Goda grannar

Jag kom hem från jobbet och det luktade illa i trapphuset. Jag började tänka att det skulle kunna vara den snälla, pratglada, gamla farbrorn i lägenheten snett mittemot min. Tänk om han dött i ensamhet i sin lägenhet! En kväll var ambulansen här och hämtade honom.

Men man kan ju inte ringa på bara för att kolla om nån dött, och dessutom började jag känna att det var soplukt och knappast liklukt. Ändå tänkte jag på farbrorn och att han nog är ensam och att jag har massor av pepparkakor som jag inte kommer äta upp. Jag kunde ge honom några.

Jag bestämde mig för att gå över med några pepparkakor och sen skylla på tvättstugan om han skulle bjuda in mig på kaffe och prata väldigt, väldigt länge. Jag tvättar faktiskt i kväll, på riktigt. Men sen blev jag nervös. Ibland kan jag få för mig att jag ska göra såna här "goda saker" liksom, och så blir det mest fel och känns konstigt.

"Gör det bara, gör det!" hetsade jag mig själv. "Tänk inte så mycket".

Sagt och gjort, jag la pepparkakor i en påse, knöt ett rött band runt och ringde på. Einar, så heter han, öppnade.

- Jag har bakat så många pepparkakor så jag undrar om du vill ha de här? sa jag.

- Säljer du pepparkakor? undrade Einar.

- Nej nej, jag vill ge dig de här, sa jag.

- Varför det? frågade Einar.

- För jag har bakat så många och jag kommer aldrig orka äta upp dem själv, sa jag.

Då gav Einar mig en kram och sa att han brukade baka pepparkakor med sin mamma när han var liten. Vi småpratade lite och han frågade om han fick bjuda på kaffe nån annan dag, för han höll på och lagade mat.

Tyvärr kände jag mig helt spänd och fånig efteråt, och jag är lite rädd att Einar kanske tror att jag är kär i honom eller att jag är jätteensam och söker sällskap. Fjantigt va. Hur kan det vara så svårt att ge bort lite pepparkakor till en granne? Det borde vara världens mest naturliga sak.