På Beyond Retro

Jenny och jag var på Beyond Retro i dag, mest för att leta kläder till den vintagebutik som Jenny ska öppna i Västervik, Jenny's Vintage. Det var lite för höga priser för att handla nåt till butiken, men vi köpte några saker till oss själva (och till Jennys familj) och njöt av butiken. Det är så fint att de har sorterat alla kläder efter färg tycker jag. Mig får det att tänka på godis. Det är smart, jag får i alla fall lust att ta på kläderna och handla.

Tyllkjolar i taket.

Färgkoordinerat.


Fin vårig tröja.


Omklädningsrummen.

Jag köpte en surfcollegetröja med neondetaljer. Tror det gula kommer bli fint ihop med mina nya gula pumps. Det rosa matchar nog min nya rosa mascara.

Tröja till Jennys pojkvän, tillika far till hennes barn.

Skohyllan i hörnet.

Jehovas bästa vän

Nu ska jag berätta om min jobbiga relation till Jehovas vittnen. Och den är alldeles mitt eget fel. Det började med en fascination för Jehovas tidningar, Vakna och Vakttornet, som jag får i brevlådan ibland. Jag kan inte låta bli att läsa dem för det står alltid nåt jag tycker är så dumt att det är roligt. Det är nästan alltid uttryckt på ett faderligt sätt, som goda råd till läsarna. Ett exempel:

"Omoraliskhetens bittra konsekvenser
I vår tid är det miljoner människor som har släppt alla moraliska tyglar. En följd av det är aidsepidemin. (...) Många som har aids har ådragit sig sjukdomen genom promiskuöst sex, orena injektionsnålar som används av drogmissbrukare eller blodtransfusioner som bär smitta. Andra följder av den dåliga moralen är herpes, gonorré, hepatit B och C och syfilis."
(Vakttornet 1 / 2001. Ja, jag har sparat den.)

Det moraliska perspektivet på aids är väl inte så förvånande i Vakttornet, men det här är första gången någon öppnat mina ögon för det djupt syndiga i att ta emot blodtransfusioner.

Anyway. Jag är alltså lite äckelfascinerad av Jehovas. En gång i höstas hade jag jobbat hemifrån under några dagar. Jag måste ha blivit lite lappsjuk eller nåt, för när det ringde på dörren och Jehovas vittnen stod där kände jag mig pratsjuk och intresserad av att diskutera trosfrågor med dem. Det slutade med att de tackade för sig och gick vidare. Jag stod kvar och tänkte att jag gärna bjudit dem på kaffe.

Sen ringde de på igen några månader senare. Jag var stressad och skulle iväg nånstans, men hävde av artighet och av minnet från senast ur mig att de gärna fick komma tillbaka en annan dag. Varför det? I mitt normala liv, när jag inte har lappsjuka, har jag varken nån större lust eller tid att prata med Jehovas vittnen. Jaja, jag tänkte att de säkert skulle glömma bort mig.

Säkert. Vid det här laget måste Jehovas ha sett mig som deras kanske bästa potentiella vän, med tanke på hur många snäsiga svar och stängda dörrar de måste stå ut med under sina dörrknackningar. I slutet av januari rinde det på dörren igen. Den här gången hade jag fullt sjå med att försöka få in katterna i sina burar och min taxi till kattvakten stod utanför och tickade pengar. Det var två kvinnor.

- Du sa när vi var här senast att vi gärna fick komma tillbaka, sa den ena.

Jag förklarade min olägliga situation, men de började ändå fråga om Egypten (som jag var på väg till) och om min vardagsrumslampa som skymtade genom dörren och som den ena kvinnan tydligen också har ett exemplar av (jag har tydligen Jehovassmak). Allt medan jag blev mer stressad och svetten började rinna nedför ryggen.

- Då kommer vi tillbaka en annan gång, sa de till sist.

- Eh, jaa, sa jag.

Sen dess vågar jag inte öppna dörren när det ringer på, om jag inte vet i förväg vem det är. Tyvärr har min dörr inget titthål. Om jag var lappsjuk den där gången får jag betala dubbelt upp för det nu. Jag får sitta här i min ensamhet medan mina bekanta ringer på, allt på grund av skräcken för Jehovas.

So don´t you get fresh with me

Jag 14 år.

I går kväll hamnade jag av en slump på en 8 marsfest med dansgolv. DJ:en spelade allt från 50-talsdängor till Le Sport. När Neneh Cherrys Buffalo stance började var det som om jag kastades tillbaka till slutet av 1980-talet och mitt rosa-vita-tapeteserade flickrum i Östersund, där jag brukade sitta på lördagarna och spela in Tracks på min dubbeldäckare, som jag fått för att jag sålde så många jultidningar.

Jag mindes känslan av att vara där, vara 14 år och lyssna på musik (Neneh Cherry, Kim Wilde, Pet Shop Boys, Belinda Carlisle, MADONNA) och drömma om att vara nån mycket coolare person, om att ha en pojkvän, om att... ja väldigt mycket om att ha en pojkvän helt enkelt. Vilket jag definitivt inte hade.

Jag fantiserade och fantiserade och levde mig in i att jag gjorde saker som jag aldrig skulle våga göra på riktigt och att mitt liv såg helt annorlunda ut. Att jag till exempel skulle bli upptäckt och bli fotomodell. Att jag skulle komma bort från Östersund. Fantasierna var nästan verkliga, så starka var de. Tills verkligheten pockade på. Jag lyssnade på I hate myself for loving you med Joan Jett And The Blackhearts, men vågade inte berätta det för nån för att jag tyckte att jag egentligen var för töntig för att gilla så tuff musik.

Trots tonårsångesten gjorde mig minnena från 1988 glad på dansgolvet. Ingen sång är längre lika laddad som den var då, för jag har mycket större frihet att förverkliga mina fantasier. Jag kan göra lite som jag vill, umgås med vem jag vill. Jag sände en tröstens tanke till den drömmande lilla Fjorstisstina i sitt rosa-vita tonårsrum.

Härska över andra - och var sexig

"Så gör du för att härska över andra". Någonting i stil med det stod i Stockholm Citys vänsterkryss i går. Det handlade om Elaine Bergqvists bok Härskarteknik. Jag tänkte att det var en konstig rubriksättning, men att det så klart ligger medielogik bakom. Få folk att plocka med sig tidningen. Min andra tanke var att rubriken kanske säger nåt om samhället vi lever i.

Boken handlar om olika tekniker som människor, medvetet eller omedvetet, använder för att skaffa makt över andra. Den är nåt av en vidareutveckling av socialpsykologen Berit Ås teorier från 1976. Hennes härskartekniker utgår från ett feministiskt perspektiv, att män använder dem för att utesluta kvinnor ur olika sammanhang. Genom att lära sig att se när man blir utsatt för härskartekniker kan man få grepp om situationen. Man kan slippa känna att det är en själv det är fel på och kanske till och med bemöta personen som utövar makt.

Elaine Bergqvist har inte det uttalade feministiska perspektivet. Hon tycker på 2000-talsvis att även kvinnor använder härskartekniker och utgår från individer snarare än grupper. Men kunskap om härskarteknikerna är fortfarande ett sätt för förtryckta att upptäcka förtrycket.

I Citys rubriksättning låter det som om boken lär dig att förtrycka andra, och att det skulle vara nåt bra. Ett sätt att ta sig fram. Det är lätt att vända så skyddar du dig från andras härskartekniker till så använder du härskartekniker mot andra. Det gjorde i och för sig Berit Ås också, för att testa hur männen skulle reagera.

"Ambitioner är sexigt" lockar Aftonbladet med för att få folk att läsa den här artikeln om Elaine Bergqvists bok. DN går mer rakt på hennes budskap med rubriken "Fula knep för att få makt".

Själva artiklarna är mer sakliga än rubrikerna, så som jag tänkte först handlar det säkert om medielogik. Men tanken på ett mer individualiserat samhälle där var och en ska slå sig fram på egen hand och annars får skylla sig själv släpper mig inte helt.

Aftonbladets pikanta vinkel om att det dessutom är sexigt dröjer sig också kvar. Den säger liksom kvinnor, ni behöver inte vara rädda för att ha makt, för det är sexigt. Den går rakt in på kvinnors rädsla för att ta plats och ha makt: rädslan att inte vara sexig och åtråvärd för män längre, att förlora det man uppfattar som sitt kvinnliga värde. Men den säger inte skit i det, utan att kvinnor fortfarande kan (och bör?) vara sexiga, också när de har makt.

Min sista tanke om ämnet är att man ska gå till källan. Både Berit Ås och Elaine Bergqvist har viktiga budskap att komma med. De vill hjälpa människor som utsätts för fula härskartricks att konfrontera makten genom att sätta ljus på den konkreta maktutövningen i en viss situation. Mediernas tolkning av hur de bör vända sig till allmänheten för att sälja budskapet är sorgligare. Vad säger det om köparna? Om dig och mig?

Fina, duktiga Vasaloppsmamma!

Jag är så stolt över min mamma. Hon har just precis, klockan 17.06.03, åkt över Vasaloppets mållinje på tiden 09.06.03 och plats 444 bland damerna. 61 år gammal har hon åkt nio mil genom skogen på en tid som är bättre än nåt som många unga killar skulle klara. Dessutom verkar det ha varit värsta pissåret att åka i år. Flera hundra gav upp och tog bussen tillbaka till Mora redan i Smågan, efter en mil. Nästan alla åkare som intervjuades i TV klagade över att det inte fanns några spår kvar att åka i. Men mamma klarade det!

Tyvärr har jag ingen bild av mamma på mållinjen. Det skulle ha suttit fint. Men jag sitter ju i Stockholm och latar mig vid datorn jag.

Time After Time

Jag har sett Lina Bjernelds fina slututställning från Konsthögskolan i dag. Time after Time heter den. Den visas på galleri Mejan på Långholmen till och med 5 mars, på onsdag alltså. Jag hoppade över att gå in och kolla på Andy Warhol på Moderna museet. Det var så mycket folk, så jag väntar till senare i vår.

En favorit.

En annan favorit (till vänster).

Jättevackra färger. De påminner mig om Cecilia Edefalks målning En annan rörelse. Det är lite samma kombination av rödorange och skarpt blå.

Del av målning.

Den här bilden ser ut lite som en antik urna med en stor svart råtta på.

Bajsar hon?

Det är min skugga till höger.

Tulpanmonstret

Nej, det är ingen liten äcklig köttbit Råttan tuggar på. Det är en av de vackra tulpanerna på bilden en bit längre ner. Det visade sig att Råttan tyckte de var högklassig mat. Räven också för den delen. Råttan är ökänd för sin glupskhet, men nån måtta kan man ju önska att det kunde vara. Han har varken spytt eller dött så jag antar att tulpanerna inte var giftiga i alla fall.

Vårjunkie

Ser du, snödroppar! Och i rabatten utanför tvättstugan har tulpanblad trängt upp ur det bruna. Min moster på Öland berättade i dag att hon hört lärkan och att påskliljorna har knoppar utanför husknuten. Det är våren! Våren har kommit för att rädda mig! Jippie! Jag vet att det säkert kommer snöa flera gånger innan våren är här på riktigt, men jag är en vårjunkie. Kan inte hålla mig borta från vårtecknen. De gör att allt känns bättre och roligare. Jag vill ut.

Tulipan

Miraklet - eller hur jag nästan blev religiös

För knappt tre veckor sen (31 januari) skrev jag om hur jag nästan blev satanist. Sedan hände nåt som gjorde att jag nästan blev religiös i stället. Så här var det.

Jag fick feber ett och ett halvt dygn innan jag och en vän skulle åka till Egypten. Jag hade inte varit sjuk på ett halvår och hade bokat resan bara ett dygn innan. Medan jag onsdag 30 januari gick runt på stan för att fixa saker inför resan kapitulerade jag inför det faktum att jag höll på att bli sjuk. Jag försökte pressa tillbaka tårarna där jag stretade runt. Jag var så jävla arg.

Jag kan inte beskriva det på annat sätt. Jag kände att jag hatade Gud och tänkte nåt i stil med "du din jävel. Om du gör så att jag blir så sjuk att jag inte kan åka ska jag fanimej bli satanist". Jag tror väl egentligen inte på Gud, men som jag skrev i min förra text så finns det ibland ingen annan att rikta sin ilska mot. Det här var ett sånt tillfälle. Till saken hör att när jag får feber brukar jag bli totalt utslagen i ungefär en vecka.

Att jag blev så arg handlade inte bara om att jag höll på att få feber ett och ett halvt dygn före den efterlängtade resan bort från snöregn och grått vintermörker. Det handlade om ett år som varit fullt av att jag nästan fått sådan jag drömt om. Precis när jag hunnit bli glad och tänka "äntligen!" har det roliga dragit sig undan. Det har hänt på jobbet och det har hänt med kärleken, kort sagt. Det har flera gånger fått mig att tänka på när jag var ett år och lekte med en hund genom att hålla fram en ostbit. Precis när hunden tänkte ta ostbiten drog jag undan den, om och om igen. Fast som om jag är hunden nu då. (Det slutade för övrigt med att hunden bet mig och jag fick åka till sjukan. I don´t blame the dog...)

Onsdag den 30 januari kände jag att måttet var rågat. Jag bestämde mig för att åka till Egypten även om jag blev sjuk. Jag ville inte, ville inte, ville inte tvingas till att gilla läget och sitta kvar med ledsenheten och ilskan igen. Jag skulle satanimej åka till Hurghada.

Jag åkte hem. Jag grät och tyckte fruktansvärt synd om mig själv (vilket var ännu ett tecken på att jag verkligen hade feber, vilket gjorde mig ännu argare), jag stupade i säng och hade frossbrytningar halva natten, vaknade svettig och kall, åkte till jobbet. Och tro det eller ej. Detta har aldrig hänt förut när jag fått feber, men under dagen mådde jag bättre och bättre. Jag var svag och seg, en efterverkan men inte mer än så.

Om jag hade varit lagd åt det hållet hade jag kanske till och med sett det som ett tecken att Jehovas vittnen ringde på min dörr på kvällen. Nu är jag inte det, och dessutom höll jag just på att försöka få in mina två ovilliga katter i sina fraktburar för att ta dem till M som skulle passa dem medan jag var borta. (Det här med Jehovas är förresten en historia i sig, men den tar jag kanske en annan gång.)

Fredag 1 februari åkte jag och Å till Egypten. Jag var inte det minsta sjuk. Det blev en jättebra resa. Jag tänkte inte så mycket på det då, men sen jag kom hem har jag tänkt mer och mer på att det faktiskt var som ett mirakel att jag blev frisk bara så där. Att jag nästan borde bli religiös i stället, med tanke på att jag hotade med att bli satanist om jag inte skulle kunna åka. Om det var min egen vilja som ordnande det eller om det finns nån pillemarisk Gud låter jag var osagt. Jag varken vet eller kan tro. Men det känns som ett mirakel. Och jag känner mig tacksam.

I söndags natt fick jag feber igen. Den här gången brakade det loss på riktigt. Jag är sjuk, värre än jag kan minnas att jag varit på årtal. Jag har varit strandad i sängen och soffan och inte kunnat stå raklång i mer än nån minut i taget. Så fort jag somnar vaknar jag dyngblöt av svett. Men jag känner mig ändå tacksam. Jag fick åka till Egypten. Om det här är priset för miraklet är det värt det.

Promenad på Djurgården

Jag tog en långpromenad runt Djurgården, ensam. Det var en bra idé. Jag gick och gick, förbi alla andra. När jag blev trött stannade jag till på Rosendal och tog en kaffe och en kaka. Satt på en bänk i vårsolen och kände mig lycklig. Det var lite, lite jobbigt att sitta ensam på en bänk med mitt kaffe och min kaka och titta på åkrarna framför mig medan paren vandrade förbi ett efter ett, men mest var det skönt. Mest kände jag mig lugn och glad. Det var många fina hundar ute.

Det satt en söt kille vid ett bord utanför Rosendals café, med sin mamma såg det ut som. Jag tror han såg mig också. När jag gick därifrån promenerade jag rakt ut på en gräsmatta ner mot vattnet. Det klafsade lite under mina vita gympaskor. Tänkte att jag borde gå tillbaka och gå fram till killen. Det vågade jag inte, men jag kände mig så glad att det var som om jag nästan vågat. Det var gult vårgräs i dungarna och solen värmde på kinderna.

På andra sidan Djurgårdsbrunnskanalen mötte jag en blond brud som sa aaa som en bimbo när hon pratade. Hon vände sig om och ropade "Rocko, come on, good boy!". Rakt mot mig kom en liten, liten vit tuss med tänder och svarta ögon flängande i vild fart. Rocko! Jag ville sno Rocko för han var så söt.

Jag stannade en stund igen nedanför Källhagen, satt på en bänk bredvid pensionärerna och tittade på den fina vassen och måste kisa för solen.

Det var en bra dag.

Som en sjuttonåring

Ibland lyssnar jag på With everyheartbeat av Kleerup och Robyn och tänker på D, att det var precis så som i den låten. Eller är. Som en annan sjuttonåring.

Maybe we can make it alright
We can make it better sometime
Maybe we can make it happen baby
Jag sjutton år.

We could keep trying but things will never change
So I don't look back
Still I'm dying with every step I take
But I don't look back

Just a little little bit better
Good enough to waste some time
Tell me would it make you happy baby

We could keep trying but things will never change
So I don't look back
Still I'm dying with every step I take
But I don't look back

And it hurts with every heartbeat

Carola satt i garderoben

I går när jag kom till jobbet och öppnade mitt skåp för att hänga in jackan blev jag lite glad trots att det inte alls kändes speciellt roligt att komma tillbaka efter en vecka i solen. Min kollega O hade tejpat fast en gammal Carolaplansch inne i garderoben. En äkta från 80-talet. Hans fru hade hittat den i en låda och sagt "släng skiten" (eller nåt). Så O tog planschen och tejpade alltså in den i mitt klädskåp. Det var fint gjort tycker jag.

På min datorskärm satt en liten filmis med en trulig Mikael Rickfors i svart skinnjacka.

Snutt är en snutt är en snutt

Det här kanske inte ser ut som en vanlig snutt i kategorin Snutt, men det är likväl Snutt som ligger här och tar igen sig efter att ha burit människor i olika storlekar fram och tillbaka på stranden vid hotell Hilton Long Beach i Hurghada, Egypten. Snuttkamelen har lååånga mörka ögonfransar och gudomligt snälla ögon. Han har en grimma med nåt slags tjockt julgransglitter på. Med tvåtåiga hovar mjuka som stora tassar smyger han omkring mellan solstolarna medan hans ägare försöker locka turister att ge honom pengar för att rida på kamelens rygg.

På en vecka såg jag knappt en enda man värd att kasta blickar efter, men jag blev kär i snuttkamelen. Fina lilla kamel. Tur att jag hann ta den här bilden innan din husse hann upp mig och ville ha pengar och undrade om jag ville rida på dig. Det ville jag inte. Men jag hade hemskt, hemskt gärna klappat dig och viskat nåt snällt i dina mjuka öron.

Hurghada Down Town

Jag och Aa ar i Down Town, El Dahar, i Hurghada. Det ar gamla stan dar de flesta vanliga manniskorna bor. Dar vi bor, pa Hilton, ar det bara turister och hotell i miltal langs stranderna.

Vi lyckades aka med i en taxi hit, billigt med tva amerikaner. Har gatt runt ett tag bland affarerna. Tyvarr kanns det som att vi ar tva cirkusdjur i vissa delar av stan. Alla - bara man - stirrar. Dar det finns fler turister vill alla bara snuva oss pa kosing. Som tur var ar Aa, som jag reser med, varsta dealern. Hon har dealat till mig fyra fina bomullsklanningar och tva stenstoder. I den senaste butiken sa agaren att han sag pa en gang att Aa inte ar nan vanlig turist och att han hoppades jag skulle komma tillbaka ensam nasta gang, for da skulle han lura av mig alla pengar. Hehe... det ligger abslout nat i det. Jag ar full av beundran for Aas dealingtalang. Det ar verkligen spännande att sta beredvid och lyssna och kolla.

Vi blev uppgraderade till ett femstjarnigt hotell med all inclusive forsta dan. Jattebra. Men maten suger verkligen. Jag har ett latent manniskoforakt som svammar upp till ytan vid sana har tillfallen. Matsalen far mig att tanka pa scenerna da mamman och pappan kakar och forvandlas till grisar i filmen Spirited away. Feta ryssar som tranger sig och lever om. Feta turister over huvud taget. Jag och Aa har borjat ga till en restaurang som heter Oasis och som har underbara stora rakor med goda roror och ett fantastiskt brod som en farbror bakar ensam vid en tegelugn bakom en restaurang. Vi ar alltid de enda gasterna. Alla andra ar alltsa fullt nojda med all inclusive. Det ar helt sjukt. Gratis mat hela dagarna, gratis alkohol, gratis kaffe. Tyvarr American coffee som smakar vatten. I El Dahar har vi druckit tjockt gott arabiskt kaffe. Onskar att det fanns hemma, det ar en njutning.

Jag och Aa klagar ganska mycket; pa ryssarna, pa de pastridiga egyptiska mannen som bara vill ha vara pengar, pa maten, pa att vi pa hotellet och pa anordnade utflykter blit runtskyfflade som boskap; men egentligen har vi det sa himla bra. I dag nar vi gick runt i El Dahar var jag ganska radd, men samtidigt valdigt lycklig. Har inte kant den kanslan pa lange. Jag verkligen alskar att vara bland de har ljuden, lukterna, manniskorna. Jag tanker pa mitt jobb och kanner mig som en hund som rymt från sina ägare och springr runt på det lyckliga sätt som bara förrymda hundar kan. Sa langt borta att jobbet kanns nastan overkligt. Trodde att jag blivit bekvam av mig, men nar jag satt utan sakerhetsbalte med knana mot satet framfor i taxin for att benutrymmet var for litet, da kande jag att jag saknat att aka runt i ett annat land utan att allt ar planerat och sakert. Jag njot till och med av den laskiga taxiresan. Jag ar lycklig.