Dancing Through the Archive

Ett arkiv, men inte mitt arkiv.

Jag arbetar för stunden i ett arkiv, en statlig myndighets arkiv. Man tar hissen ner en, två, tre, fyra, fem våningar under marken och går genom en lång, grå, gudsförgäten korridor med stora svarta rör längs väggen och bråte på golvet. Man tar sig in med ett personligt passerkort och två olika koder. En del tycker det är obehagligt att vara ensamma i arkivet, men inte jag. När jag stängt dörren bakom mig känner jag mig trygg, nästan hemma. Det är få som kan ta sig in här, bara mina kollegor, jag och några till.

I arkivet är det tyst från omvärldsljud. Det bara knäpper i väggarna som i en bastu på väg att värmas upp eller kylas av. Ibland, men sällan, hör man stegen från nån som går förbi där utanför kodlåsdörren. Ibland kommer det en kollega, men på sistone har jag mest varit för mig själv med alla tusentals bruna kartonger i rad på rad på rullbara hyllor.

Jag går igenom kartongerna, en och en, kollar så att det som ligger i dem stämmer med det som står på dem, skriver om och förtecknar allt i en pärm. Du tycker kanske att det låter tråkigt, men jag tycker faktiskt att det är roligt. Jag har alltid kunnat njuta kopiöst av att ordna och förteckna. Nåt som bidrar till njutningen är i och för sig också att jag alltid lyssnar på musik. Jag lyssnar i ett par stora vita hörlurar och går igenom kartongerna till rytmen av såna som Way Out West, Barbara Streisand, Junior Boys, Robyn, The Doors, Koop, The Whitest Boy Alive, Chopin, The Roots och Dire Straits.

I dag var det enbart jag i arkivet hela dagen. Min ena kollega är på spa, den andra är sjuk och den tredje är i Paris. Jag lyssnade på Dire Straits Brothers in Arms och passade på att sjunga med nu när ingen skulle komma in i arkivet och tycka att det blev pinsamt. Visst hörde säkert de som passerade utanför dörren, men vad bryr jag mig om vad de tänker. De vet inte att det är jag som är där och hur personen med den inte så vackra rösten ser ut.

- Here comes Johnny singing oldies, goldies. Be-bop-a-lula, baby what I say. Here comes Johnny singing I gotta woman. Down in the tunnels, trying to make it pay.

En annan bra sak med arkivet är att mittgången är som gjord för att dansa upp och ner genom. Man kan dansa värsta Famedansen till Money For Nothing till exempel. Jag är ordinerad av min läkare att ta regelbundna pauser i arbetet, och vad lämpar sig bättre för att rensa hjärnan än musik och dans? Som statsanställd måste man ta sina chanser.

Det kan låta tråkigt att sortera kartonger i ett statligt arkiv. Det kan säkert vara det också, men jag föredrar att se mig som den dansande statstjänstekvinnan och jag trivs bra där nere.

Vila

Utsikt från vilrum på Polishögskolan i Stockholm.

Freudianskt klotter

Jag pratade med en kollega på jobbet i dag samtidigt som jag klottrade lite i ett block. När jag såg vad jag klottrat vek jag genast ihop pappret och slängde det i pappersinsamlingen. Jag hoppades att min kollega eller nån annan inte sett vad jag klottrat. För det ser ut som nåt sorts argt, stort, hungrigt och hårigt kvinnligt könsorgan. Vart kom det i från? Och betyder det nåt?

Jobbångest

Jag var så deppig efter första veckan på jobbet att jag passade på att dricka mig full när Mia kom på middag på lördagen. När hon åkte vid ettiden var jag fortfarande full och jag gillar inte att lägga mig då, så jag gick runt lite utomhus, sprang på de tomma gatorna och gick hem till en katt jag var kattvakt åt och pratade med den en stund. Sen satt jag vid datorn hemma och fyllesvarade på Spraydatemejl till klockan fyra då fyllan lagt sig så mycket att jag kunde sova. På fredag ska jag kanske på dejt med en av dem vars mejl jag fyllesvarade på.

Hem-PC:n som inte finns

Jag jobbar som ni vet på en statlig myndighet. Det kan ibland ha sina sidor, byråkratiska sidor. I förrgår fick jag mitt lönebesked och på det kunde jag läsa att de dragit av 800 kronor för en hem-PC. Kruxet är bara att jag inte har nån hem-PC, aldrig har haft nån och inte planerar att skaffa nån.

I går ringde jag till den centrala löneavdelningen och de sa att det var min arbetsgivare som skickat uppgifterna till dem. Jag fick ett namn och ringde den lokala lönehandläggaren. Hon sa att hon inte har några uppgifter om nån hem-PC på mig och gav mig numret till hon som är ansvarig för lånedatorerna. Hon hade heller inga uppgifter om nån hem-PC i mitt namn. Hm.

Jag ringde tillbaka till den centrala löneavdelningen och fick prata med ytterligare en person som sa att det måste vara min arbetsplats som skickat uppgifterna.

- Men jag har pratat med dem och de har inga uppgifter! försökte jag uppgivet.

- Har du lämnat tillbaka din dator?

- Men jag har ingen hem-PC och har aldrig haft en!

Det började kännas som om det var lönlöst. Jag skulle måsta betala 800 kronor i månaden för en dator jag inte har. När jag slutar skulle de troligen begära att jag lämnar tillbaka datorn och jag skulle måsta betala för den eftersom jag inte har nån dator att lämna tillbaka.

- Oj, det är visst fler som har hört av sig om att de fått betala för hem-PC som de inte har. Jag ringer tillbaka till dig, sa handläggaren.

Det har nu snart gått två dagar och hon har inte ringt tillbaka. Om jag ringer igen får jag troligen prata med ännu en person och börja om från början. Men jag ska väl vara glad om jag över huvud taget slipper ifrån den osynliga hemdatorn.

Nyklippt och utan fantasi

Jag har klippt lång page och är väldigt nöjd med det, i alla fall så länge plattångslooken är kvar (ett par timmar till eftersom jag snart ska träna och alltså duscha). Känner mig lite som Gwyneth Paltrow som Margot Tenenbaum i The Royal Tenenbaums.

Annars har jag extremt dålig fantasi och kommer inte på nåt roligt att blogga om för tillfället. Vet inte om det beror på att jag kommit in i nåt slags maniskt jobbsökarskede. Först var det jättetråkigt att söka jobb. Sen blev det på nåt konstigt sätt mitt största intresse. Jag går med i nätverk, bokar luncher med folk jag inte känner för att lära mig hur de fått sina roliga jobb, går på events och söker vissa dagar så många jobb att jag inte direkt skulle ha koll på exakt vad jag sökt om jag blir kallad till intervju.

Men jag kan ju inte ha jobbsökande som mitt största intresse i evighet, så jag hoppas få tillbaka blogginspirationen. Snart.

Välkommen in

Varför ha en dörr över huvud taget?

Carola satt i garderoben

I går när jag kom till jobbet och öppnade mitt skåp för att hänga in jackan blev jag lite glad trots att det inte alls kändes speciellt roligt att komma tillbaka efter en vecka i solen. Min kollega O hade tejpat fast en gammal Carolaplansch inne i garderoben. En äkta från 80-talet. Hans fru hade hittat den i en låda och sagt "släng skiten" (eller nåt). Så O tog planschen och tejpade alltså in den i mitt klädskåp. Det var fint gjort tycker jag.

På min datorskärm satt en liten filmis med en trulig Mikael Rickfors i svart skinnjacka.

Nina min musa

Jag har satt upp en massa Nina Hemmingsson-bilder på väggen vid mitt skrivbord på jobbet. Nina är min musa. Till och med när det mesta känns helt galet bakvänt, vilket det gör ganska ofta nu för tiden, måste jag le när jag kollar på hennes bilder. Tack Gud för att du skapat Nina Hemmingsson om det är du som har gjort det.

Jullovet was here

I morgon är jullovet slut. Jag vet att det inte heter jullov när man jobbar, men den här semestern har verkligen varit som ett riktigt skönt, avkopplande jullov fullt av vila, slappande, funderingar, hängande med människor jag tycker mycket om och god mat. Och i morgon är det alltså slut. Aaarrrrrgghhhh! Jag vill inte att det ska vara slut. Vill inte, vill inte, vill inte.

I kväll känner jag mig underkligt orkeslös, och jag undrar om förkylningen som alla andra verkar ha drabbats av de senaste veckorna är på väg att drabba även mig. Hmm. Jag och en bekant letar i alla fall efter sista minuten-resor till solen. Vart som helst där det är varmt och finns en pool och god frukost. Jag struntar i om det är Kanarieöarna. Jag vill bara ha sol och värme och vara ledig. Och bada.

Bye bye kära jullov...

Fågel Fenix vilar och andas

Jag har två nya intressen: träning och film. Halvnya då, uppgraderade. Bakgrunden är att jag likt Fågel Fenix vill slänga av mig det senaste halvåret och träda fram i ny glans. Stark och vacker. Ja, nåt sånt. Julen har ägnats åt att slicka såren efter en misslyckad höst med nederlag både på jobbet och med kärleken. Jag befinner mig fortfarande i nåt slags väntrum, men vänta bara. Det är vinter och mörkt, så jag tänker ta det lugnt och ta hand om mig själv.

Det gör jag alltså framför allt på två platser: på gymmet och i tv-soffan. Det är så klart inte det enda jag gör. Naturligtvis äter jag och sover också. Jag tränar body pump och höjer vikterna vecka för vecka, flåsar och känner mig som en amason. Längtar till nästa pass och tror att musklerna faktiskt har växt lite, kanske. På kvällarna tar jag promenader runt området där jag bor och låter tankarna vandra, ibland med MP3-spelaren i öronen.

Före jul köpte jag en inspelningsbar DVD från att enbart ha haft video. Jag har blivit medlem hos lovefilm.se (nej, det är inte vad det låter som utan helt rekordeligt) och i videobutiken runt hörnet. Film skall aldrig fattas mig. Jag ligger i soffan och ser film efter film medan Råttan och Räven sover bredvid mig eller i sin lilla kattkoja som de fick i julklapp. Det är allt jag behöver. Jag har på en vecka sett:

Lost in Translation (Mycket bra, skön stämning, vackra bilder och bra skådisar.)
Old Boy - Hämnden (Bra, fruktansvärd story.)
Kill Bill vol. 1 och 2 (Älskade dem, särskilt ettan, fattar inte varför den fått så dålig kritik.)
Dreamgirls (Bra, fin berättelse och jag föll verkligen för Effie.)
Grizzly Man (Bra, alltid tänkvärt att fundera över var gränsen för galenskap går, även sin egen. Och så fina björnar och rävar!)
Hata Göteborg (Dålig, uhuhu, ännu en sån där pinsam svensk film.)
Nyckeln till frihet (En mycket bra berättelse, men ingen särskilt speciell film.)
Postmannen ringer alltid två gånger (Förstår mig inte på den, särskilt inte de konstiga scenerna där han uppenbarligen försöker våldta henne och där hon skriker och stretar emot men sen plötsligt tycker det är jättehärligt. Men så verkar det ha varit i alla gamla filmer. Kvinnorna måste ha varit konstiga på den tiden - eller så hade filmskaparna bara dålig koll på hur kvinnor vill ha sex.)
American History X (Mycket bra, bra skådisar, bra berättelse, bra för både hjärna och hjärta.)
The Birdcage - lånta fjädrar (Jag blev kär i queerfamiljen och ville inte skiljas från dem när filmen var slut. Storyn var så där, det hela skulle passa bättre som tv-serie. Finns ingen kille som har en sån familj och som vill gifta sig med mig?)

När livet är snurrigt och inget tycks gå som man vill, och det är alldeles för svårt att avgöra vart man ska härnäst, är det bästa att ta ett djupt andetag och stanna en stund. Jag har stannat. Träning, film och kvällspromenader är mitt djupa andetag. Sen får vi se vad 2008 är för slags år.

(Bilden är från Wikipedia, där det står att dess Copyright upphört.)

Sånger från personalfesten

Jag har aldrig helt förstått mig på eller känt igen mig i Roy Anderssons filmer, men i dag befann jag mig plötsligt i en. Vi hade julfest i personalmatsalen på jobbet. Först var det glögg utomhus. En riktigt stilig, lång och bredaxlad tomte visade sig på taket ovanför oss, ropade "ho ho" och firade ner sig längs väggen för att dela ut chokladtomtar från en säck. Det piggade upp mig.

Sen var det julbord i personalmatsalen, och efter det skulle alla sjunga karaoke. Det var då jag fick känslan av att befinna mig i en Roy Andersson-film. Eller kanske nån ironisk 1990-talsfilm med Killinggänget.

En farbror som kallade sig DJ Lelle höll i underhållningen. Det var bara det att han premierade dem som sjöng fint på riktigt. Det gjorde det hela pretentiöst på ett nästan sorgligt sätt. En kille försökte dra i gångt stämningen genom att statuera att han hatar karaoke och sen sjunga Ebba Gröns 800 grader.

Men direkt efter det kom några av DJ Lelles favoritfarbröder från jobbets manskör tillbaka upp på podiet och sjöng You raise me up med Josh Groban. Tänk dig fyra farbröder som helt seriöst sjunger denna sång, på ett podium inför ett trettiotal finklädda personer i 30-70-årsåldern, som står bland avlånga bord med rester av julmat, i en svensk personalmatsal på en statlig myndighet. Tänk dig. Tänk dig på högstadiet när den blonda, söta, lite trista tjejen ville sjunga en fin sång på skoluppträdandet medan killarna spexade. Farbröderna var den tjejen.

Vid det här laget sa min kollega O, som liksom jag har en ironisk 1990-talsådra, att han inte stod ut längre. Han reste sig och började säga hej då. Jag såg min chans och följde med bort. Jag har aldrig varit på en personalfest jag tyckt varit rolig, men den här var i alla fall en speciell upplevelse. En väldigt Roy Anderssonsk upplevelse.

Il Caffe 071012

En hårt jobbande statsanställd sliter i sitt anletes svett på najsa Il Caffe på Kungsholmen.

Farbröderna och jag

Vad är det med mig och vissa farbröder?

De: oftast runt 50-60, men de finns ända ner i 25-årsåldern. Gillar att stå bredbenta med armarna i kors. Är väldigt nöjda med sig själva. Ger andra farbröder som är som de själva credd. Trivs i hierarkier och använder sig av dem. Vill helst se att andra lyssnar på och beundrar dem och gör som de säger, framför allt yngre. De lyssnar på andra om de uppfattar att de står högre än de själva i hierarkin. Eller om de andra inte säger emot farbröderna.

Jag: Runt 30-35. Gillar att sitta med benen i kors. Är ofta ganska nöjd med mig själv. Ger andra kvinnor credd. Män också, men helst kvinnor. Trivs inte i hierarkier och vet inte hur jag ska använda dem, vill inte heller. Vill helst se att andra lyssnar på och beundrar mig. Och gör som jag säger, okej då. Jag lyssnar på andra om jag tycker de är smarta, kompetenta och har bra idéer. Skit samma vilken plats de har i hierarkin eller hur gamla de är. Jag är hierarkiinkompetent.

Jag och de här farbröderna fungerar inte bra ihop. Jag försöker, men de gör mig arg, osäker och obekväm samtidigt. Det är sättet de talar och sättet de uttrycker sig och sättet de ser på mig. Det är deras attityd. Jag tycker att de har attitydproblem. De tycker nog att jag har attitydproblem också. De blir sura och irriterade. Det märks.

I dag hade vi ett möte på jobbet och en av farbröderna pratade till resten av gruppen. När han sa "det kan vara bra att lyssna och lära sig av andra" tittade han rakt på mig. En annan gång satt han och skakade på huvudet när jag pratade inför en annan grupp.

Jag försöker tänka att jag ska strunta i de här farbröderna, trampa på i ullstrumporna och vara trevlig och proffsig, men sätta gränser och driva det jag tror på vad de än säger och gör för att visa sin farbrorsmakt. Men det är inte så lätt. Vissa dagar går det bra. Jag låtsas som att jag inte hör deras tillrättavisande ton i telefonen och säger ha en bra dag när jag lägger på. Andra dagar, som i dag, är jag bara så less på dem och rädd att de som är gamla i gården och kan spela hierarkispelet ska sparka undan fötterna på mig. Jag vill inte vill inte vill inte spela spel.

Det värsta är att farbröderna som sagt även finns i yngre versioner. De vill sätta mig på plats. Och då vill jag sätta dem på plats. Som två hundar eller som en gammal räv och en ungtupp i en gammal mossig film. Jag vill inte vara med i den filmen. Men jag vill inte bli satt på plats heller. Jag vill fortsätta ta plats. Hur jag ska få ihop det vet jag i skrivande stund tyvärr inte.

Foto: David Nocero.

Surt mejl

I dag läste jag ett mejl till webbredaktionens gemensamma mejlbox på jobbet. Det var från en kvinna som jobbar på samma arbetsplats som jag, men jag vet inte vem hon är. Ungefär så här stod det:

"Felstavat. Skjöts står det i artikel på intranätet. Pinsamt!"

Det var jag som skrivit fel, sent en eftermiddag när jag var väldigt trött och oroade mig mer över om jag råkat skriva "tack för er ovärdiga hjälp" i stället för "tack för er ovärderliga hjälp" i samma artikel.

Jag tror faktiskt det här är första gången jag råkat stava fel sen jag började jobba på myndigheten för ett halvår sen. Massor av andra personer på mitt jobb lägger ut texter på webben varje dag. De är ofta felstavade och då och då obegripligt skrivna. Ändå är det här första gången jag läst ett sånt här meddelande i vår gemensamma mejl. Det är orättvist!

Dessutom undrar jag verkligen varför man måste uttrycka sig så otrevligt när man påpekar en sån sak. Det är säkert nån sur tant som inte gillar mig och som fick sig en njutningens stund genom sitt lilla mejl. Grrrrr... attis då tant!