söndag 23 november 2008

Mina drömmars stad

Jag drömmer nu fantastiska drömmar om nätterna. Sagor, långa kronologiska berättelser. Ibland är det mardrömmar men oftast är det spännande resor i fantasins land.

I natt började det med att jag och min syster paddlade kanot snabbt snabbt för att hinna med en båt vi missat, där alla vi kände var. Vi kom till ett annat land som såg ut som en modern variant av Tusen och en natt. Vi måste följa efter en svensk musiker, för han hade information vi behövde. Jag minns inte vad. Det var arabisk hårdrockskonsert på ett torg. Den svenske musikern blev intervjuad intill. Jag sprang genom gränderna, nedför en lång vindlande teleltrappa, genom portaler. Det var ganska tomt där jag var men i närheten fanns alltid folkmyller.

När jag kom fram till torget såg jag att det var en gammal man som intervjuade musikern, eller de samtalade snarare. De satt innanför ett lågt staket. Det var massor av katter där, och min katt Råttan. Musikern förvandlades till katt. Jag försökte ta Råttan och honom, men de ville inte. De hoppade tillbaka in. Jag insåg att jag måste följa efter.

Jag pratade med den gamla mannen. Han hade ett bönecenter dit tusentals vallfärdade, bland annat flera svenska kändisar. Jag följde en ström av katter ner till vattnet, där bönerna pågick. Bönerna bestod av att man fick ett kort med en karaktär som man skulle leva sig in i. Jag såg en tjej som skulle vara en myra i en timmerstuga i Härjedalen. Alla världens situationer och varelser skulle spela upp sig via bönerna. Det gällde att vara dedikerad till sin roll.

Tjejen ifrågasatte meningen med att leva sig in i en myra. Jag sökte upp den gamle mannen igen och han berättade att han pratade med musikern för att denne hade tankar om sånt som inte fungerade bra med bönerna. Jag tipsade honom om tjejen som skulle vara en myra.

Min följeslagare, om det var min syster fortfarande vet jag inte, hade fått tag på en hög med karaktärskort. Vi bestämde oss för att sno dem och ge oss av. Jag tog också en hög med kort. De ledde oss vidare. Vi åkte båt igen. Några svarta killar gav oss plastväskor att bära korten i för att skydda dem från vattnet.

Jag valde ett kort, en karaktär. Sen visste jag exakt vad jag skulle göra. Vi stannade vid ett torg och gick fram till några minigummor med hucklen. De var som små bollar bara, gummorna. De såg väldigt avvisande ut, men jag visste vad jag skulle göra. Jag hade två körsbärstomater och la den ena på en av gummornas huvud. Nej, sa hon. Jag testade med den andra tomaten och den passade perfekt. Gumman såg förvånad och hänförd ut och gestikulerade till de andra. Jag visste att de väntat på detta i evigheter. De visade oss en stor gravplats och berättade att en svensk tjej inte vågat gå där eftersom det låg minivarelser begravda överallt och man såg inte var eftersom det inte fanns några gravstenar.

Sen blir det otydligare. Jag minns att korten fortsatte att leda oss rätt och var en dörröppnare för att få människor och varelser att släppa in oss. Jag hjälpte en kvinna att stryka en trikåklänning, för jag visste att jag måste hjälpa till i hennes affär. Det var som ett prov.Vi fick sova där.

Det här är bara en lite del av drömmen. Innan jag och min syster paddlade kanot var jag på en stor båt med många skrymslen. Jag hälsade på en familj som var väldigt speciell. Någon försökte skada Råttan och jag gjorde vad som helst för att förhindra det. Min syster och jag gick över en ranglig bro högt högt upp och hon föll ner i vattnet men brydde sig inte och klarade sig.

Så har jag det, natt efter natt. Jag vaknar full av intryck, nästan lite utmattad. Fråga mig inte vad det betyder. Jag känner mig frustrerad över att inte få veta vad som hände sen.

1 kommentar:

Kristine sa...

Å herregud Stina, snacka om rikt inre liv!

Bara liksom... minigumman med körsbärstomaten är ju Monty Pythonsk :-D