Vi såg in i varandras ögon

Jag stod längst fram i coresalen på gymmet och under avslappningen tittade jag upp på instruktören. Hon tittade tillbaka och log mot mig. Jag log också. Hon fortsatte att se på mig och le och jag såg på henne fast jag började känna mig töntig, och så började hon mima till låten som spelades, One av U2.

- We´re one, but we´re not the same. We´ve got to carry each other, carry each other, mimade hon och såg fortfarande leende på mig.

Jag slog förläget ner blicken och vågade inte titta upp under resten av passet. Vad hände?

SL Access

I går natt drömde jag att jag skulle välja SL Accesskort. Storstockholms lokaltrafik håller nämligen på att införa ett nytt åkkortssystem. Det heter SL Access och man får själv välja vilken färg man vill ha på sitt åkkort. Sen laddar man det med pengar.

Hur som helst så ville jag ha antingen ett gult eller ett lila kort. Jag bestämde mig för lila, men när jag fick titta på korten så var det gula finast. Jag blev lite besviken för att SL Accesskorten såg ut som de gamla korten, inte som nåt nytt och spännande.

I dag i verkligheten funderar jag fortfarande på om jag ska ha ett gult eller lila kort. Helst skulle jag vilja ha kort i flera färger så att jag kan matcha dem till resten av min outfit, men det är nog inte riktigt SL:s tanke. Gult blir antagligen lättare smutsigt, så jag tror det blir det lila kortet. Fast jag kanske ångrar mig när jag får se korten. Jag tror i alla fall inte att de ser ut som de gamla korten utan att de verkligen är nya och jättespännande.

(OBS jag är inte sponsrad av SL. Men efter det här inlägget kanske jag kan bli.)

Lorena regerar

Kukavskärerskan Lorena Bobbitt leder fett i omröstningen om vem mina bloggläsare helst skulle ligga med om de var tvungna. Vad kan detta stå för, doktor Freud?

Passa på att rösta du också! Andra heta kandidater är till exempel porrstjärnan Rocco Siffredi, den romantiske låtskrivaren "Vill du ha sex med mig?"-Tommy Nilsson (Malin Berghagens man) och den gulliga helyllebjörntjejen Brummelisa (honungsbjörnen Bamses fru).

Den sista måltiden

Jag hittade en halvdöd humla på förstutrappan. Den protesterade inte när jag lyfte upp den i handen. Vilda djur som inte protesterar när människor rör dem brukar som regel vara sjuka.

Jag bar in humlan och gav den honung. Jag satt och tittade på den när den slickade i sig det söta med en liten snabel som den stack ut genom munnen. Sen la den sig på honungen och kantrade. Den fick fullt av honung i pälsen. Jag lyfte bort den en bit från kladdet.

Humlan låg på sidan och rörde på benen. Sen rörde den bara på en liten tagg som den drog in och ut i baken.

När jag kom hem från gymmet var humlan död. Det var väldigt nära att jag började gråta.

Bajsparken - mitt nya hem?

Jag har hittat ett bostadsområde som rent namnmässigt skulle passa mig och alla andra som gillar bajshumor. Det heter Bergsparken och kan lätt uttalas så att det missuppfattas som Bajsparken. Andra bajsiga platser är Bajsgatan på Kungsholmen, Vitabajsparken på Södermalm och Bajs School of Communication.

En bra morgon

En bra morgon: yoga på gymmet klockan åtta. Sen en sväng till Hötorget för att köpa rosa ranunklar, mörkgula påskliljor och röda anemoner till portvinstanten där hemma. Jag tittade längtande på alla de vackra tulpanerna i olika färger, men de små rovdjuren tycker alldeles för mycket om att tugga på deras skira blad. Sen en sväng till kaffehandeln för att köpa mörkrostat kaffe till min nya pressobryggare. Gula påskljus på köksbordet och portvinstantens ljusgula, sursöta citron- och limelemonad.

Jag snikar och sparar på pengarna den här månaden, men två saker har jag lovat att inte snåla allt för mycket på: levande blommor och smånöjen med mina vänner, som ett glas vin på en trevlig bar eller en caffe latte på en solig utesevering några dagar i veckan.

Ka-ka-ka

För övrigt har jag skaffat kycklingar som jag har hemma i garaget. De är verkligen inte nåt slags föda år rovdjuren i lägenheten utan sina alldeles egna bedårande små husdjursindivider.

Från vänster ser ni Sniff, Bertil, Piff, Puff och Anna-Karin.

Plocka upp hundskiten (eller pynta den)!

Det som stör mina bloggläsare allra, allra mest är folk som inte plockar upp bajset efter sina hundar. Hela 26 procent av de femton personer som röstade under mars valde det alternativet bland ett antal högst godtyckliga alternativ.

Näst mest störande (20 procent vardera) är rökare, föräldrar som låter sina barn göra som de vill och akademikerhatare.

På tredje plats med 13 procent kommer folk som står där man ska gå eller bara går för långsamt, gubbar som skrattar självgott, feminister och kärnfamiljshetsen.

Sånt som bara stör en läsare (6 procent) är folk som har ryggsäck i kollektivtrafiken, rabiata icke-rökare, Stureplanskillar, akademiker som tror att de är nåt och alla som klagar på kärnfamiljen.

Ingen stör sig på folk som pratar i mobilen i kollektivtrafiken, stojande tonåringar och katter som kissar i sandlådan (tack!).

Mitt tips till dig som glömt hundbajspåsarna hemma eller fått slut på dem (även hundar kan vara lösa i magen) är att alltid bära med dig till exempel strössel, små leksaksfigurer eller kniv och gaffel i fickan när du tar hunden på promenad. Då kan du pynta bajset i stället - för vems irritation ger inte vika inför en klick pyntat hundbajs? Mer inspiration hittar du hos Sprinklebrigade.

Att hela två läsare stör sig på feminister förvånar mig något eftersom det förekommer feminsitiska inlägg både då och då på den här bloggen, men jag håller mig å andra sidan inte själv för god för att gå in på G.R.I.S webbsida ibland för att se vad de har för sig (ingenting sen 2005). Jag läser dock inga antifeministiska bloggar. Det är tillräckligt med strunt i medierna ändå.

Undersökningen: Vad stör du dig mest på?
Undersökningen låg ute under mars månad 2009. Totalt röstade 15 personer. Man kunde välja flera svarsalternativ. Talen efter svarsalternativen representerar det antal personer som valde respektive alternativ och hur många procent detta motsvarar (inom parentes).

• Folk som pratar i mobilen i kollektivtrafiken: 0 (0%).
• Folk som inte plockar upp bajset efter sina hundar: 4 (26%).
• Folk som står där man ska gå, eller bara går för långsamt: 2 (13%).
• Stojande tonåringar: 0 (0%).
• Gubbar som skrattar självgott: 2 (13%).
• Katter som kissar i sandlådan: 0 (0%).
• Folk som har ryggsäck i kollektivtrafiken: 1 (6%).
• Rökare: 3 (20%).
• Rabiata icke-rökare: 1 (6%).
• Feminister: 2 (13%).
• Stureplanskillar: 1 (6%).
• Föräldrar som låter sina barn göra som de vill: 3 (20%).
• Akademikerhatare: 3 (20%).
• Akademiker som tror att de är nåt: 1 (6%).
• Alla som klagar på kärnfamiljen: 1 (6%).
• Kärnfamiljshetsen: 2 (13%).

Foto: Pontus Ripstrand.

En schysst gymkille

Det är på sin plats att ge gymkillarna lite upprättelse. I går kom en av dem fram och pratade med mig och var trevlig. Han frågade hur det gick och när jag sa att det gick bra men att det ju var jobbigt sa han att det är många som går runt i gymmet och bara lyfter vikter lite här och där men som inte är seriösa, särskilt tjejer. Jag sa att de flesta nog tar i så gott de kan och att jag inte ser mig som så himla seriös heller. Han kontrade med att det syns att jag anstränger mig och tar i.

- Du sitter liksom i ditt hörn med din huvjacka och gör din grej.

- Ja, jag håller mig lite för mig själv i gymmet, sa jag.

Sen ville han tala om hur man gör de bästa bicepsövningarna och passade på att visa sina egna biceps - som han påpekade att de är så stora av sig själva att han inte behöver träna dem.

- Du ser, nästan som en liten fotboll, sa han.

- Oj vad stora, sa jag.

Visst, han var inte min stil och han ville imponera med träningstips och fotbollsbiceps, men han var i alla fall trevlig och gav mig komplimanger i stället för att inleda med en dissning. Ett stort plus till den gymkillen.

Konsten att fånga ett troll på gymmet

Ibland känner jag mig som ett ufo, men jag kan ändå inte komma ifrån att jag innerst inne tycker att det är "de vanliga människorna" som är konstiga. Den här gången utspelade det sig i gymmet.

När jag kom in i hörnan där vikterna finns var det en kille där som hoppade upp och ner med vikter på axlarna samtigt som han grymtade, flåsade och röt som ett troll. Han hade tagit massor av olika vikter och attiraljer och lagt på golvet omkring sig för att snabbt kunna snappa åt sig dem och gå över till nästa övning, som till exempel kunde vara en magövning med vikter, ackompanjerad av ett samlagsaktigt stönande.

Jag satte mig på behörigt avstånd och fortsatte min egen träning. Jag hade bara så svårt att hålla mig för skratt. Jag kom inte ifrån bilden av ett skogstokigt troll som hoppade upp och ner och vrålade några meter från mig. "Stackars kille. Han ser rätt bra ut, men herregud", tänkte jag. Det skulle dock visa sig att smaken är som baken.

Det kom in en blond tjej i vikthörnan. Hon lade sig på en bänk på andra sidan trollet och började träna bröst. Strax började hon prata med trollet. Jag förstod av konversationen att hon antingen jobbar på gymmet eller är där väldigt mycket och tränar fitness eller nåt. Hon brukar träna med nån som heter Eric, men den här dagen var Eric sjuk så hon tränade ensam.

- Ååh, det går så himla dåligt för mig att träna ensam, utbrast hon.

Nu började jag tjuvlyssna på allvar, för jag är fascinerad av hur en del tjejer lyckas spela på att de behöver hjälp trots att det är uppenbart att de är väldigt kapabla. Den här bruttan såg mycket vältränad ut och jag tror som sagt att hon till och med jobbar på gymmet. Det tog högst en minut innan trollet erbjudit henne att träna ihop med honom. Under hans ledning så klart.

- Neej, det blir ju jobbigt för dig, sa blondinen.

- Nej då, nej då, jag älskar att träna tillsammans! utbrast trollet från hjärtat.

Man riktigt såg hur otroligt lycklig han var i hela kroppen över att ha fått den här tjejens uppmärksamhet. Han skuttade ut till pilatessalen och hämtade en pilatesboll till henne. Villigt började han om med sina trollövningar från början.

- Neej, men nu måste ju du börja om från början, log blondinen.

- Det gör inget! log trollet. Och jag tror att han verkligen menade det.

Alltså började trollet hoppa upp och ner igen och blondinen hoppade upp och ner bredvid honom. Kostigt nog verkade hon inte ha behov av att stöna och vråla lika mycket som han trots att hon tog nästan lika stora vikter.

- Go boy! ropade hon däremot rakt ut medan de hoppade på.

Jag imponerades verkligen av blondinens fingerfärdighet när det gäller att flörta med svennekillar. Hon fick honom att känna sig manlig och duktig trots att hon säkert kunnat instruera honom minst lika bra som han nu instruerade henne. Samtidigt är det ju inte 1800-talet, så tjejer får heller inte framstå som mjäkiga. När trollet frågade om hon kunde göra "riktiga armhävningar" svarade hon charmigt förnärmat att det är klart hon kan.

- Det där tar jag som en förolämpning! skrattade hon.

Kanske boxade hon till och med lite på honom när hon sa det. Eller så bara känns det som att hon kunde ha gjort det. Hon skötte liksom spelet så perfekt.

Jag kände det som att jag bevittnat nåt stort och spännade, kanske början på en livslång kärlek. Jag kände mig också som ett ufo. Jag har aldrig kunnat spela det där tjejspelet. På högstadiet när de andra tjejerna for runt och skrek "Neeej, neej" när killarna jagade dem och tryckte upp dem i nån vägg eller på nåt bord stod jag förbryllad bredvid och tänkte: "Fan vad fåniga de är. Varför skriker de nej när det är så uppenbart att de tycker det är jätteroligt?".

Det känns likadant nu, tjugo år senare. Jag tycker att de där tjejerna är fåniga, men samtidigt måste jag beundra deras förmåga att charma killar. Samtidigt tycker jag att det är ett sorgligt beteende. Och samtidigt tänker jag att jag ändå inte vill bli ihop med ett troll.

Gymfascister

Får man säga åt andra hur de ska göra på gymmet? Jag har råkat ut för det två gånger nu.

Första gången var jag och en transa kvar i coresalen efter passet. Hon stretchade graciöst (och manieriskt). Jag gjorde benövningar med vikter. Plötsligt hörde jag en len mansröst som sa:

- Det är inte bra att göra så där, som du gör. Det är inte bra för knäna.

Jag vände mig förbluffad om och tittade på den vänt leende transan som fortfarande satt på golvet och stretchade. Jag fick en stark lust att påpeka att jag lärt mig övningen av en gyminstruktör som nog visste vad han talade om - och att säga nåt elakt tillbaka. Typ "Du kanske ska ansa din skäggstubb bättre innan du börjar klaga på andra". Bara tanken gjorde dock att jag kände mig som en taskig bitch. Men vad fasen, det var transan som började bitcha! Jag svarade ändå bara nåt i stil med:

- Nähä.

Nästa gång var för ett par dagar sen. Jag tränade biceps i godan ro, men kände det som att mannen på bänken bredvid glodde på mig. När jag gjort klart första bicepsvarvet insåg jag att jag känt rätt. En ganska vanlig mansröst sa:

- Du ska släppa ner armen längre, neråt. Då tar det bättre.

Jag vände mig mot honom där han satt och smålog mot mig.

- Eeh, okej. Hur då? sa jag av artighet fast jag blev lite irriterad och inte hade lust att få råd av honom.

Han började förklara lite. Jag fortsatte med mitt andra varv, stint stirrande på mig själv i spegeln, fullt medveten om att vara uttittad, inte bekväm.

- Du ser, det tar bättre nu, sa han när jag gjort klart mitt andra varv.

- Jag känner faktiskt ingen skillnad, sa jag.

- Nähä.

Om jag ska vara snäll tänker jag att bicepsmannen kanske stötte på mig, men då undrar jag ändå hur han tänkte. På mig hade "snygga biceps" eller nån annan småfånig positiv kommentar funkat mycket bättre än kritik.

Får man säga till andra hur de ska göra på gymmet? Kanske det. Men helst inte mig i så fall. Nästa gång kanske mitt bitchiga inre manifesterar sig i verkligheten.

Budgetfrukt

Jag har lätt för att snöa in på saker. Just nu är det bland annat min budget. Jag har fört kassabok ganska länge, men den här månaden tryter slantarna och jag bestämde mig för att göra en budget också. Det låter inte kul, men jag tycker att det är kul. Inte att följa budgeten, det är inte kul, men att göra den tar fram min maniska sida. Att riktigt minnas allt jag gör av med pengar på, att dela upp det i poster, att dela upp de pengar jag får in i rimliga stycken på posterna. Som i Lyxfällan fast mer detaljerat. Jag älskar Lyxfällan också.

Min budget för april visar att jag måste skära ner på allt, även mat. I tidningen läste jag att grönsakerna är fyra gånger billigare på torghandeln i Skärholmen än i matvarubutikerna, så jag åkte till Skärholmen i onsdags. Det fanns bara ett torgstånd och där handlade jag frukt och grönsaker för 112 kronor. Detta fick jag:

• 2 salladshuvuden
• 2 gurkor
• 1 röd paprika
• 1 gul paprika
• 5 tomater
• 2 avocado
• Ca 150 gram champinjoner
• 1 stort persiljeknippe
• 2 citroner
• 5 äpplen
• 3 päron
• 9 sharonfrukter
  

112 kronor för allt detta kändes väldigt billigt, men nu har jag börjat undra om det är det. Vad skulle motsvarande grönsaker kosta i butik? Jag brukar aldrig kolla på kilopriset på grönsaker, så jag vet inte. Jag har lust att handla samma saker på Konsum bara för att jämföra, men det har jag ärligt talat inte råd att roa mig med nu. Är det värt att ta t-banan till Skärholmen igen?

Foto: Sören Hjelm, Webbild.com. Obs, bilden föreställer inte torghandeln i Skärholmen.

Råttan regerar

I journalistskräckens tid

I Dagens Nyheter i dag skriver Hanne Kjöller under rubriken I munkavlarnas tid om några plastkort som Stockholms stad delat ut till sina anställda. På korten finns tips om hur de anställda bör agera i kontakten med journalister. Hanne Kjöller undrar med vilket lagligt stöd Stockholms stad tar sig rätten att säga på vilket sätt de anställda får kommunicera med medierna. Hon ondgör sig också över att allt fler organisationer anlitar pressekreterare och informatörer för att hantera mediekontakter.

Slutligen uppmanar hon Stockholms stad att dra tilbaka plastkorten och mana sina medarbetare att i stort och smått kontakta journalister närhelst de tycker sig ha något att berätta. I webbversionen av artikeln står det till och med "I Stockholm ska de anställda prata mindre".

Meddelarfriheten är en viktig del av demokratin och jag är definitivt för att vi ska värna den, men jag tycker att Hanne Kjöllers resonemang visar på okunnighet om den faktiska verksamheten i dagens myndigheter - och säkerligen även inom företag och andra organisationer.

När jag var pressekreterare gick en stor del av min tid och energi ut på att få mina medarbetare att över huvud taget våga prata med journalister. Väldigt många blir nämligen skräckslagna när det ringer en journalist. De har hört, sett och läst alldeles för många medieinslag där folk blir pressade, upptryckta mot väggen och svettiga tvingas ta ansvar inför till exempel Janne Josefssons kamera (Janne Josefsson är allas största skräck). De litar inte på att de kommer bli rättvist behandlade även om de har rent mjöl i påsen.

Rädslan och upplevelsen av att ha blivit illa behandlad av journalister beror i många fall på okunskap om hur journalister arbetar och vilket uppdrag de har. Som pressekreterare fick jag ofta förklara journalistikens roll i demokratin och varför journalister beter sig som de gör, bland annat varför det måste gå snabbt, varför journalister ibland publicerar sådant en anställd bett dem att inte publicera och varför de fokuserar på tydliga detaljer i stället för på komplicerade resonemang.

De flesta anställda är tacksamma för den typen av plastkort som Hanne Kjöller klagar på. De uppfattar det inte som ett uttryck för att arbetsgivaren försöker bestämma vad de får säga till journalister utan som något de kan hålla i handen i en situation där de känner sig i underläge och som de ofta inte vet hur de ska hantera. Pressekreterarna är i själva verket ofta de som gör att journalisterna över huvud taget får nån att prata med.

Om du läser igenom punkterna på Stockholms stads plastkort nedan ser du att de till stor del handlar om att inte bli så stressad att man blir arg, börjar gissa, spekulera eller till och med ljuga. De handlar inte om att försöka undanhålla sanningen eller att man inte ska prata med journalister - tvärtom.

Jag är fullt medveten om att det finns pressekreterare och informatörer som försöker undanhålla information och kontrollera allt som kommer ut från myndigheten eller organisationen. Det tycker inte jag är bra. Medborgarna har rätt till information om vad som försiggår inom de skattefinansierade verksamheterna. Men den andra sidan av myntet är att journalister har mer makt och sätter mer skräck i människor än de ofta förstår. Jag tror att alla vinner på att myndighetsanställda känner sig trygga i kontakten med journalister, att de vet vad kontakten handlar om och att deras egen roll i förhållande till journalisten är tydlig.

Stockholms stads plastkort till anställda i kontakten med medier

Aldrig vid mediekontakter:

• Ljuga, gissa eller ha egna teorier.
• Bli upprörd eller arg.
• Låta situationen eller reporterna stressa dig.
• Diskutera sekretessbelagd information.
• Använda uttrycket "inga kommentarer".

Alltid vid mediekontakter:

• Ta god tid på dig.
• Tänk efter innan du svarar.
• Håll dig inom ditt eget ansvarsområde.
• Säg om du inte vet, kan eller får svara på frågan.
• Håll dig till fakta.
• Utgå från att alla samtal är intervjuer.
• Var bestämd, rättvis och ärlig.

Det dummaste jag hört

I dag läste jag nåt av det dummaste jag både läst och hört i en insändare i DN. En Stefan Pagréus tycker att vi ska sluta klappa och dalta med vuxna djur. "Det är som att kela med en gubbe eller tant. Vuxna hundar och katter behöver inte daltas med" skriver han.

Min första tanke var att det är ett skämt. Är det första april? Nej. Har Stefan Pagréus över huvud taget träffat några djur? Vet han att även gubbar och tanter behöver fysisk närhet och kel? Behöver han inte det själv?

Här ska inte slutas med nåt daltande inte! Bara för det ska jag dalta extra mycket med Råttan och Räven i dag. Och det betyder att det kan bli daltande över alla daltgränser av.