Konsten att fortsätta vara feminist

Det sjöng av glädje och enorma känslor som knappast fick plats i kroppen. Jag ville resa mig upp från bussätet där jag satt och ropa att jag var frälst. Frälst till feminist! Det var 1998. Jag hade precis läst ut Det andra könet och såg världen, allt jag kände till, i ett nytt ljus.

I höstas läste jag Caitlin Morans Kosten att vara kvinna och kände - ingenting. Jo, jag hade definitivt roligt, men jag kände ingen ilska, ingen insikternas glädje, ingen frustration. Jag tänkte heller inte någonting särskilt. Boken bara rann igenom mig som god men lättsmält soppa. Delvis är det bokens eget fel, för den innehåller inga ögonöppnare för en som blev feminist med Det andra könet och Under det rosa täcket på 1990-talet. Men jag kunde inte släppa tanken på att det även hade med mig att göra, med mitt förändrade förhållande till feminismen.

I förhoppningen att väcka några nya tankar och kanske även känslor började jag läsa recensioner av Konsten att vara kvinna. I dem hittade jag några exempel på sånt som jag tror att jag själv hade reagerat på för tio år sen. Mest kände jag igen mitt gamla jag i Martina Lowdens recension i Dagens Nyheter (7 augusti 2012). Hon påpekar mycket uppmärksamt att Caitlin Moran inte är den femte vågens feminist som hon beskriver sig som (utan att egentligen tala om vad denna femte våg innebär till skillnad från tidigare vågor) utan snarare en andra vågens feminist à la Erica Jong, Ebba Witt-Brattström eller Germaine Greer. Hon bortser helt från den nutida feminismens diskussioner om intersektionalitet, alltså medvetenheten om att kvinnor inte alltid föds med fitta, är vita, hetero och så vidare. Lowden skriver att Moran skriver som om alla kvinnor föddes med samma förutsättningar och hade samma problem. Mest tydligt blir det kanske med citatet ”En god vän har 27 par högklackade skor som hon inte kan skiljas från, samtliga använda max två gånger och många aldrig. Alla kvinnor har en sån skogömma någonstans i sina hem.” Nej Moran, alla kvinnor har verkligen inte det.

Johanna Ögren skriver i sin recension på Bokhora (21 augusti 2012) att Morans feminism inte är hennes feminism eftersom vi i Sverige kommit mycket längre än i Storbritannien. Det kan jag också hålla med om. Jag känner mig i alla fall osäker på om Moran är oinsatt i de senaste decenniernas feminism, om hon låtsas vara det för att hon vill rikta sig till en ung, oinsatt publik, eller om Storbritannien helt enkelt inte översköljts av samma feministiska svallvågor som Sverige. Raka eller inte raka kroppen, skönhetsoperationer och namnet på framstjärten - här var de ämnena hett stoff på 1990-talet. Verkligen inte oviktiga att prata om nu, men Moran tycks vara ute 15 år för sent ur ett svenskt perspektiv. Ögren blir också entusiastisk över hur Moran skriver om kvinnors rätt att inte vilja ha barn och om tabut kring abort. "Blä. Jag blir arg bara jag tänker på det", kommenterar Ögren.

När jag läser recensionerna känner jag hur jag själv snuddat vid både resonemangen och entusiasmen men halkat förbi utan att ryckas med. Hade det varit för tio år sen hade jag obevekligen irriterat mig, känt desperation över sakernas tillstånd och underbar glädje över Morans förmåga att lättsamt och skitroligt beskriva den feministiska verkligheten. Jag hade inte kunnat låta bli att tänka och tänka på det som störde och gladde mig tills jag hade en något så när färdig analys. Det var som en naturkraft. Ibland när jag diskuterade med någon blev jag så arg att jag inte kunde tänka klart och var tvungen att gå därifrån och låsa in mig på närmaste toalett för att sprutgråta ut min frustration. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag saknar det. Det är så mycket skönare att  ha förmågan att föra en diskussion med en meningsmotståndare utan att vilja strypa människan, att kunna luta sig tillbaka i ett lojt "jag hör vad du säger men jag är inte av samma åsikt".

Jag saknar inte ett brinna upp, men jag vill glöda igen. Jag tror nämligen att brand eller åtminstone glöd är en förutsättning för intressanta analyser och resonemang. Det är känslan av att DET HÄR ÄR VIKTIGT (som Moran skulle ha skrivit) som driver fram de fruktbara tankeprocesserna och ger slutsatserna udd. Det gäller inte bara feminismen, men just med Konsten att vara kvinna i bakhuvudet så blir min önskan innan jag stänger av datorn i kväll att jag ska kunna lära mig konsten att fortsätta vara feminist.