Nu ska jag berätta om min jobbiga relation till Jehovas vittnen. Och den är alldeles mitt eget fel. Det började med en fascination för Jehovas tidningar, Vakna och Vakttornet, som jag får i brevlådan ibland. Jag kan inte låta bli att läsa dem för det står alltid nåt jag tycker är så dumt att det är roligt. Det är nästan alltid uttryckt på ett faderligt sätt, som goda råd till läsarna. Ett exempel:
"Omoraliskhetens bittra konsekvenser
I vår tid är det miljoner människor som har släppt alla moraliska tyglar. En följd av det är aidsepidemin. (...) Många som har aids har ådragit sig sjukdomen genom promiskuöst sex, orena injektionsnålar som används av drogmissbrukare eller blodtransfusioner som bär smitta. Andra följder av den dåliga moralen är herpes, gonorré, hepatit B och C och syfilis."
(Vakttornet 1 / 2001. Ja, jag har sparat den.)
Det moraliska perspektivet på aids är väl inte så förvånande i Vakttornet, men det här är första gången någon öppnat mina ögon för det djupt syndiga i att ta emot blodtransfusioner.
Anyway. Jag är alltså lite äckelfascinerad av Jehovas. En gång i höstas hade jag jobbat hemifrån under några dagar. Jag måste ha blivit lite lappsjuk eller nåt, för när det ringde på dörren och Jehovas vittnen stod där kände jag mig pratsjuk och intresserad av att diskutera trosfrågor med dem. Det slutade med att de tackade för sig och gick vidare. Jag stod kvar och tänkte att jag gärna bjudit dem på kaffe.
Sen ringde de på igen några månader senare. Jag var stressad och skulle iväg nånstans, men hävde av artighet och av minnet från senast ur mig att de gärna fick komma tillbaka en annan dag. Varför det? I mitt normala liv, när jag inte har lappsjuka, har jag varken nån större lust eller tid att prata med Jehovas vittnen. Jaja, jag tänkte att de säkert skulle glömma bort mig.
Säkert. Vid det här laget måste Jehovas ha sett mig som deras kanske bästa potentiella vän, med tanke på hur många snäsiga svar och stängda dörrar de måste stå ut med under sina dörrknackningar. I slutet av januari rinde det på dörren igen. Den här gången hade jag fullt sjå med att försöka få in katterna i sina burar och min taxi till kattvakten stod utanför och tickade pengar. Det var två kvinnor.
- Du sa när vi var här senast att vi gärna fick komma tillbaka, sa den ena.
Jag förklarade min olägliga situation, men de började ändå fråga om Egypten (som jag var på väg till) och om min vardagsrumslampa som skymtade genom dörren och som den ena kvinnan tydligen också har ett exemplar av (jag har tydligen Jehovassmak). Allt medan jag blev mer stressad och svetten började rinna nedför ryggen.
- Då kommer vi tillbaka en annan gång, sa de till sist.
- Eh, jaa, sa jag.
Sen dess vågar jag inte öppna dörren när det ringer på, om jag inte vet i förväg vem det är. Tyvärr har min dörr inget titthål. Om jag var lappsjuk den där gången får jag betala dubbelt upp för det nu. Jag får sitta här i min ensamhet medan mina bekanta ringer på, allt på grund av skräcken för Jehovas.
"Omoraliskhetens bittra konsekvenser
I vår tid är det miljoner människor som har släppt alla moraliska tyglar. En följd av det är aidsepidemin. (...) Många som har aids har ådragit sig sjukdomen genom promiskuöst sex, orena injektionsnålar som används av drogmissbrukare eller blodtransfusioner som bär smitta. Andra följder av den dåliga moralen är herpes, gonorré, hepatit B och C och syfilis."
(Vakttornet 1 / 2001. Ja, jag har sparat den.)
Det moraliska perspektivet på aids är väl inte så förvånande i Vakttornet, men det här är första gången någon öppnat mina ögon för det djupt syndiga i att ta emot blodtransfusioner.
Anyway. Jag är alltså lite äckelfascinerad av Jehovas. En gång i höstas hade jag jobbat hemifrån under några dagar. Jag måste ha blivit lite lappsjuk eller nåt, för när det ringde på dörren och Jehovas vittnen stod där kände jag mig pratsjuk och intresserad av att diskutera trosfrågor med dem. Det slutade med att de tackade för sig och gick vidare. Jag stod kvar och tänkte att jag gärna bjudit dem på kaffe.
Sen ringde de på igen några månader senare. Jag var stressad och skulle iväg nånstans, men hävde av artighet och av minnet från senast ur mig att de gärna fick komma tillbaka en annan dag. Varför det? I mitt normala liv, när jag inte har lappsjuka, har jag varken nån större lust eller tid att prata med Jehovas vittnen. Jaja, jag tänkte att de säkert skulle glömma bort mig.
Säkert. Vid det här laget måste Jehovas ha sett mig som deras kanske bästa potentiella vän, med tanke på hur många snäsiga svar och stängda dörrar de måste stå ut med under sina dörrknackningar. I slutet av januari rinde det på dörren igen. Den här gången hade jag fullt sjå med att försöka få in katterna i sina burar och min taxi till kattvakten stod utanför och tickade pengar. Det var två kvinnor.
- Du sa när vi var här senast att vi gärna fick komma tillbaka, sa den ena.
Jag förklarade min olägliga situation, men de började ändå fråga om Egypten (som jag var på väg till) och om min vardagsrumslampa som skymtade genom dörren och som den ena kvinnan tydligen också har ett exemplar av (jag har tydligen Jehovassmak). Allt medan jag blev mer stressad och svetten började rinna nedför ryggen.
- Då kommer vi tillbaka en annan gång, sa de till sist.
- Eh, jaa, sa jag.
Sen dess vågar jag inte öppna dörren när det ringer på, om jag inte vet i förväg vem det är. Tyvärr har min dörr inget titthål. Om jag var lappsjuk den där gången får jag betala dubbelt upp för det nu. Jag får sitta här i min ensamhet medan mina bekanta ringer på, allt på grund av skräcken för Jehovas.
6 kommentarer:
Det är min bästa berglin-stripp när mannen ger igen på jehovas vittnen. De börjar tacka för sig och då säger han typ- nej nej nej, vänta nu - vi ska först ta en dust med Ruts bok, eller något liknande. Men nu har det alltså hänt i verkligheten!!!
Ja, omoraliskheten är ju alldeles förgjordat utspridd i dessa de yttersta av dagar! Skönt att några tar upp kampen (fast jag fattar inte varför dom gör det just hos dig..?)
I västerort, däremot, är vi många som är alldeles inpyrda av omoral, förlåt, omoraliskhet menar jag naturligtvis. Har aldrig sett nåra här, faktiskt.
I västerort, däremot, är vi många som är alldeles inpyrda av omoral, förlåt, omoraliskhet menar jag naturligtvis. Har aldrig sett nåra här, faktiskt.
Bra idé... ska säga åt dem att åka till Västerort i stället, och att omoraliskheten grasserar där, att de verkligen behövs. Eller inte säga, men kanske sticka ut en lapp genom brevlådan?
och så kan vi sätta en till lapp under "reklam - nej tack, samhällsinformation - ja tack", typ "omoraliskhet - ja tack" eller nåt sånt. Så vet dom vart dom ska. Eller så gör jag nåt gruvligt omoraliskt och sätter den under grannens "nej till reklam"-lapp istället...
Skicka en kommentar