Medan jag fikade med min syster och hennes kille fångade Råttan sin första mus. Jag tittade ut genom fönstret och såg hur han ömsom bet den och ömsom kastade upp den i luften. Det syntes att han kurrade. Musen kravlade hjälplöst runt men såg mest paralyserad och bedövad ut. Jag blev både stolt över Råttans dåd, ledsen och äcklad. Råttan fick syn på mig och ville genast in, jamade sitt hesa jam och lämnade musen på grusgången.Jag insåg att jag måste ge mig in i leken. Försökte tänka klart och ansvarsfullt och bestämde mig för den största hammaren. Det blev jag som fick döda musen. Med ett hammarslag.
Jag andades häftigt efteråt. Satt med hammaren och musen på grusgången och kved som en annan galning. Det var hemskt, hemskt. Råttan och hans randiga grannkattkompis stirrade på mig och svassade nöjda runt. Jag begravde musen i en grop på gården. Tror att den bodde där. Råttan brukade sitta vid gropen och titta och stoppade ofta ner huvudet och nosade runt i hålet i botten av gropen.
Jag känner i kroppen att jag dödat någon. Jag vill inte behöva göra sånt. Det är baksidan med att ha katt - ett gulligt, mjukt, gosigt litet rovdjur helt utan medlidande.
1 kommentar:
A hammer on a mouse! At least Råttan was following his nature. Wasn't it a bit of intolerance from your side? Because you are not a cat and you "don't get it"? I know you get it well.I mean, a cat, a mouse what else could happen? Some superior intervention. That's the problem with Life that ends up with dead. Just like that!
Skicka en kommentar