fredag 30 juli 2010

Hästsvansmannens outgrundliga skönhet

Såg en fantastiskt vacker man på Södermalms Östermalmsoas Bistro Süd i går kväll. Det kan ju hända då och då, men det speciella med den här var att han såg ut att vara ungefär 50-60 år gammal och att jag ändå kände nån sorts attraktion. Det har aldrig hänt förut i hela mitt liv. Normalt attraheras jag nästan uteslutande av män i min egen ålder eller yngre.

Det finns ett tidigare undantag. För fem år sen gick jag en kurs där kursledaren var 13 år äldre än jag. Först tänkte jag inte nåt särskilt om honom, men plötsligt under en lektion var det som om ett ljus föll över honom och jag såg att han var den vackraste och charmigaste mannen i världen. Jag blev som förtrollad, och även den gången förundrad över att känna så för en man som var så mycket äldre än jag.

Kom nu inte och säg att 13 år inte är nån större skillnad och att age ain´t nothing but a number eller nåt sånt. Jag håller med om det i teorin, men attraktion handlar ju inte om teori. Jag har alltid varit sån. På högstadiet gillade jag killar i min egen årskurs eller i årskurserna under. I nian vågade jag inte berätta ens för min bästis Kristine att jag tyckte en kille i sjuan var assöt för jag kände mig som en tantpedofil. Sen att flera av killarna i nian var ihop med tjejer i sjuan hade inte med saken att göra på nåt underligt sätt. Som tur är har jag inte fortsatt att gilla killar i sjuan i alla fall. Mina attraktionslagar är konstanta men har följt min egen ålder.

Men så ibland inträffar dessa oväntade attraktioner, som i går. Jag såg den här vackra mannen redan utanför restaurangen. Han var lång, smal men muskulös på ett senigt sätt och hade långt vitt hår i hästsvans. Alltså jag vet, jag vet, det låter inte alls sexigt. Långt vitt hår i hästsvans, tjena. Men han var otroligt vacker. Det var inte enbart det fysiska utan hela hans uttryck. Jag önskade att jag haft en bra kamera med mig så att jag kunnat be om att få fotografera honom, men det hade jag inte och batteriet var slut i pocketkameran som jag alltid bär med mig.

Mannen med hästsvansen satt vid bordet bakom mig med några vänner och jag gick på toa flera gånger för att få chansen att se på honom på vägen tillbaka till bordet. Inne på toa tänkte jag att nu skulle jag fanimej titta på honom och inte vara så rädd för ögonkontakt, men i samma sekund som jag tänkte det visste jag att nu när jag tänkt så är det kört, så snälla bli inte besviken på dig själv nu.

Sa till min pappa och hans sambo som jag var där med att det satt en otroligt vacker man vid bordet bakom mig. De kollade och höll med men pappa sa snabbt, lite för snabbt:

- Ja, men han är för gammal för dig.

Sen började han tala om det av mina ex som är hans favorit, Magnus E.

- Var inte han en bra pöjk ändå?

Jo det var han verkligen, men det tog slut för över åtta år sen och jag vill inte ha honom tillbaka mer nu än då, hur fin och bra pöjk han än var. Han var fem år äldre än jag och jag tyckte att vi inte hade samma referensramar på grund av åldersskillnaden, men det var inte därför jag gjorde slut.

Vet inte, kanske var jag i går kväll mest påverkad av att ha sett Annie Leibovitz-utställningenFotografiska före restaurangbesöket. Hästsvansmannen såg ut som stigen ur en av hennes tvärskarpa bilder. Han hade förresten inte bara hästsvans utan över huvud taget nåt hästaktigt över sig, och nu när jag skriver det tänker jag på att just en häst är nåt som flera associerat även mig med. Det kanske bara var helt vanligt hästäktenskapstycke? Vi hade dessutom likadana kläder på oss: jeans, jeansskjorta och vita jympadojor.

Sen skulle vi gå. Varken han eller hans vänner satt kvar vid sitt bord. Jag gick till toaletten igen. Väntade i det lilla utrymmet utanför för det var upptaget. Ut från toan kom strax hästsvansmannen. Vi måste trängas under några sekunder där i det lilla utrymmet. Vet inte om han såg på mig för jag kunde bara stirra ner i marken. Får väl vara glad att jag inte sa bajskorv eller började prata om mina bröst eller nåt.

Men ögonblicket var över. Han var ändå för gammal för mig.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hade det inte varit smartare att börja prata om dina bröst?

Stina sa...

Nja, jag har en känsla av att många män tror att de skulle gilla att kvinnor gjorde sånt men min erfarenhet är att nästan alla snarare blir skrämda, tappar målföret eller tar sig från platsen så snabbt de kan om vi verkligen gör det.