Inför VAD

I går när jag kom hem från jobbet hittade Räven en förvirrad humla i trapphuset. Den släpade sig runt och hamnade upp och ner och surrade högt. Räven stirrade. Jag insåg att han snart skulle tassa till humlan så den blev ännu snurrigare om jag inte gjorde nåt. Det går ju inte an. Alltså hämtade jag en bit papper med honung på, lockade upp humlan på pappret och satte pappret med humlan på i en blomma i en ampel. Så att katterna inte skulle få tag på den.

Men den knäppa humlan ville inte vara i ampeln. Den fortsatte vingla runt och trillade ner på golvet, rakt ner i katternas mathörna till deras glädje och förundran. Jag ägnade en stund åt att att försöka få humlan att stanna i ampeln, men det var dödfött. Den raglade ut på kanten och föll ner till kissekatterna om och om igen.

Nästa försök var att ta ut humlan i trapphuset. Utomhus snöregnade det och var iskallt, så det var inget alternativ att släppa ut en halvdöd humla till. I trapphuset la jag pappersbiten med honung i ett hörn och hällde ut lite vatten (att dricka). Jag la dit ett pelargonblad också, så att det skulle bli lite trevligare för humlan. Och ett till papper i hörnet, så att den kunde gömma sig om den ville. Vem som helst av mina grannar som sett detta arrangemang måste ha trott att det kreerats av:

1. Ett barn. Hoppas!
2. En knäppgök. Typ en galen kattkvinna.

Humlan började så klart kravla runt igen, men jag bestämde mig för att jag nu faktiskt måste lämna den åt sitt öde. Åtminstone ett tag. Jag gick ut i trapphuset och kollade till den två gånger under kvällen, sista gången innan jag lade mig. Humlan kravlade fortfarande runt på golvet.

Klockan fem på morgonen väcktes jag av ett tjut. Ett kattjut. Jag trodde först att det var Råttan eller Räven, men det kom utifrån. Utan att tänka hoppade jag upp ur sängen och sprang fram till fönstret. Mycket riktigt gick en stackars katt från porten bort över gården i snöslasket och kylan. Det går ju inte an.

Alltså satte jag på mig byxor och en kofta och gick ut i trapphuset, öppnade porten och ropade efter katten. Ingen katt. Jag ropade en liten stund, men insåg att katten inte skulle komma för att jag ropade. Den låg antagligen och tryckte nånstans. Stackars kissen! Med tungt hjärta stängde jag dörren. På vägen in kollade jag efter humlan. Den syntes inte till.

Sen kunde jag inte somna om. Jag tänkte på katten och på jobbet och på hur söt den personlige tränaren som visade mig hur man använder gymmaskinerna i måndags var. Jag somnade om halv sju och väcktes av klockan halv åtta, skittrött. Gick ut i trapphuset för att kolla till humlan. Den hade flugit upp på min grannes dörr och satt där helt stilla. Det kändes bra. I går kunde den inte flyga. Jag kunde gå till jobbet utan att behöva oroa mig. Bara för katten.

Därför tänker jag nu, varför inte införa vård av djur, VAD? Motsvarande vård av barn, VAB. Folk vabbar ju hit och dit på jobbet. Det gör aldrig jag. Borde jag inte kunna vadda i stället?