Från Bredbyn till katapultstolen

Jag var i Bredbyn, där mina farföräldrar bodde en gång i tiden. Jag ville shoppa en massa fina saker i affärerna på gågatan. Jag köpte ett rutigt paraply. I en affär fick jag gratisgåvor när jag sa att jag var från Stockholm. Tänkte att de vill väl locka hit turister kanske. Egentligen såg det inte alls ut som det gör i Bredbyn. Sen var det dags att åka därifrån.

Min syster Fia och jag åkte bil. Jag körde men hade dålig kontroll på bilen. Ofta gick det alldeles för fort. Jag gjorde läskiga svängar och råkade köra in i en foajé där det satt en förskräckt receptionist. Jag snuddade ett fönster med bilen nos innan jag lyckades vända och köra tillbaka ut.

Till slut hamnade vi vid en underlig isbana som jag inte ens kan förklara i ord. Man åkte neråt via olika etager. Fia ville att vi skulle åka ner med bilen där för det såg ut som den enda vägen ut, men jag sa nej och tyckte vi borde åka ner och sen be nån om hjälp att hitta en annan väg ut för bilen. Vi begav oss ut på isbanan till fots och tog oss ner. Åkte runt ett tag med en massa andra människor. Då såg jag att vår bil stod där nere och påpekade det för Fia. En kille lösgjorde sig ur skridskoåkarna runt oss och kom fram till oss. Han berättade att han och hans kompis följt efter oss från Bredbyn för att de visste att vi var i fara. De hade kört ner bilen åt oss. Vi blev så klart glada. Jag blev lite småförälskad i den andra killen, trots att han var blond, lite rund och såg ut som en lång kerub.

Sen vaknade jag i ett rum utan fönster. Fia, eller en annan tjej som var min vän, låg bredvid mig i koma. Vi var nakna och instängda med killarna i en bubbla. Jag förstod att de drogat oss, hållit oss fångna och våldtagit oss. Konstigt nog kändes det inte alls väldigt hemskt, men jag förstod ju att killarna inte var så goda som de först verkat. Jag slet sönder bubblan och försökte få liv i min väninna. Hon vaknade sakta och vi begav oss därifrån. Sen började en jakt som fortsatte hela natten.

När vi kom ut ur rummet och ut ur byggnaden fanns där en äldre kvinna som hjälpte oss. Landskapet utanför var förändrat. Det var en annan årstid. Jag insåg att vi varit instängda och drogade i flera månader. Kvinnan ledde oss uppför en lerig backe. Hon tillhörde en grupp med motståndsmänniskor som var på vår sida. Hon tog oss till ett av deras tillhåll och förberedde oss för en resa och för kamp. En man visade oss proviant som förberetts åt oss och hur vi skulle använda den. Det var ganska äckliga bruna klumpar. Han sa att en del av dem var cancerframkallande, men att de var värda att äta om vi hamnade i svåra situationer. Några av våra fiender upptäckte oss och började skjuta mot oss. Vi var tvungna att ge oss av.

Först var vi jagade av killarna som hjälpt oss med bilen, men de tillhörde nåt slags konglomerat och vi var förföljda av ideligen nya män med vapen. Vi körde bil genom länder, städer och byar. När vi stannade för att tanka råkade macken tillhöra våra fiender och vi fick kämpa för att ta oss därifrån. Vi körde mellan stängsel, genom glasrutor, över våra förföljare. Vi körde uppför branta backar, genom gränder och genom hus. Vi körde fel och var tvungna att backa och köra över våra förföljare. Miljön började allt mer likna ett datorspel och jag körde bara bättre och bättre. Jag körde över stup och fick bilen att hoppa till närliggande avsatser. Till slut hamnade vi i ett underjordiskt system med hala gångar där man gled fram nästan okontrollerat snabbt. Nu hade vi inte längre bilen.

Nu skulle vi till en plats där det fanns två stolar som skulle skjuta iväg oss till en annan dimension. Fortfarande förföljda gled vi i rasande fart genom gångarna. De delade sig ideligen och det var inte lätt att åka rätt. Vi hade förvandlats till barn och gångarna blev mindre och mindre. Det var för att gångarna var förberedda för oss, för att enbart barn skulle klara att ta sig fram snabbt medan våra motståndare tvingades kräla och åla. Vi sprang och sprang genom allt mindre gångar och till slut kom vi fram till en plats med många rum och mängder av kvarlämnade saker som vi visste tillhörde våra allierade, men igen av dem fanns kvar. Det var bara vi och vi visste att vi måste hitta katapultstolarna snabbt snabbt. Tiden var på väg att rinna ut. Våra förföljare närmade sig. Men jag visste att vi skulle klara det.

Då kom Fia och väckte mig. Jag vacklade ut i köket och började göra frukost åt oss, helt snurrig av trötthet och av nattens dröm.