I går kom jag visserligen upp i tid, men ut först så sent att det enbart bidde en 20-minuterspromenad i ljuset. Dessutom däckade jag nästan vid första bästa löpsedel jag gick förbi, Aftonbladets "Bands i skogen - svalt till döds". Hunden Lucy levde troligen i två veckor innan hon svalt till döds i skogen, där någon bundit fast henne och lämnat henne. Troligen kvinnan som var hennes fodervärd.Det kändes som om nån boxat mig i magen när jag läste texten. Jag hukade ihop mig och kunde inte gå upprätt, började andas konstigt till och med. Skulle ha hämtat ett paket på posten men det glömde jag helt bort. Gick rakt förbi och efter ett tag började jag gråta. Sen grät jag nästan hela vägen runt Kransen och önskade för en gångs skull att jag bott kvar i Dalaskogen där jag kunnat argskrika eller vråla rakt ut utan att nån hört. Jag kunde inte släppa tanken på vad jag gjorde när Lucy satt fast i skogen och inte på att jag just då med egna händer skulle vilja döda den som band fast henne.
Det här låter banalt, men hur kan man göra nåt sånt? Hur kan man vara så empatilös och elak? Eller som en annan bloggare uttryckt sina känslor för Lucys banekvinna: Vilket jävla as!
Skriv på protestlistan för att Polisen ska utreda Lucys död.
Foto: Privat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar