söndag 20 april 2008

Omöjlig vänskap

Jag har just kommit hem från en middag i Solna. När jag kom till t-banan i Västra skogen var det 20 minuter tills nästa tåg skulle gå. Jag satte mig på en bänk och tog upp mitt korsord. En kille gick förbi, stannade och frågade när sista tåget går. Han var orolig att inte hinna hem till Fittja. Han berättade att han är flykting från Libanon. Han satte sig på bänken bredvid min och pratade på. Jag hade ingen jättelust att prata, men han var inte påflugen så det var okej. Vi pratade om krig, politik och USA så gott det gick, för hans engelska var ganska knögglig. Han undrade om Sverige är ett bra land att bo i.

Han ställde den obligatoriska frågan om jag är gift. Nej. "Fan att jag inte är gift", kände jag. Inte för att jag vill vara gift utan för att alla såna här samtal avslutas så mycket mindre smärtsamt om man är gift, tänker jag mig.

- Det är för många irakier i Sverige, sa han.

Det hade hans kompis sagt. Tydligen har han bara tre vänner i Sverige, alla killar. Jag sa att jag inte tycker det är för många irakier, bara dålig integration, men där började samtalet bli för komplicerat för att funka. Tåget kom.

- Trevligt att träffas.

Jag satte mig mittemot en annan kille och tog åter fram mitt korsord. Så fort killen gick av flyttade min libanesiske samtalspartner över till hans säte. Han frågade om han fick bli min vän. En så svår fråga och så enkel. Han, en libanesisk flykting utan vänner i Sverige, utan svenska språket, utan jobb. Jag, helsvenne med massor av vänner, massor av språk och fast jobb. Men jag ville inte.

- Har du pojkvän?

Den här gången ljög jag och sa ja. Min erfarenhet är att ett nej på den frågan leder till tolkningar som inte stämmer med min verklighet. Ett nej på den frågan gör det krångligare än det är.

- Det är trevligt att prata med dig så här, men det räcker för mig. Jag vill inte ses mer sen, sa jag.

Så skönt och så enkelt. Så sorgligt. Jag önskar att jag faktiskt kunde bli vän med en libanesisk flyktingkille i Fittja bara så där, men jag vet att det inte hade funkat på det sättet. Jag bara vet, av erfarenhet. Fan alltså, mänsklig kommunikation kan vara så komplicerad och knäpp. Ibland är det bara sina fördomar man kan lita på. I natt gjorde jag det, och jag ångrar mig inte.

Inga kommentarer: