Vurm på vurm på vurm



Mötley Crue - ett vackert hårdrocksband i klassisk 1980-talsanda.

 Mitt liv består av en radda vurmer. Det är något jag blivit medveten om med åren. När jag var i tonåren var jag avundsjuk på min syster som hade konstanta intressen som hon utvecklade och blev bra på, till exempel medicinalväxter och fantasylitteratur. Jag försökte bestämma mig för saker jag skulle vara intresserad av, som naturkosmetik (en avknoppning av syrrans medicinalväxter). Jag sa till folk att det här var mitt intresse, skaffade mig böcker och anteckningsblock. Ett tag hade jag också ett visst intresse för de här konstruerade hobbyerna, men intresset dog alltid ut. Jag blev besviken.

Men det fina med vurmer är att det alltid kommer en ny. Nu när jag slutat längta efter det jag inte kan få: ett konstant intresse, så har jag blivit mycket bättre på att dras med i och njuta av vurmerna i stället. En vurm kan bestå av i princip vad som helst. Det kan vara en hobby, en musikgenre, en sångare, en politisk inriktning, en modeskapare, en klädstil, en maträtt, en tv-serie, en människa eller till och med en grupp människor. Det har varit allt detta och mycket mer för mig.

Vurmen kan pågå i allt från några dagar till många år. Det gemensamma för alla vumer är att de har en början - och ett slut. Inte sällan är både början och slut plötsliga. Jag var till exempel sugen på messmör vareviga dag under flera år. Jag kände många gånger efter om jag verkligen ville ha messmör även den här morgonen, och det ville jag. Det var ett ganska starkt sug. När jag brett messmör på mackan slickade jag ofta av kniven för att jag ville ha messmör NU. Sen en dag var det bara över. Utan förklaring, utan orsak. Messmörsvurmen var borta bara. Jag gillar fortfarande messmör, men jag måste inte ha det. Just i dag har jag det inte ens i kylskåpet.

En annan vurm var feminismen. Nu vill jag påpeka att jag fortfarande är feminist och tycker att feministiska frågor är viktiga. Skillnaden jämfört med när jag hade min feministiska vurm är att då kunde jag nästan inte tänka på nåt annat. Människor som inte var feminister kunde göra mig så upprörd att jag höll på att gå i bitar. Jag nästan skakade i kroppen och var så arg att jag ofta grät och inte kunde argumentera klart. Det gjorde mig ännu mer frustrerad och arg. Efter en diskussion kunde jag sitta på toaletten och gråta ut min ilska, frustration och sorg över att jag måste ta det så jävla hårt. Samtidigt fick mitt brinnande feministhjärta mig att genomföra saker som jag fortfarande är väldigt stolt över och aldrig skulle vilja vara utan.

Det händer att vänner och familj oroar sig över mina vurmer när de försvinner. Till exempel har jag en stor altan där jag byggt pallkragar och odlat mycket. Jag var jätteintresserad av växter och trädgårdsskötsel förra sommaren. Nu funderar jag på att flytta till en mindre lägenhet eftersom jag vill ha pengar över till att gå en kurs i improvisationsteater och göra andra roliga saker.
- Men åh, du som är så intresserad av odling. Åh vad tråkigt! säger en del.

Jag förstår dem, och jag odlar gärna igen när jag har förutsättningar. Det fina med mig är bara att jag har så många andra intressen. Det är inte som att jag förnekas mitt stora intresse här i livet, även om det kan verka så för den som följt mig unde min mest intensiva trädgårdsperiod. Nu för tiden tänker jag mest på att festa, teckna, göra collage, spela improvisationsteater och lyssna på punk och hårdrock.

Def Leppard i fina kläder.

Hårdrock är nämligen min senaste vurm. Jag har egentligen aldrig tidigare lyssnat på hårdrock. När jag var i tonåren gick jag i en skola med hårt segregerade grupperingar. Jag var inte i hårdrocksgrupperingen och jag tyckte att de som lyssnade på hårdrock mest var idioter. Ibland gillade jag vissa hårdrockslåtar, men det tog jag liksom inte in för jag var inte sån. Mest tydligt blev det när jag verkligen, verkligen gillade Joan Jett and the Blackheart´s I hate myself for loving you. Jag köpte singeln men sa inte till nån att jag gillade låten eftersom jag tyckte att jag egentligen var för mesig för att gilla så hård musik.

Anyway, en lördag i höstas vaknade jag med Ebba Gröns Flyktsoda i huvudet och kände att jag måste lyssna på den (tack Spotify - du är den bästa uppfinningen sen jag vet inte vad). Det gjorde jag och sen gick jag vidare till Rolling Stones. Jag fick ett lyckorus varje gång jag lyssnade på deras Mixed Emotions i flera veckor. Det här hände efter att jag lyssnat väldigt lite på gitarrbaserad musik över huvud ta under flera år. Jag har inte orkat med den, har bara varit dragen till electronica, house, soul, klassisk musik.

The Ramones.  Ååhh!

Efter Ebba grön och Rolling Stones kom vad man kan kalla en vurm i sig: Ramones. Ååh jag är fortfarande kär i Ramones. Jag lyssnar och lyssnar och läser om dem på webben. När min MP3-spelare gick sönder och jag väntade på en ny hade jag Ramonesabstinens på jobbet. Det kändes som om jag inte stod ut om jag inte fick lyssna på Pet Semetary. Jag gråter över att Joey Ramone och Johnny Ramone är döda. Jag är verkligen arg över att de är döda. Va fan, jag har ju inte upptäckt dem förrän nu - och så är de döda. Jävla helvete. Jag älskar Joey Ramones röst och hans sätt att sjunga. Det är nånting med hans röst och hans tafatta, gängliga kropp som gör att jag känner mig väldigt nära kär. Jag har köpt två Ramoneströjor på Tradera. Inte en utan två. Så blir det när jag har en vurm.

Efter den mesta Ramonesvurmen kom hårdrocken in: Judas Priest, Black Sabbath, Iron Maiden, Motörhead, Accept, Mötley Crue, Def Leppard. Jag är inte klar än. En kompis som lyssnat på hårdrock sen han var liten sa till mig att han var avundsjuk.
- Du har allting framför dig.
Det är fan sant. Jag har allting framför mig, all hårdrock alldeles ny och metallgänsande. Så länge det varar.

Ni hör, vurm är väldigt mycket tonåring. Vid 36 års ålder tänker jag att jag nog kommer vara delvis tonåring i hela mitt liv. Det är faktiskt inte så illa när man lärt sig att acceptera att man är sån. Jag undrar vad som blir nästa vurm.