bortser helt från den nutida feminismens diskussioner om intersektionalitet, alltså medvetenheten om att kvinnor inte alltid föds med fitta, är vita, hetero och så vidare. Lowden skriver att Moran skriver som om alla kvinnor föddes med samma förutsättningar och hade samma problem. Mest tydligt blir det kanske med citatet ”En god vän har 27 par högklackade skor som hon inte kan skiljas från, samtliga använda max två gånger och många aldrig. Alla kvinnor har en sån skogömma någonstans i sina hem.” Nej Moran, alla kvinnor har verkligen inte det.

Johanna Ögren skriver i sin recension på Bokhora (21 augusti 2012) att Morans feminism inte är hennes feminism eftersom vi i Sverige kommit mycket längre än i Storbritannien. Det kan jag också hålla med om. Jag känner mig i alla fall osäker på om Moran är oinsatt i de senaste decenniernas feminism, om hon låtsas vara det för att hon vill rikta sig till en ung, oinsatt publik, eller om Storbritannien helt enkelt inte översköljts av samma feministiska svallvågor som Sverige. Raka eller inte raka kroppen, skönhetsoperationer och namnet på framstjärten - här var de ämnena hett stoff på 1990-talet. Verkligen inte oviktiga att prata om nu, men Moran tycks vara ute 15 år för sent ur ett svenskt perspektiv. Ögren blir också entusiastisk över hur Moran skriver om kvinnors rätt att inte vilja ha barn och om tabut kring abort. "Blä. Jag blir arg bara jag tänker på det", kommenterar Ögren.

När jag läser recensionerna känner jag hur jag själv snuddat vid både resonemangen och entusiasmen men halkat förbi utan att ryckas med. Hade det varit för tio år sen hade jag obevekligen irriterat mig, känt desperation över sakernas tillstånd och underbar glädje över Morans förmåga att lättsamt och skitroligt beskriva den feministiska verkligheten. Jag hade inte kunnat låta bli att tänka och tänka på det som störde och gladde mig tills jag hade en något så när färdig analys. Det var som en naturkraft. Ibland när jag diskuterade med någon blev jag så arg att jag inte kunde tänka klart och var tvungen att gå därifrån och låsa in mig på närmaste toalett för att sprutgråta ut min frustration. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag saknar det. Det är så mycket skönare att  ha förmågan att föra en diskussion med en meningsmotståndare utan att vilja strypa människan, att kunna luta sig tillbaka i ett lojt "jag hör vad du säger men jag är inte av samma åsikt".

Jag saknar inte ett brinna upp, men jag vill glöda igen. Jag tror nämligen att brand eller åtminstone glöd är en förutsättning för intressanta analyser och resonemang. Det är känslan av att DET HÄR ÄR VIKTIGT (som Moran skulle ha skrivit) som driver fram de fruktbara tankeprocesserna och ger slutsatserna udd. Det gäller inte bara feminismen, men just med Konsten att vara kvinna i bakhuvudet så blir min önskan innan jag stänger av datorn i kväll att jag ska kunna lära mig konsten att fortsätta vara feminist.

Inför jämställd snöröjning i Stockholm!

- Jag jobbar med snöröjning och det har i alla fall ingenting med jämställdhet att göra.

Så sa gatuchefen i Karlskoga kommun för två år sedan under en jämställdhetsutbildning. Det triggade planeringschefen och sedan dess har man i Karlskoga just jämställd snöröjning. Det låter konstigt men är genialt. Normalt snöröjer man först på de stora vägarna (där i huvudsak män kör med sina bilar) och sist på cykelvägar och gångstråk (där i huvudsak kvinnor tar sig fram).

I Karlskoga gör man nu tvärtom. Busshållplatser, gångvägar och områden runt dagis röjs först och bilisterna får vänta med argumentet att det är lättare att köra bil i tio centimeter snö än att gå eller cykla. Det har funkat jättebra. Inte ens utryckningsverksamheterna är missnöjda. För dem är det egalt.

- Om vi hade sett på snöröjningen ur barn- eller miljöperspektiv hade bi kommit fram till samma slutsats, säger planeringschefen i P1 Morgon (19/12).

Jag vill att Stockholms stad inför jämställd snöröjning nu. Det är bra för de flesta av trafikanterna, det minskar kostnaderna för halkolyckor, det är bra för miljön och barnen. Det verkar faktiskt inte finnas nånting dåligt med det. Om man inte är en bensinslukande grinig gubbe förstås. Men dem kan vi väl sluta prioritera en gång för alla.

Skit på dig Sofie Fahrman

Det är sånt här som bidrar till att unga tjejer får ätstörningar. Bilden av Sofie Fahrman och Julia Fors har klätt insidan av omklädningsskåpen hos träningskedjan SATS under december och varje gång jag tittar på den får jag lite ont i magen. Jag vet precis hur jag reagerat om jag var typ 18. Med självförakt och ett tyst löfte gjort för att brytas och generera ännu mer självförakt: Den här julen ska jag inte äta så mycket och inte så sött och inte så fett. Inte, inte, inte.

Varför måste de stå så där som några andra systrarna Graaf och visa upp sina perfekt smala, vältrimmade och bruna magar? Dessutom i juletid när många har som mest svårt för att hålla tillbaka på svullnadet. Det är ondskefullt och självgott! Skit på dig Sofie Fahrman. Din bok förtjänar att gå rakt ner i återvinningen.

Smygfotat i Camden och vid Söderbysjön

I stadsdelen Camden  i London såg jag två fina byrackor kika ut ur ett skjul. Jag hivade upp kameran och smög närmare för att smygfota dem. Precis när jag tryckte på avtryckaren sprang en tredje hund ut och fångades på bilden. Ibland har man tur!

Nån vecka senare hängde jag på en klippa vid Söderbysjön utanför Stockholm. Vädret var inte så fint som det varit tidigare på dagen och doppet i sjön kändes allt mer avlägset. Då kom en mamma med dotter och hund och frågade om vi var hundrädda.

- Nej! Nej kom hit med hunden! log jag stort.

Hunden kom och hälsade och slickade mig till min stora lycka i ansiktet. Åhh hund, fina lilla hund! Men hans matte skämdes och ville att han skulle ligga stilla en bit ifrån oss. Där passade jag på att smygfota honom.

Helvete

I går såg jag utställningen Helvete på Liljevalchs konsthall. Tyvärr var det inte så mycket helvete tycker jag. Det var mer melankoli och dystopi. Mest helvetisk och också bäst var Tracy Moffats video Doomed, ett ihopklipp av scener från filmer med undergången som tema. Tsunamivågor och tromber som väller in och krossar storstäder under sig, bilar som flyger som höstlöv i luften, hela hus som rullar över vägen, fallande hissar och fallande människokroppar i total fasa, skräckslagna ansiktsuttryck, bullrande eldmassor som störtar fram mellan höghusen i New York i en enda villervalla. Jag blev helt förtrollad och stirrade in  bildflödet med öppen mun. Hade kunnat se det om och om igen.

Undrar varför jag blev så begtagen? Jag som brukar må dåligt av den typer av filmer fick en nästan berusande känsla av Moffats undergångspotpurri. Kanske beodde det på att katastroferna var tagna ur sitt sammanhang, utan koppling till karaktärer som jag knutit an till och kunde identifiera mig med i ögonblicket av utplåning. Isolerade är ju katastorferna storslagna. Läskiga men också mycket fascinerande.

Resten av utställningen var fin men inget fångade mig som Moffats video. Efteråt köpte jag en magnet med en Jan Lööf-bild på och ett par stora döskalleörhängen i guld (obs ej äkta!).

Vovven i Vinterviken

Var på ganska trist teater i Vinterviken. Ville hellre titta på och smygfota den här hunden som satt framför mig och var mycket söt. Den morrade åt en annan hund och hoppade på människornas ben.

Klädketchupeffekten

I går handlade jag mer kläder än jag gjort under de senaste två åren. Jag överdriver inte. Som tur var handlade jag de flesta på Emmaus för halva priset. Mamma blev nästan lika köpgalen som jag. En liten del av mig skäms, men en stor del är jäkligt nöjd och upplivad.

 Voilà!


Ralp Lauren-loafers och Kedskopior från Emmaus.

















Tisha från Ralph Lauren och Kedskopior,
allt från Emmaus. Nyjeans från Weekdays.

Grön tröja med mörkblåa bårder från Emmaus.

Fjärilströja i ull och loafers från Emmaus.
Nyjeans från Weekdays.



Gröna örhängen från Emmaus, ring från Weekdays
och Kassettbandörhängen från Poplin.

Rosa reatröja från Weekdays.



Overall frånWeekdays.

Lång kofta från Nümph/Poplin.

Fin Snobbenpåse till örhängena från Emmaus.



Reatights från Filippa K.



Gerlaks, juli 2011

Jag gräver i jorden, skottar upp den i skottkärran och stenarna i en hög vid muren mot ån. Jag riktar den mäktiga högtryckstvätten mot stenarna och mossan som klamrar sig fast vid dem. Smutsen svischar iväg och mossan tvingas också. Den splittras och flyger.

Jag stoppar röda vinbär och enorma hallon i munnen och sörjer de döda ungdomarna på Utöya i Norge. Gråten samlar sig som en klump i halsen där den blandar sig med hallonsaft och vinbärsfrön. Det börjar regna.

Det regnar och jag tänker på Patti Smith och Robert Mapplethorpe. Jag drömmer om deras konstnärsliv i New York på 1960-talet. Jag längtar som en tonåring. Vill teckna, skriva och fotografera.

Ute i trädgården fotograferar jag. Vassen, verktygen, växterna. Arbetshandskarna som vilar på förstutrappan och ölburken som glänser i gräset bredvid. Jag tänker att jag måste se Mapplethorpeutställningen på Fotografiska museet snart, helst nu. Det måste hur som helst ske i veckan.

Jag vill fortsätta arbetet med högtryckstvätten men det får jag inte i regnet. Jag kan rikta strålen och fräsa bort mossan även om den rutiga skjortryggen blir våt och det bruna håret smetar på kinderna, men i stället får jag vänta på att kaffet blir klart.

Jag väntar och lyssnar på pappa som äter en krasig maräng. Vi tittar på en krasig tv med norska nyheter som rullar och rullar runt runt. Jag vill tända ett ljus för de döda och skärrade norrmännen. Det hjälper ingen, men förödelsen är så ofattbar och nånting vill jag göra. Bara nånting.

Kaffet blir klart, tv-nyheterna fortsätter, regnet blir kvar inpå kvällen.

Till Fina Finaste Marina Trollet

I dag hittade jag ett iturivet kärleksbrev på trottoaren utanför ICA vid Telefonplan. Det gula kuvertet och den spretiga texten Till Fina Finaste drog mina ögon till sig. Jag plockade upp det och såg att det inte var allt. På den andra kuvertdelen fortsatte texten med Marina Trollet. Till Fina Finaste Marina Trollet.

Åh, tänk vem som skrivit så! Man ska ju inte läsa andras brev, men när det bara ligger så där på marken. Sönderrivet, övergivet och uppenbart oönskat. Det kliade i fingrarna och pirrade i magen. Jag kunde inte låta bli. Det var hjärtskärande ord från en Janne som inte förstod nånting och önskade att snälla Marina bara skulle säga som det är. Jag har inte hjärta att berätta mer så här i offentligheten.

Jag tror aldrig att jag fått ett sånt kärleksbrev, och det tycks som om Marina önskar att hon aldrig fått det. Eller? Det är väl typiskt att om man nån gång får det så är det från nån man inte vill ha det från. Så ogärna att man river itu det och lämnar det för vem som helst att gotta sig i?

Men egentligen har ju vem som helst, i det här fallet jag, ingen aning om hur och varför kärleksbrevet hamnade där på gatan. Det bara väcker min fantasi på så många sätt.

Jag undrar vad Janne och Marina gör just nu.

Mein Glück Mobil

Klart man köper Mein Glück Mobil om man ska köpa husbil. Vem vill inte ha sin egen lyckobil? Skådad på campingen vid Klubbensborg i Mälarhöjden i dag.

Fängslad på eget grepp

Armbandet/fängslet.

Oftast gillar jag att bo ensam. Det finns en massa fördelar som jag inte ens tänker på utan bara åtnjuter. Ingen lägger sig i möbleringen och städningen. Ingen ska sova när jag vill vara vaken eller vara vaken när jag vill sova. Ingen med konstiga vanor som inte passar ihop med mina och inga irriterande kommentarer om mina egna olater. Jag behöver inte fastna i en annan person och reda ut saker hela tiden.

Men så ibland tänker jag att det kanske inte är värt det ändå. Eller? Det är oftast små situationer som sätter igång tankarna: För tunga matkassar, ett roligt tv-program som bara jag skrattar rakt ut åt (för katterna kan inte skratta), ingen att prata med när jag kommer hem om nån skit som hände på jobbet. Det känns för tyst och tillrättalagt att bo ensam ibland. Det skulle vara skönt med nån som knuffade och buffade lite på mig, mentalt alltså.

Och så här om dagen, klassikern, jag fick inte av mig armbandet. Det har ett litet spänne som man behöver två händer för att få grepp om. Visst har jag två händer, men bara en tillgänglig när armbandet tagit den andra i besittning. På morgonen kände jag mig triumferande när jag fick på mig armbandet med enhandsgrepp, men sen tänkte jag inte längre. På kvällen var jag inte lika triumferande. Jag lirkade och knixade med armbandet. Jag huffade och puffade och vände och vred, men kom ingenvart. Armbandet satt där det satt. Det började kännas mer som ett fängsel än ett armband. Jag fick små panikkänskor och ville slita av det, vad som helst. Kanske hugga av handen?

Jag gick och la mig med armbandet kvar på armen. Jag hade det på mig hela dagen och hela natten efter också. Jag har det fortfarande på mig. På dan när jag träffar andra vill jag inte ta det av mig. Det är fint. Men antingen får jag be nån om hjälp på dan eller så blir det så ni ser att jag träffat en pojkvän: armbandet är borta från vänsterarmen.

Man kan ju inte skaffa kille för att få hjälp att ta av sig ett armband. Inte för att få hjälp med matkassarna eller med att smörja in bodylotion på ryggen heller. Men de här små sakerna kan väcka ens längtan, i alla fall min. De får mig att känna lite för tydligt att ensam inte är stark.

Sluta glo på självmordet

I morse var det ett radioprogram där de demonstrerade en apparat som kan förutsäga om nån är självmordsbenägen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det är så typiskt sjukvården. Vi ställer oss och glor på risken för självmord. Om det inte finns nån risk andas vi ut, blundar och går vidare. Om det finns en risk blir det mediciner, psykologer och i värsta fall psyket. Ingen får dö, det är viktigast. Även om vi räddat dem till ett liv i Helvetet.

För många verkar det kanske vettigt att samhället fokuserar på att förhindra att folk tar livet av sig, men jag tycker att vi glor på risken för självmord så mycket att vi missar det väsentliga.

- Hur mår du?

Självmord är ett symptom på att nån inte mår bra. Men man kan må lika dåligt och inte vara självmordsbenägen. Jag tycker att man ska få hjälp om man mår dåligt, oavsett om man vill ta livet av sig, skadar sig eller inte.

Självmord låter hemskt. Det är allra hemskast för de anhöriga. Det är hemskt för alla som är rädda för döden och känner att om nån bara räddas till livet så är det bra. Man ska vara tacksam för livet, ta vara på det. Det är bara det att alla inte är det, inte kan det. Självmord kan framstå som en öppning, ett andningshål. Kanske ett sorgligt val, men också en lättnad att det finns en väg ut om det skulle fortsätta vara så här jävla jävligt för länge till.

Varför är det alltid bättre att leva? Själslig smärta kan vara så otroligt mycket värre än tanken på döden, än en kniv som river i skinnet eller ett huvud som dunkas i väggen. Ska vi då stirra på om nån vill ta sitt liv eller inte, eller ska vi fokusera på vad som kan göra livet värt att leva för dem som mår dåligt? Kan inte nån uppfinna en apparat som kan ta reda på det i stället?

Lilla blå traktor

Utsikt från köksfönstret.

I dag såg jag en traktor på Hötorget. Den var rätt liten, klarblå, en sån där öppen variant. Jag tog ett steg åt sidan när den åkte förbi i ett huj. Den fraktade bort salustånd från torget.

Jag log när jag gick vidare mot tunnelbanan. Traktorglädje. När jag inte såg traktorn längre undrade jag om jag verkligen sett den. Var det önsketänkande i efterdyningarna av att jag saknade mormors och morfars bondgård i förmiddags? Där fanns det traktorer. En stor röd som man kunde stänga om sig i. En mindre röd, öppen som den på Hötorget. När jag tänker på traktorerna tänker jag på morfar.

I förmiddags saknade jag inte mest traktorerna utan hela bondgården. Jag kände att jag ville vara där och bara hänga. Jag ville sitta vid köksbordet som mormor. I mitt minne skiner solen in på henne där hon sitter med armbågarna mot vaxduken och en kaffekopp i handen och dåsar. Huvudet nickar till så att kaffet nästan spills ut, men mormor hinner vakna och räta upp sig. Fast inte går hon och vilar. Man kan ju inte vila mitt på dan. Då ska man arbeta.

För egen del vill jag sitta där vid köksbordet med en kopp kaffe och bara glo, kanske nicka till som mormor. Gå en sväng runt gården och titta på byggnadena. Kolla in kojan på baksidan av ladugården. Finns den kvar?

Men det går inte. Huset genomgår en stor renovering och köket kommer antagligen aldrig se ut som på mormors tid igen. Dessutom är mormor och morfar döda båda två. Jag får nöja mig med att ha sett en liten blå traktor fara över Hötorget, mitt i Stockholm city, i ett huj.