Jag 14 år.I går kväll hamnade jag av en slump på en 8 marsfest med dansgolv. DJ:en spelade allt från 50-talsdängor till Le Sport. När Neneh Cherrys Buffalo stance började var det som om jag kastades tillbaka till slutet av 1980-talet och mitt rosa-vita-tapeteserade flickrum i Östersund, där jag brukade sitta på lördagarna och spela in Tracks på min dubbeldäckare, som jag fått för att jag sålde så många jultidningar.
Jag mindes känslan av att vara där, vara 14 år och lyssna på musik (Neneh Cherry, Kim Wilde, Pet Shop Boys, Belinda Carlisle, MADONNA) och drömma om att vara nån mycket coolare person, om att ha en pojkvän, om att... ja väldigt mycket om att ha en pojkvän helt enkelt. Vilket jag definitivt inte hade.
Jag fantiserade och fantiserade och levde mig in i att jag gjorde saker som jag aldrig skulle våga göra på riktigt och att mitt liv såg helt annorlunda ut. Att jag till exempel skulle bli upptäckt och bli fotomodell. Att jag skulle komma bort från Östersund. Fantasierna var nästan verkliga, så starka var de. Tills verkligheten pockade på. Jag lyssnade på I hate myself for loving you med Joan Jett And The Blackhearts, men vågade inte berätta det för nån för att jag tyckte att jag egentligen var för töntig för att gilla så tuff musik.
Trots tonårsångesten gjorde mig minnena från 1988 glad på dansgolvet. Ingen sång är längre lika laddad som den var då, för jag har mycket större frihet att förverkliga mina fantasier. Jag kan göra lite som jag vill, umgås med vem jag vill. Jag sände en tröstens tanke till den drömmande lilla Fjorstisstina i sitt rosa-vita tonårsrum.
2 kommentarer:
Jag tror Fjortismia jättegärna skulle ha velat vara kompis med Fjortisstina. Det känns som om de var rätt lika. Fast Fjortismia ville bli musikalstjärna.
Men fjortis-tia tror jag inte att ni hade velat vara kompis med för hon hade bara två hjärnceller: en för andning och en för att spana på killar...
Skicka en kommentar