Hur jag nästan blev satanist

I går fick jag feber. Förstår du vad hemskt? Jag som ett dygn tidigare bokat och betalat en sista minuten-resa till Hurghada. Och som inte varit sjuk på över ett halvår. Så just nu! Jag blev så arg att tårarna sprängde innanför ögonen där jag gick på väg hemåt i vinterregnet. Torkade mig i ögonvrårna och tänkte att jag hatar Gud och ska bli satanist om jag blir så sjuk att jag inte kan åka. Jag vet inte om jag tror på Gud, men vid såna här tillfällen finns det liksom ingen annan att bli arg på.

Väl hemma grät jag så att tårarna sprutade och tyckte fruktansvärt synd om mig själv. Jag bäddade ner mig i soffan och kollade på Some like it hot. Den var bra. Pappa ringde. Efter det grät jag lite till. Ingen kan få mig att känna mig så blödig när jag är sjuk. Måste bero på att det var han som tog tempen och skötte om mig när jag var liten och sjuk.

Sen tog jag en huvudvärkstablett och la mig och sov i nio timmar, svettig och kall hela natten.

Som tur var var febern borta i morse. Jag har jobbat i dag och (peppar peppar) känner mig faktiskt bättre. Inget halsont, ingen snuva. Bara matthet. Det känns bra. Jag har börjat glädja mig åt palmbilderna från hotellet igen, så mycket att jag ler stort när jag ser dem. Taxin är bokad till 04.40.

Jag byter Hornstull mot Hurghada

Kolla på de två nedanstående inläggen. När jag scrollar ner till det andra, från Hornstull, känns det ännu så mycket bättre att åka till Egypten. Fy fasen för svensk tunnelbanevintertristess.

Hejdå Sverige!

Här ska jag och Å bo :)

På fredag klockan 07.15 drar jag till Egypten. Jippie kayey! Det kommer dränera min ekonomi totalt, men jag slipper både vinter-Sverige och jobbet i en hel vecka. Jag får sola, bada och förhoppningsvis snorkla i havet. Jag får sova och supa i mig massor av ljus som jag hoppas ska hålla mig piggare resten av vintern. Jag tänkte läsa och äta god mat och träna i gymmet om det är okej. Åhåhåhåhhhh det är helt underbart!

Hur tänkte konstnären?

Hornstull: Kräfta och krabba. Eller kanske snäcka. För att Hornstull ligger ganska nära vattnet?Ganska ganska. Jag förstår inte. Det här är inte konst som gör mig glad eller arg eller nånting. Den är bara tråkig. Undrar om nån i hela världen tycker det här är fint? Undrar hur konstnären tänkte och om hon eller han verkligen känner sig nöjd?

Nyklippt

Före.

Efter.

Jag har klippt mig. Frisören undrade om jag ville ha rakt eller lockigt, och jag satsade på lockigt. Det blir bara för en kväll, men kompenserar ganska bra för prinsessdrömmarna från när jag var liten och den satans locktången bara kunde göra lockar som satt kvar i en halvtimme innan håret var lika rakt som vanligt.

Snutt outside my window

Här klagar jag på att det är svårt att smygfota hundar, och se vem som dyker upp utanför mitt vardagsrumsfönster och står still i minst en minut. Snutt! Bäst jag passar på, för snart kanske det blir olagligt att smygfota och jag vill ju inte åka in i finkan.

Blank

- Det där är Blankjackan, sa den ena expediten till den andra när jag betalade för ett par nya jeans på Solo i går.

Han menade min jacka. Min jacka som jag köpte i höstas för att jag tyckte den var fin men som jag inte hittat nåt märke på.

- Är det ett märke som heter Blank? Som inte har nåt märke i sina kläder? frågade jag.

- Ja det är deras grej, sa expediten.

Jag som undrat sen jag köpte jackan. Vad kul att jag sprang på en expedit med sån koll att han till och med såg vilket märke det var när jackan satt på mig. Utan nåt synligt märke och allt. Nu slipper jag undra mer och fråga folk. Det är en Blankjacka.

Mamma och jag

Ibland nu för tiden får min relation till min mamma mig att tänka på Saffy och Edina i Absolutely Fabulous. Mamma dejtar spännande män i olika åldrar, åker på resor och shoppar kläder.

Jag tycker att mamma låter oförnuftig och lite för upp över öronen förtjust i nån hon knappt träffat. Herregud, han kan ju vara skitful eller dum i huvudet. Det vet man inte innan man ses. Men mamma bokar rum för två på ett fint hotell.

Jag ligger hemma och oroar mig. Fantasier om styckmord flimrar förbi och när mamma skickar sms att allt är okej dyker tanken upp att det kan vara den främmande dejten som tvingar henne att skicka lugnande meddelanden.

När vi brunchar dan efter äter jag äggröra, marmeladmackor och plättar med sylt. Mamma dricker bira med Fernet och tindrar med ögonen. Sen tar hon en kaffe och berättar om den snygga klänningen och de slingbacks hon hade kvällen innan.

Mamma åker hem. Jag jobbar, kollar på film och tränar. Och oroar mig för att mamma ska bli sårad av sina friare. Fast hittills är hon mest bara glad.

Orange, mintgrönt, neonrosa

Jag är så less på allt grått och svart. Det är snyggt, men i vår blir det coolt med pastell och knallfärger och det tänker jag hänga på med hull och hår. Har letat förglada kläder i två dagar, men det är inte lätt. Det som finns ser ofta fult och billigt ut. Resten är svart, grått, beige, trist.

Men skam den som ger sig. Jag har köpt några knalliga saker ändå. Orange läppstift från YSL, och en massa fina gymkläder: neonrosa topp och mintgrön t-tröja från Casall som du ser ovan, mintgrön pikettröja och en slinkig svart jacka på Casall också. Expiditen på Cow parfymeri tyckte jag var fin i mitt orangeaprikosa läppstift. Våren är inte här, men desto bättre syns de smaskiga färgerna bland allt det bittra vinterbleka.

Hjärta Jovan

I dag såg jag Jovan Radomir på gymmet. Jag har aldrig tänkt på honom som snygg, men han är faktiskt det. Jag riktigt hajade till när jag gick förbi honom där han satt och vilade lite på en gymapparat.

Björnen sover igen

Det är mitt i den värsta tiden på året, januari till mars, och ingen ljusning än på ett bra tag. Jag och Å letar fortfarande sista minuten-resor och jag hoppas verkligen att vi får tag på en. Vet inte om jag kommer klara den här vinterna annars. Det blir värre för varje år, vojne vojne. I går orkade jag bara svulla i mig brunch på Mosebacke, där vi firade min mosters 60-årsdag. Sen var jag tvungen att åka hem och vila i soffan och kolla på tre filmer.

När mamma skulle gå och hämta pizza kändes det som om jag skulle gå under om hon bad mig följa med, men som tur är klarade hon sig ensam. Jag skrev om det här med vintertrötthetens kranka blekhet även förra året vid den här tiden, och jag tror inte att jag kan säga nåt bättre än jag gjorde då, så jag publicerar samma inlägg igen:

15 februari 2007
I dag läste jag något på Vårdguiden som tröstade mig. Det var under rubriken Ljusets betydelse. Så här står det bland annat:

"Det är inte naturligt för oss här uppe i Norden att vara vakna lika många timmar på vintern som under sommaren. Vi har kvar vissa delar av ett däggdjursbeteende och när den mörka årstiden kommer förbereder vår hjärna sig på vintersömnen. Teoretiskt sett skulle vi kunna gå i ide, som björnen gör. Men tack och lov har vi utvecklat ett mindre sömnigt beteende. Men en del av oss upplever en mer eller mindre plågsam trötthet under den mörkaste årstiden. Det beror på att vintersömnen är en djupt inprogrammerad biologisk funktion, styrd av hormoner som regleras efter dagsljusväxlingar eller solljuset, säger Urban Södergren, psykiatriker specialiserad på vinterdepression."

Jag känner mig nu något mindre onormal. Det är helt som det ska att jag vill gå i ide och vissa dagar önskar att jag vore en björn så att jag fick det. Man kan ju nästan säga att vi är släkt med björnarna, eller hur. Vi borde faktiskt, enligt Vårdguiden, sova fjorton timmar om dygnet under vintern. Tyvärr funkar inte det med att jag måste vara på jobbet i nästan nio timmar varje dag, från senast klockan nio. Dessutom måste jag ju äta, duscha, mata katterna och sånt. Ovanpå det försöker jag umgås med vänner, njuta av kultur och träna yoga för att bli piggare. Ändå är det som att jag blir något tröstad av insikten om att jag borde ligga kvar under täcket i fjorton timmar i stället för åtta bara för att jag är ett däggdjur som egentligen behöver det. Björnen inom mig har rätt. Det är det moderna samhället det är fel på.

Läs själv på Vårdguiden.

Apropå Snutt

Det var längesen jag smygfotade någon hund. Det är allt på tiden igen. Är inte så lätt bara. Man måste passa på när deras ägare inte märker nåt. Men skam den som ger sig.

Snutt äter i mörkret

Om jag vågade

De senaste veckorna har jag kunnat body pump-passet bättre än ledarna nästan varje gång. Jag brukar alltid vilja stå långt fram under passen. Kanske ska jag vid nästa pass helt enkelt ställa mig allra längst fram med ansiktet mot klassen och be passledaren flytta på sig?

Heja Gunilla!

I morse blev jag irriterad på Morgonpasset i P3. Nån som heter Gunilla har skrivit en bok om att hon är less på att vara den som har koll på allt hemma, till exempel köpa kläder till barnen, komma ihåg födelsedagar, veta var saker ligger och sånt. Hon har bråkat en massa med sin man och nu enligt egen utsago sagt upp sig från jobbet som hemmets gratiskoordinator. OCH hon är fortfarande gift med samme man och han har uppmuntrat henne att skriva boken trots att han först bortförklarade sig med tjafs som att "kvinnor har gener och hormoner som gör att de är bättre lämpade för hemarbete och plock".

"I så fall måste jag vara en man för jag blir bara trött och sliten av det här" tänkte Gunilla. Men sen upptäckte att det var precis likadant för hennes vänner. Hon var väldigt rakt på sak i radiointervjun och bara "bullshit, klart män kan göra det lika bra. Det handlar bara om att kvinnor fostras till att serva och män till att servas".

Såklart hörde flera killar av sig om att de minsann meckar med bilen (uh, hur ofta behövs det?). Programledarna läste enbart upp sura killsvar - inte ett enda mejl från nån som tyckte att Gunilla sagt nåt vettigt. Dessutom var den kvinnliga programledaren tvungen att tillägga: "Många tjejer HAR faktiskt ett väldigt stort kontrollbehov och vill inte släppa ifrån sig jobb i hemmet, så ÄR det faktiskt" på ett sätt som kändes nervöst och dessutom ojournalistiskt, eftersom Gunilla inte fick några fler tillfällen att svara.

Töntar. Vad är det som är så farligt med att Gunilla uttrycker det här att man genast måste säga nåt för att killarna inte ska behöva känna sig påhoppade eller sårade? Det kan de väl få bli i så fall? Gunilla berättade bara om sin och en massa andra kvinnors upplevelse av att nåt inte står rätt till. Det är en sann upplevelse. Varför måste den tryckas till av rädsla för att den stör nån annan?

Senast i går läste jag att kvinnor som tar huvudansvaret hemma mår sämre psykiskt och är sjukare oftare än andra. Det är väl ingen rymdfysik att det är så precis. Och om kvinnor nu mår så dåligt visar väl det att vi inte är gjorda för hemansvaret mer än män utan att det precis som Gunilla säger handlar om andra saker. Heja Gunilla! Och bort med ängsliga tillrättalägganden från riksradion! Det var faktiskt inget konstigt du sa.

Foto: Michael Jastremski.