Sluta glo på självmordet

I morse var det ett radioprogram där de demonstrerade en apparat som kan förutsäga om nån är självmordsbenägen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det är så typiskt sjukvården. Vi ställer oss och glor på risken för självmord. Om det inte finns nån risk andas vi ut, blundar och går vidare. Om det finns en risk blir det mediciner, psykologer och i värsta fall psyket. Ingen får dö, det är viktigast. Även om vi räddat dem till ett liv i Helvetet.

För många verkar det kanske vettigt att samhället fokuserar på att förhindra att folk tar livet av sig, men jag tycker att vi glor på risken för självmord så mycket att vi missar det väsentliga.

- Hur mår du?

Självmord är ett symptom på att nån inte mår bra. Men man kan må lika dåligt och inte vara självmordsbenägen. Jag tycker att man ska få hjälp om man mår dåligt, oavsett om man vill ta livet av sig, skadar sig eller inte.

Självmord låter hemskt. Det är allra hemskast för de anhöriga. Det är hemskt för alla som är rädda för döden och känner att om nån bara räddas till livet så är det bra. Man ska vara tacksam för livet, ta vara på det. Det är bara det att alla inte är det, inte kan det. Självmord kan framstå som en öppning, ett andningshål. Kanske ett sorgligt val, men också en lättnad att det finns en väg ut om det skulle fortsätta vara så här jävla jävligt för länge till.

Varför är det alltid bättre att leva? Själslig smärta kan vara så otroligt mycket värre än tanken på döden, än en kniv som river i skinnet eller ett huvud som dunkas i väggen. Ska vi då stirra på om nån vill ta sitt liv eller inte, eller ska vi fokusera på vad som kan göra livet värt att leva för dem som mår dåligt? Kan inte nån uppfinna en apparat som kan ta reda på det i stället?