Jag har aldrig helt förstått mig på eller känt igen mig i Roy Anderssons filmer, men i dag befann jag mig plötsligt i en. Vi hade julfest i personalmatsalen på jobbet. Först var det glögg utomhus. En riktigt stilig, lång och bredaxlad tomte visade sig på taket ovanför oss, ropade "ho ho" och firade ner sig längs väggen för att dela ut chokladtomtar från en säck. Det piggade upp mig.Sen var det julbord i personalmatsalen, och efter det skulle alla sjunga karaoke. Det var då jag fick känslan av att befinna mig i en Roy Andersson-film. Eller kanske nån ironisk 1990-talsfilm med Killinggänget.
En farbror som kallade sig DJ Lelle höll i underhållningen. Det var bara det att han premierade dem som sjöng fint på riktigt. Det gjorde det hela pretentiöst på ett nästan sorgligt sätt. En kille försökte dra i gångt stämningen genom att statuera att han hatar karaoke och sen sjunga Ebba Gröns 800 grader.
Men direkt efter det kom några av DJ Lelles favoritfarbröder från jobbets manskör tillbaka upp på podiet och sjöng You raise me up med Josh Groban. Tänk dig fyra farbröder som helt seriöst sjunger denna sång, på ett podium inför ett trettiotal finklädda personer i 30-70-årsåldern, som står bland avlånga bord med rester av julmat, i en svensk personalmatsal på en statlig myndighet. Tänk dig. Tänk dig på högstadiet när den blonda, söta, lite trista tjejen ville sjunga en fin sång på skoluppträdandet medan killarna spexade. Farbröderna var den tjejen.
Vid det här laget sa min kollega O, som liksom jag har en ironisk 1990-talsådra, att han inte stod ut längre. Han reste sig och började säga hej då. Jag såg min chans och följde med bort. Jag har aldrig varit på en personalfest jag tyckt varit rolig, men den här var i alla fall en speciell upplevelse. En väldigt Roy Anderssonsk upplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar