Min mamma har fått cancer och tappat håret. Hon har fått två peruker av sjukvården. Förra helgen hälsade mamma på mig. Jag var nervös över hur det skulle kännas att se henne utan hår och i peruk. Min mamma!
På T-Centralen såg jag henne inte. Jag skickade ett sms och frågade var hon var. Precis när jag tryckt på skicka såg jag en kvinna tvärs över rummet. Det skulle kunna vara mamma men det såg inte ut som hon. Bara ansiktet kändes bekant. Men hon hade på sig stora solglasögon och tittade ner. Hon sms:ade.
Prövande gick jag framåt. Ena sekunden tänkte jag Det är mamma, nästa sekund Nej det är det inte. Hon var lik mamma men såg ut som en helt annan typ av kvinna, kanske nån som är frisör och väldigt koketterande mot män. Det är inte min mamma.
Men det var mamma. Hon tittade upp, tog av sig glasögonen och log pillemariskt. Hon hade lurat mig med flit. På tunnelbanan på väg hem till mig tog hon av sig peruken för att den var för varm. Under den har hon bara ett tunt skikt vitt hår. Hon ser ut som en punkartant, nån man inte ska bråka med. Hon kändes mer som min mamma än damen i peruken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar