I dag såg jag för första gången Lars von Triers film Dogville, som jag undvikit sen den kom 2003 på grund av att den innehåller våldtäktsscener. Brukar må dåligt av sådana. Jag var alltså lite nervös när jag tryckte på play, men tänkte att en DVD kan jag alltid stänga av eller så kan jag sänka ljudet.En annan orsak till att jag inte sett Dogville är att jag är trött på von Triers skyddslösa förlåtande kvinnofigurer som inte säger stopp eller skriker skit på er till sina bödlar hur grymma de än är. Till slut var jag så irriterad på Björks karaktär Selma Jezkova i Dancer in the Dark att jag började tycka att det hon utsattes för nästan var rätt åt henne. Hon sa ju fasen inte pip för att försvara sig själv ens när hennes liv hotades - fast hon hade all rätt på sin sida. Det var outhärdligt.
En bit in i Dogville tänkte jag att "Nej du Lars! Tröttnar du aldrig på den här irriterande menlösa kvinnokaraktären? Det har jag gjort, igen." Jag ville i stort sett bara att det skulle ta slut. Så när sista kapitlet började dofta av ljuv hämnd kunde jag inte låta bli att njuta. Det hade gärna fått vara längre. För mig kändes Graces hämnd också som Selmas, som Bess McNeills i Breaking the waves och som Karens i Idioterna. Yippie kay ey motherfucker!
2 kommentarer:
Hmm.. man kanske ska se den trots allt! Har också undvikit hans filmer av de orsaker du beskriver..
Kram!
Hm... Jag såg Dogville på bio och gick därifrån skitförbannad och tänkte att jag skulle bojkotta von Trier för evigt. Kanske borde analyserat slutscenerna lite djupare. Lina
Skicka en kommentar