Samtal med en lavskrika

Jag såg just filmaren Ingemar Linds dokumentär Samtal med en lavskrika och blev helt betagen. Den handlar om hur han skidar ut till ett stycke i skogen och umgås med djuren där. Matar lavskrikorna med falukorv, ser dem bygga bo och mata ungar. Lyssnar på sångsvanar, orrar, dalripor och hackspettar. Ser uven sitta och kika ut ur sitt bo i en tall.

En dag kommer det nån på en skoter och sätter plastband runt några av träden. Skogen ska avverkas. Ingemar Lind blir besviken och kan inte tro att det är sant. Vi fortsätter följa djuren i skogen ännu ett tag medan det våras och hotet närmar sig. Rödhaken kommer tillbaka, björnen lämnar sitt ide. Lavskrikornas ungar öppnar ögonen och tar sina första steg ut på grenarna bedvid boet. Sen kommer maskinerna, som ser ut som krigsmaskiner mellan träden. Djuren tittar, fåglarna flaxar iväg. Sista bilden visar ett kalhygge. Allt är borta, till och med bäcken har tystnat.

Jag började gråta och kände också att det inte får vara sant, men det händer ju hela tiden. Jag tänkte på min favoritskog i byn i Dalarna där jag växte upp. Även den skogen avverkades, trots att jag och min syster satte upp fler plastband runt träden (de med plastband sparas). Trots att vi gjorde plakat och demonstrerade vid skogsavverkarnas maskiner. Och slängde ett äppelskrutt. Inte på dem för det vågade vi inte men på ett berg med avverkade träd.

Det är som Ingemar Lind säger i filmen: Många människor tycks se på skogen som enbart en ekonomisk resurs som de har rätt att använda, trots att det finns många andra som behöver den bättre. Jag skickade ett tackmejl till Kunskapskanalen och hoppas de vidarebefordrar det till Ingemar Lind.

Foto: http://www.fotoakuten.se/ (bilden visar en entita).