Vad män vill ha

På Åhléns City i dag hade Nivea nåt slags jippo för sina produkter för män. De som var med hade på sig stora Sverige-hockeytröjor. Fan vad töntigt. Om jag var kille skulle jag inte gå fram för det skulle kännas så fånigt att bli tilltalad på det sättet.

Typ, "Hm killar, vad gillar killar? Ja nu vet jag, killar gillar hockey! Om vi tar på oss hockyertröjor kanske de inte förknippar vår mjukgörande ansiktskräm med bögar utan med hockey. Då vill de säkert köpa krämen."

I och för sig går jag ändå aldrig fram till såna jippon. Men om jag vore man och om jag gillade jippon så skulle jag ändå inte gå fram till det här töntjippot.

Eller? Jag har svårt att frammana den inre bilden av mig själv som en man som gillar jippon och ändå på nåt sätt är jag. Men ska inte krångla till det här mer nu.

Vad ett handskrivet brev kan göra

I dag låg det ett handskrivet kuvert i brevlådan. Jag kände inte igen handstilen så det var lite spännande. I kuvertet fanns ett handskrivet brev från en Erica på kosmetikaföretagets Kiehl´s butik i Stockholm. Jag handlade ett cerat där för några dagar sen (tidningen Elle tipsar om att det är det bästa ceratet enligt en massa proffs i skönhetsbranschen). Då blev jag också medlem i deras kundklubb.

I brevet tackar Erica för att jag handlar hos Kiehl´s. En del av mig skrattade till för att det kändes smålöjligt att få ett tackbrev för att jag handlat en liten grej, men en annan del blev faktiskt glad. Jag förstår att det är ett PR-trick, men det här är första gången en butik skrivit brev till mig - för hand - för att tacka för att jag handlat hos dem. De som handlar i extremlyxbutiker får säkert såna brev hela tiden, men ceratet kostade inte mer än 95 kronor. Det är ett smart trick. Jag kommer inte att glömma Kiehl´s efter detta, jag kommer säkert berätta för andra om brevet och just det - jag bloggar till och med om det.

Gillette - the only thing you can get

Jag har bokottat Gillette sen jag var tretton år. På 1980-talet testade de nämligen inte bara sina produkter på djur, de deltog till och med i en kampanj för djurförsök. Det har jag fortfarande inte förlåtit dem för. Men i dag bröt jag bojkotten. Inte för att jag tycker mer om Gillette nu utan för att det är så svårt att hitta likvärdiga alternativ.

Sen jag började raka mig har jag testat olika alternativ:

• Elapparat (fastnade i hårstråna på ett läskigt sätt).
• Kräm (sved som syra och hjälpte knappt).
• Inte raka alls (kände mig inte fin).
• Engångshyvlar (miljövidriga).
• Nåt tjockt rakdon med inbyggt raklödder som jag beställde på internet (inte jättebra).
• Nu senast Konsums rakhyvel som man kan byta rakblad på. Inte heller jättebra, men hyfsat billig - och inte Gillette.

Där jag bor nu kan jag inte köpa nya blad till Konsumhyveln. På Coop Forum har de den konstigt nog inte ens. De har Bic engångshyvlar. Och Gillette. Engångshyvlar är ett sånt fruktansvärt materialslöseri så det vill jag bara inte. Så nu står jag här med min Gillette Venus One. Om skuldkänslorna blir för stora varje gång jag använder den får jag väl börja leta efter rakblad till Konsumhyveln längre bort.

Mest av allt undrar jag dock varför inte fler tillverkar rakhyvlar för kvinnor? Bra rakhyvlar med utbytbara blad. Var finns Gillettes konkurrenter? Det måste vara en jättemarknad! Konkurrensverket borde ta sig en titt på detta. Tills vidare hyvlar jag på med min nya Gillette, lätt uppgiven.

La Mer

Mamma skulle betala sin body lotion för 198 kronor på NK när hon såg en uppsättning crèmer som hon tyckte hade fina förpackningar. Hon frågade expiditen vad det var. Expiditen erbjöd sig att berätta om La Mer - och framför allt om crèmen som är grunden för hela serien.

Vi fick säkert tio minuters berättelse om ingenjören som råkade förstöra sin hud i ett experiment och ägnade åratal åt att skapa en hudcrème (tror han gjorde uppåt 6 000 försök nånting) som skulle hela hans hud. Till slut fick han till La Mer-crèmen, gjord av en alg från kaliforniska kusten, behandlad med ljud- och ljusimpulser i flera månader. La Mer-brygden kallas den på deras hemsida.

"Oj, här kör de med storytelling så det ryker", tänkte jag och fortsatte lyssna på berättelsen om miraklet från Kaliforniens hav.

Doktor Max Huber, så hette han, gav bort La Mer-crèmen till vänner och bekanta, och när han dog sålde hans dotter rättigheterna till kosmetikföretaget Estée Lauder. Men de utförde inte mirakelprocessen på rätt sätt, så det tog flera år innan de fick till crèmen som den ska vara. Och nu kan vi alla köpa La Mer på NK. Man tar crèmen ur burken med en liten antibakteriell spatel i silver, gnuggar den mellan handflatorna i en minut för att aktivera den, och klappar in den i huden.

En förbipasserande kund frågade nu vad en liten pumpflaska med crèmen kostar. 2 000 kronor, sa expiditen, men hon rekommenderade ett kit för 3 400 kronor. Observera att hon uppskattade att cremen skulle räcka i tre till fyra månader. Men jag och mamma lyssnade snällt vidare, innan mamma sa att hon skulle fundera lite och vi sa hej då och gick.

Expiditen såg väldigt fin och fräsch ut i hyn. Skulle inte tro att man får jobba där om man inte gör det. Och crèmen är både dag-, natt- och ögoncrème i ett. Kanske är det en mirakelcrème, kanske inte... men jag tänker inte betala 2 000 spänn för att få veta.

Storytelling fungerar i alla fall. Jag kan ju till och med återberätta sagan här. Och jag kommer aldrig glömma bort namnet La Mer.

Här kan du uppleva mikakelbrygdsresan själv.

Jag testar lightsaft

Ibland deltar jag i mattester hos ett undersöknings-företag. Det började när jag gick på socialbidrag och var desperat efter pengar för några år sen. Efter att jag börjat jobba på riktigt har jag flera gånger tänkt hoppa av, men just nu har jag dåligt med pengar, så när erbjudandet om att testa fruktdrycker damp ner i mejlboxen tackade jag ja. Fruktdrycker låter ju gott.

Men fruktdryck var en eufemism för plastsmakande lightsaft i fyra smaker. Jag och de andra testpersonerna skulle svara på frågor om dryckernas färg och smak. Dessutom skulle vi hitta på ett fantasinamn på det vi just druckit. Ja det är sant, ett fantasinamn.

De flesta dryckerna smakade gott i en sekund. De smakade inte det de skulle smaka, men friskt och gott i alla fall. I en sekund som sagt. Sen la de sig som en hinna på tungan och allt efter att sekunderna gick trädde en äcklig, plastig, konstgjord smak fram. Sista frågan var: Skulle du kunna tänka dig att köpa den här drycken för cirka 15 kronor per flaska? Mitt svar blev det sista alternativet: Absolut inte. En av dryckerna var så äcklig att jag tänkte skriva Kiss som fantasinamn. Det blir ju lite eggande på engelska också.

Vem är det som köper lightsaft? Inte för att nån sa att det var lightsaft. De sa frukdryck. Men fruktdryck my ass. Det måste vara folk som är rädda att gå upp i vikt av sockret i vanlig saft. Fast inte är den här konstgjorda plastdrycken bättre för hälsan. Det kan jag inte för ett ögonblick föreställa mig. Och när saften är så här förtvivlat äcklig, varför då dricka saft alls? Vatten är mycket godare. Jag har mått småilla hela kvällen efter testet. Och jag behåller min flaska med sockersöt hallonsaft.