Skämmigt Janne och Täppas

I går skrev Maria Sveland om sin fredagskväll, då hon deltog i ett panelsamtal på Gräv, Föreningen grävande journalisters årliga sammankomst. Sveland hade blivit dittjatad under förespeglingen att det inte handlade om en debatt utan bara ett samtal, men så fort panelen satt sig började Uppdrag gransknings Janne Josefsson ömsom anklaga henne för att hon fått alldeles för mycket utrymme i medierna under de senaste veckorna, ömsom för att hon inte vill debattera i alla forum. Josefsson fick medhåll av Täppas Fogelberg, som egentligen var där som moderator. Det gick så långt att journalisten Sofia Mirjamsdotter gick fram till scenen, tog en mikrofon, vände sig till publiken och frågade om de insåg att på internationella kvinnodagen valde arrangören att iscensätta ett samtal med tre äldre män (Robert Aschberg och Britt-Marie Mattsson var också med i samtalet) som systematiskt förminskade och förlöjligade Maria Sveland.

Efter samtalet sa Josefsson i till Expressen att det finns en falang med feminister som är fascister med antidemokratiska åsikter. Som exempel gav han SCUM-manifestet och Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer, Roks. Han tyckte också att tv-programmet Könskriget, som kritiserades av Granskningsnämnden för partiskhet, avslöjade detta på ett bra sätt.

Täppas Fogelberg skrev i går på sin blogg att både Maria Sveland och Janne Josefsson var skitarga under Grävsamtalet. I bloggen kallar han Sofia Mirjamsdotter för en förvirrad, packad bloggerska och beskriver hur Terje Carlsson, som stod bakom samtalet, muntert kallade det för årets mediahändelse. Samtidigt skriver han att Maria Sveland lämnade tillställningen i tårar.

Men vänta nu Täppas. Hur kan du och Terje vara så muntra över ett samtal som en av deltagarna lämnade i tårar? Säger inte det nåt om att de som kritiserat hur samtalet gick till och beskriver det som mobbning kan ha rätt? Inser du inte att du som moderator handlade oprofessionellt? Din sorglösa inställning till det hela är upprörande. Även som programledare för Ring P1 brukar du låta dina egna åsikter styra på ett sätt som jag inte tycker är journalistiskt professionellt, men det här är ett riktigt lågvattenmärke.

Och Janne. Du har verkligen visat ditt rätta ansikte. Du tycker att en organisation som ger skydd åt kvinnor som utsatts för våld av män är fascister och - tolkar jag det som - att Maria Sveland är en odemokratisk fascist på grund av sina åsikter och för att hon inte vill ställa upp i alla debatter. Det säger mer om dig än om henne. Du kommer aldrig mer att kunna uttala dig på ett trovärdigt sätt i feministiska frågor och hur du någonsin ska kunna göra ett tv-program om frågan är mig en gåta. Uppenbarligen var det viktigare för dig att få skälla ut Sveland än att behålla din journalistiska trovärdighet. Men jag säger tack för det. Nu vet vi var du står.

Jag är övertygad om att Täppas och Janne har många på sin sida och att de fått mängder av hejarop för att de vågar trycka till en feminist, men för mig sällar de sig till ett gäng med dåligt omdöme, oschyssta åsikter och mobbarmentalitet.

Dags för en ny feministisk vår

Jag vädrar feministisk vårluft. Det beror på debatten om näthat, som kulminerade i dag i och med släppet av Maria Svelands bok Hatet - en bok om antifeminism. Jag läser den just nu och det gör mig arg, upprymd och kamplysten (kommer att skriva mer om boken här när jag läst ut den). Jag tror att debatten om näthat fått många att vakna upp och inse att den feministiska kampen inte är över, inte heller här i Sverige.

Vittringen av vårluft beror också på att det är internationella kvinnodagen i dag. Facebook fylldes från morgon till kväll av statusar med feministfakta, tillrop och uppmaningar. Det gjorde mig också upprymd och kamplysten. Efter jobbet gick jag med en kollega till Södermalmstorg och en feministisk demonstration. Vi lyssnade på tal och marscherade skanderande över Mariatorget till Medborgarplatsen. Det var första gången på flera år som jag deltog i en åttonde mars-demonstration och jag är glad att jag tog mig dit. Jag har saknat det. Demonstrationer är ett fenomenalt sätt att elda under kämparglöden och visa för sig själv att en inte är ensam.

Ytterligare en orsak till doften av vårluft är att jag såg en intervju med 1990-talets feministikon Nina Björk på SVT Play i går. Visserligen profilerar sig Björk inte längre främst som feministisk debattör, men intervjun väckte ändå upp minnen av feministiskt uppvaknande och år av aktivism efter att jag läst hennes Under det rosa täcket från 1996.

Kändes det inte också som att vi var väldigt många som deltog i demonstrationen i kväll? Kanske var det fler än jag som återvände efter år av frånvaro. Jag hoppas att den feministiska backlash som rått sen mitten av 2000-talet är på väg att ta slut och ersättas av en ny, lång och verkningsfull feministisk vår.

En favoritvarg

Podcasten En varg söker sin pod har seglat upp som ny favorit på min mediehimmel. Det är Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli som diskuterar olika kulturfenomen. Varje gång det dyker upp ett nytt avsnitt blir jag glad och ser fram emot deras underhållande, respektlösa stil och insiktsfulla analyser. Hittills har de pratat om Stig Larsson, The Hobbit, Girls och Amour.

Som en röd tråd genom alla avsnitt löper den feministiska blicken. Strömquist och Ferrada-Noli dissar och ömkar Stig Larssons kvinnosyn, funderar över bristen på kvinnor i The Hobbit, hyllar Lena Dunhams kvinnoporträtt och kan inte komma fram till en gemensam åsikt om huruvida Amour handlar om gullig eller förgörande kärlek. Samtidigt som det är smart och intellektuellt är det fruktansvärt roligt. De fnittrar och skrattar sig igenom analyserna och jag skrattar flera gånger högt med dem. Till exempel när en av dem undrar var Stig Larssons älskade katt Esset befann sig när Larsson våldtog en 16-åring analt i sin etta. En händelse som de elakt avfärdar som påhittad eftersom Stig Larsson enligt dem mest påminner om en liten tant. Om man som Stig Larsson öppet kallar sig själv geni får man allt stå ut med sådana nyp.

Ett annat genomgående tema är att Strömquist och Ferrada-Noli beundrar de författare och regissörer de diskuterar (med undantag för The Hobbit) men att de samtidigt driver med dem. Till exempel jämför de Lena Dunham, som skriver manus till och producerar tv-serien Girls, med Jason Priestley. Han ska ha sett till att hans rollfigur Brandon fick snygga tjejer, mycket pengar och massor av beröm efter att han började producera Bevely Hills 90210. På samma sätt får Dunhams rollkaraktär Hannah ligga med många snygga killar varav en av dem är som besatt av henne.

Det märks att ämnena i En varg söker sin pod är valda med lust. Jag får känslan av att nästa avsnitt kan handla om vad som helst som är kulturellt och som väckt upp nåt hos podskaparna. Bra gjort Expressen Kultur att snappa upp detta radarpar!

Konsten att fortsätta vara feminist

Det sjöng av glädje och enorma känslor som knappast fick plats i kroppen. Jag ville resa mig upp från bussätet där jag satt och ropa att jag var frälst. Frälst till feminist! Det var 1998. Jag hade precis läst ut Det andra könet och såg världen, allt jag kände till, i ett nytt ljus.

I höstas läste jag Caitlin Morans Kosten att vara kvinna och kände - ingenting. Jo, jag hade definitivt roligt, men jag kände ingen ilska, ingen insikternas glädje, ingen frustration. Jag tänkte heller inte någonting särskilt. Boken bara rann igenom mig som god men lättsmält soppa. Delvis är det bokens eget fel, för den innehåller inga ögonöppnare för en som blev feminist med Det andra könet och Under det rosa täcket på 1990-talet. Men jag kunde inte släppa tanken på att det även hade med mig att göra, med mitt förändrade förhållande till feminismen.

I förhoppningen att väcka några nya tankar och kanske även känslor började jag läsa recensioner av Konsten att vara kvinna. I dem hittade jag några exempel på sånt som jag tror att jag själv hade reagerat på för tio år sen. Mest kände jag igen mitt gamla jag i Martina Lowdens recension i Dagens Nyheter (7 augusti 2012). Hon påpekar mycket uppmärksamt att Caitlin Moran inte är den femte vågens feminist som hon beskriver sig som (utan att egentligen tala om vad denna femte våg innebär till skillnad från tidigare vågor) utan snarare en andra vågens feminist à la Erica Jong, Ebba Witt-Brattström eller Germaine Greer. Hon bortser helt från den nutida feminismens diskussioner om intersektionalitet, alltså medvetenheten om att kvinnor inte alltid föds med fitta, är vita, hetero och så vidare. Lowden skriver att Moran skriver som om alla kvinnor föddes med samma förutsättningar och hade samma problem. Mest tydligt blir det kanske med citatet ”En god vän har 27 par högklackade skor som hon inte kan skiljas från, samtliga använda max två gånger och många aldrig. Alla kvinnor har en sån skogömma någonstans i sina hem.” Nej Moran, alla kvinnor har verkligen inte det.

Johanna Ögren skriver i sin recension på Bokhora (21 augusti 2012) att Morans feminism inte är hennes feminism eftersom vi i Sverige kommit mycket längre än i Storbritannien. Det kan jag också hålla med om. Jag känner mig i alla fall osäker på om Moran är oinsatt i de senaste decenniernas feminism, om hon låtsas vara det för att hon vill rikta sig till en ung, oinsatt publik, eller om Storbritannien helt enkelt inte översköljts av samma feministiska svallvågor som Sverige. Raka eller inte raka kroppen, skönhetsoperationer och namnet på framstjärten - här var de ämnena hett stoff på 1990-talet. Verkligen inte oviktiga att prata om nu, men Moran tycks vara ute 15 år för sent ur ett svenskt perspektiv. Ögren blir också entusiastisk över hur Moran skriver om kvinnors rätt att inte vilja ha barn och om tabut kring abort. "Blä. Jag blir arg bara jag tänker på det", kommenterar Ögren.

När jag läser recensionerna känner jag hur jag själv snuddat vid både resonemangen och entusiasmen men halkat förbi utan att ryckas med. Hade det varit för tio år sen hade jag obevekligen irriterat mig, känt desperation över sakernas tillstånd och underbar glädje över Morans förmåga att lättsamt och skitroligt beskriva den feministiska verkligheten. Jag hade inte kunnat låta bli att tänka och tänka på det som störde och gladde mig tills jag hade en något så när färdig analys. Det var som en naturkraft. Ibland när jag diskuterade med någon blev jag så arg att jag inte kunde tänka klart och var tvungen att gå därifrån och låsa in mig på närmaste toalett för att sprutgråta ut min frustration. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag saknar det. Det är så mycket skönare att  ha förmågan att föra en diskussion med en meningsmotståndare utan att vilja strypa människan, att kunna luta sig tillbaka i ett lojt "jag hör vad du säger men jag är inte av samma åsikt".

Jag saknar inte ett brinna upp, men jag vill glöda igen. Jag tror nämligen att brand eller åtminstone glöd är en förutsättning för intressanta analyser och resonemang. Det är känslan av att DET HÄR ÄR VIKTIGT (som Moran skulle ha skrivit) som driver fram de fruktbara tankeprocesserna och ger slutsatserna udd. Det gäller inte bara feminismen, men just med Konsten att vara kvinna i bakhuvudet så blir min önskan innan jag stänger av datorn i kväll att jag ska kunna lära mig konsten att fortsätta vara feminist.

Inför jämställd snöröjning i Stockholm!

- Jag jobbar med snöröjning och det har i alla fall ingenting med jämställdhet att göra.

Så sa gatuchefen i Karlskoga kommun för två år sedan under en jämställdhetsutbildning. Det triggade planeringschefen och sedan dess har man i Karlskoga just jämställd snöröjning. Det låter konstigt men är genialt. Normalt snöröjer man först på de stora vägarna (där i huvudsak män kör med sina bilar) och sist på cykelvägar och gångstråk (där i huvudsak kvinnor tar sig fram).

I Karlskoga gör man nu tvärtom. Busshållplatser, gångvägar och områden runt dagis röjs först och bilisterna får vänta med argumentet att det är lättare att köra bil i tio centimeter snö än att gå eller cykla. Det har funkat jättebra. Inte ens utryckningsverksamheterna är missnöjda. För dem är det egalt.

- Om vi hade sett på snöröjningen ur barn- eller miljöperspektiv hade bi kommit fram till samma slutsats, säger planeringschefen i P1 Morgon (19/12).

Jag vill att Stockholms stad inför jämställd snöröjning nu. Det är bra för de flesta av trafikanterna, det minskar kostnaderna för halkolyckor, det är bra för miljön och barnen. Det verkar faktiskt inte finnas nånting dåligt med det. Om man inte är en bensinslukande grinig gubbe förstås. Men dem kan vi väl sluta prioritera en gång för alla.

Vad män vill ha

På Åhléns City i dag hade Nivea nåt slags jippo för sina produkter för män. De som var med hade på sig stora Sverige-hockeytröjor. Fan vad töntigt. Om jag var kille skulle jag inte gå fram för det skulle kännas så fånigt att bli tilltalad på det sättet.

Typ, "Hm killar, vad gillar killar? Ja nu vet jag, killar gillar hockey! Om vi tar på oss hockyertröjor kanske de inte förknippar vår mjukgörande ansiktskräm med bögar utan med hockey. Då vill de säkert köpa krämen."

I och för sig går jag ändå aldrig fram till såna jippon. Men om jag vore man och om jag gillade jippon så skulle jag ändå inte gå fram till det här töntjippot.

Eller? Jag har svårt att frammana den inre bilden av mig själv som en man som gillar jippon och ändå på nåt sätt är jag. Men ska inte krångla till det här mer nu.

Stina dissar: Pro (some) life-anhängare

I dag vill jag dissa de så kallade pro life-anhängare som mördat en amerikansk läkare för att han utförde aborter. De påstår att de vill skydda livet på de foster han skulle komma att abortera. Hur kan de rättfärdiga mord och samtidigt kalla sig pro life och påstå att de agerar för att skydda livet? Me no understand.

Plocka upp hundskiten (eller pynta den)!

Det som stör mina bloggläsare allra, allra mest är folk som inte plockar upp bajset efter sina hundar. Hela 26 procent av de femton personer som röstade under mars valde det alternativet bland ett antal högst godtyckliga alternativ.

Näst mest störande (20 procent vardera) är rökare, föräldrar som låter sina barn göra som de vill och akademikerhatare.

På tredje plats med 13 procent kommer folk som står där man ska gå eller bara går för långsamt, gubbar som skrattar självgott, feminister och kärnfamiljshetsen.

Sånt som bara stör en läsare (6 procent) är folk som har ryggsäck i kollektivtrafiken, rabiata icke-rökare, Stureplanskillar, akademiker som tror att de är nåt och alla som klagar på kärnfamiljen.

Ingen stör sig på folk som pratar i mobilen i kollektivtrafiken, stojande tonåringar och katter som kissar i sandlådan (tack!).

Mitt tips till dig som glömt hundbajspåsarna hemma eller fått slut på dem (även hundar kan vara lösa i magen) är att alltid bära med dig till exempel strössel, små leksaksfigurer eller kniv och gaffel i fickan när du tar hunden på promenad. Då kan du pynta bajset i stället - för vems irritation ger inte vika inför en klick pyntat hundbajs? Mer inspiration hittar du hos Sprinklebrigade.

Att hela två läsare stör sig på feminister förvånar mig något eftersom det förekommer feminsitiska inlägg både då och då på den här bloggen, men jag håller mig å andra sidan inte själv för god för att gå in på G.R.I.S webbsida ibland för att se vad de har för sig (ingenting sen 2005). Jag läser dock inga antifeministiska bloggar. Det är tillräckligt med strunt i medierna ändå.

Undersökningen: Vad stör du dig mest på?
Undersökningen låg ute under mars månad 2009. Totalt röstade 15 personer. Man kunde välja flera svarsalternativ. Talen efter svarsalternativen representerar det antal personer som valde respektive alternativ och hur många procent detta motsvarar (inom parentes).

• Folk som pratar i mobilen i kollektivtrafiken: 0 (0%).
• Folk som inte plockar upp bajset efter sina hundar: 4 (26%).
• Folk som står där man ska gå, eller bara går för långsamt: 2 (13%).
• Stojande tonåringar: 0 (0%).
• Gubbar som skrattar självgott: 2 (13%).
• Katter som kissar i sandlådan: 0 (0%).
• Folk som har ryggsäck i kollektivtrafiken: 1 (6%).
• Rökare: 3 (20%).
• Rabiata icke-rökare: 1 (6%).
• Feminister: 2 (13%).
• Stureplanskillar: 1 (6%).
• Föräldrar som låter sina barn göra som de vill: 3 (20%).
• Akademikerhatare: 3 (20%).
• Akademiker som tror att de är nåt: 1 (6%).
• Alla som klagar på kärnfamiljen: 1 (6%).
• Kärnfamiljshetsen: 2 (13%).

Foto: Pontus Ripstrand.

Internationella kvinnodagen

Jag går på trottoaren med fyra stora pappkassar fulla av återvinningssopor. Jag möter tre killar som går i bredd. Ingen av dem flyttar sig eller makar på sig det minsta. Jag måste gå ut i gatan med mina kassar för att komma förbi.

Radioprogramledaren Patti Hansén diskuterar föräldraskap och jämställdhet med före detta tv-programledaren Ola Lindholm i P3 Morgonpasset helg. Kort sagt kommer de fram till:

• Att det här med jämställdhet inte är nåt man behöver tänka på när barnen är små för det är så mycket annat då.
  
• Att papporna inte spelar nån särskild roll för barnet den första tiden för att barnet ändå bara vill vara med sin mamma då.
  
• Att visst kan man exponera sitt barn för olika typer av aktiviteter - men det känns inte bra om det mest är pojkar som ska exponeras för flicksaker!

Så enkelt kan man göra det för sig.

Nu är jag grinig, trött och less. Jag ska dammsuga, försöka muntra upp mig med Sex and the City och hoppas att de kommande 364 mansdagarna blir roligare än den här kvinnodagen.

Flickfavoriten

Jag råkade sätta på Idol på tv:n i kväll och upptäckte nåt som kanske alla andra redan upptäckt: den lilla flickfavoriten på bilden, Johan Palm 16 år från Mjölby. En söt pojke med rufsigt långt hår, läppstift och ögonskugga och som sjunger The Cure - han är brudmagnet. Underbara 2000-tal! Queer har aldrig varit mer Svensson.

På Idol-forumet på TV 4;s webbplats bekänner tjejerna sin kärlek.

Rädd för Våldtäkt & romantik

Jag tror att jag måste läsa Katrine Kielos bok Våldtäkt & romantik. Den verkar hemskt spännande och hemskt intressant. Det värsta är att jag har så svårt för skildringar av våldtäkt, vare sig de är på film, i litteraturen eller akademiska. Bilder och skönlitterära skildringar gör mig upprörd, illamående, arg och ledsen. Akademiska skildringar gör mig intensivt intresserad men också lite rädd och ofta arg.

Jag tror inte att den här boken kommer göra mig så arg och därför borde jag inte vara rädd. Men jag kan inte hjälpa att jag ändå är det. Jag tror att om jag skaffade boken skulle jag inte våga plocka upp den med ens. Eller så skulle jag inte kunna hålla mig, trots att jag är rädd för att bli så där illrasande och maktlöst arg. Det är en fysisk och förtvivlad ilska över något jag inte kan leva ut min ilska över och inte kan skydda mig mot. Jag är arg på själva förutsättningarna för kvinnor och män i den här världen och på våldtäkten som det yttersta och mest brutala - och ändå så lätt genomförda och vanliga - uttrycket för ojämlikheten.

Läs recensioner och nyheter om Våldtäkt & romantik.

Härska över andra - och var sexig

"Så gör du för att härska över andra". Någonting i stil med det stod i Stockholm Citys vänsterkryss i går. Det handlade om Elaine Bergqvists bok Härskarteknik. Jag tänkte att det var en konstig rubriksättning, men att det så klart ligger medielogik bakom. Få folk att plocka med sig tidningen. Min andra tanke var att rubriken kanske säger nåt om samhället vi lever i.

Boken handlar om olika tekniker som människor, medvetet eller omedvetet, använder för att skaffa makt över andra. Den är nåt av en vidareutveckling av socialpsykologen Berit Ås teorier från 1976. Hennes härskartekniker utgår från ett feministiskt perspektiv, att män använder dem för att utesluta kvinnor ur olika sammanhang. Genom att lära sig att se när man blir utsatt för härskartekniker kan man få grepp om situationen. Man kan slippa känna att det är en själv det är fel på och kanske till och med bemöta personen som utövar makt.

Elaine Bergqvist har inte det uttalade feministiska perspektivet. Hon tycker på 2000-talsvis att även kvinnor använder härskartekniker och utgår från individer snarare än grupper. Men kunskap om härskarteknikerna är fortfarande ett sätt för förtryckta att upptäcka förtrycket.

I Citys rubriksättning låter det som om boken lär dig att förtrycka andra, och att det skulle vara nåt bra. Ett sätt att ta sig fram. Det är lätt att vända så skyddar du dig från andras härskartekniker till så använder du härskartekniker mot andra. Det gjorde i och för sig Berit Ås också, för att testa hur männen skulle reagera.

"Ambitioner är sexigt" lockar Aftonbladet med för att få folk att läsa den här artikeln om Elaine Bergqvists bok. DN går mer rakt på hennes budskap med rubriken "Fula knep för att få makt".

Själva artiklarna är mer sakliga än rubrikerna, så som jag tänkte först handlar det säkert om medielogik. Men tanken på ett mer individualiserat samhälle där var och en ska slå sig fram på egen hand och annars får skylla sig själv släpper mig inte helt.

Aftonbladets pikanta vinkel om att det dessutom är sexigt dröjer sig också kvar. Den säger liksom kvinnor, ni behöver inte vara rädda för att ha makt, för det är sexigt. Den går rakt in på kvinnors rädsla för att ta plats och ha makt: rädslan att inte vara sexig och åtråvärd för män längre, att förlora det man uppfattar som sitt kvinnliga värde. Men den säger inte skit i det, utan att kvinnor fortfarande kan (och bör?) vara sexiga, också när de har makt.

Min sista tanke om ämnet är att man ska gå till källan. Både Berit Ås och Elaine Bergqvist har viktiga budskap att komma med. De vill hjälpa människor som utsätts för fula härskartricks att konfrontera makten genom att sätta ljus på den konkreta maktutövningen i en viss situation. Mediernas tolkning av hur de bör vända sig till allmänheten för att sälja budskapet är sorgligare. Vad säger det om köparna? Om dig och mig?

Heja Gunilla!

I morse blev jag irriterad på Morgonpasset i P3. Nån som heter Gunilla har skrivit en bok om att hon är less på att vara den som har koll på allt hemma, till exempel köpa kläder till barnen, komma ihåg födelsedagar, veta var saker ligger och sånt. Hon har bråkat en massa med sin man och nu enligt egen utsago sagt upp sig från jobbet som hemmets gratiskoordinator. OCH hon är fortfarande gift med samme man och han har uppmuntrat henne att skriva boken trots att han först bortförklarade sig med tjafs som att "kvinnor har gener och hormoner som gör att de är bättre lämpade för hemarbete och plock".

"I så fall måste jag vara en man för jag blir bara trött och sliten av det här" tänkte Gunilla. Men sen upptäckte att det var precis likadant för hennes vänner. Hon var väldigt rakt på sak i radiointervjun och bara "bullshit, klart män kan göra det lika bra. Det handlar bara om att kvinnor fostras till att serva och män till att servas".

Såklart hörde flera killar av sig om att de minsann meckar med bilen (uh, hur ofta behövs det?). Programledarna läste enbart upp sura killsvar - inte ett enda mejl från nån som tyckte att Gunilla sagt nåt vettigt. Dessutom var den kvinnliga programledaren tvungen att tillägga: "Många tjejer HAR faktiskt ett väldigt stort kontrollbehov och vill inte släppa ifrån sig jobb i hemmet, så ÄR det faktiskt" på ett sätt som kändes nervöst och dessutom ojournalistiskt, eftersom Gunilla inte fick några fler tillfällen att svara.

Töntar. Vad är det som är så farligt med att Gunilla uttrycker det här att man genast måste säga nåt för att killarna inte ska behöva känna sig påhoppade eller sårade? Det kan de väl få bli i så fall? Gunilla berättade bara om sin och en massa andra kvinnors upplevelse av att nåt inte står rätt till. Det är en sann upplevelse. Varför måste den tryckas till av rädsla för att den stör nån annan?

Senast i går läste jag att kvinnor som tar huvudansvaret hemma mår sämre psykiskt och är sjukare oftare än andra. Det är väl ingen rymdfysik att det är så precis. Och om kvinnor nu mår så dåligt visar väl det att vi inte är gjorda för hemansvaret mer än män utan att det precis som Gunilla säger handlar om andra saker. Heja Gunilla! Och bort med ängsliga tillrättalägganden från riksradion! Det var faktiskt inget konstigt du sa.

Foto: Michael Jastremski.

Läs på, Pär Ström

- Männen är diskriminerade på många områden och värre kan det bli, säger Pär Ström, debattör och författare till boken Mansförtryck och kvinnovälde i tidningen Stockholm City i dag.

Han tycker att kvinnorörelsen hade sitt berättigande när kvinnor verkligen förtrycktes, men att vi i dag har en feministisk rörelse som inte längre arbetar för ökad jämlikhet utan bara för att öka kvinnors priviligier.

Jag blir så trött. Hur vore det om Pär Ström läste på lite innan han skrev sin bok och började uttala sig vitt och brett om kvinnorörelsen? Låt mig ta några exempel.

Exempel på mansförtryck enligt Pär Ström och mina enkla repliker:

• Kvinnor lämnar ofta män som blir arbetslösa.
  
  Män lämnar ofta kvinnor som blir sjuka.
  
  
• Män erbjuds ingen screening för prostatacancer.
  
  Men i övrigt utgår medicinsk forskning nästan alltid från mäns behov. Män får vård snabbare, medicin oftare och dessutom dyrare mediciner. Läs mer här till exempel. Eller här.
  
  
• Värnplikten finns bara för män.
  
  Det tycker de flesta feminister också är fel.
  
  
• Barnbidraget betalas ut till mamman.
  
  Det tycker de flesta feminister också är fel.
  
  
• Kvinnor spelar på sin sexualitet för att få fördelar.
  
  Vad tror du ger mest fördelar och reell makt, sexuella anspelningar eller att heta Göran? Om det vore sexuella anspelningar och kvinnor använde sådana så mycket, borde vi inte ha fler kvinnor på höga maktposter då? Många män använder dessutom härskartekniker för att få fördelar. Jag upplever det varje vecka på mitt jobb. Men det är klart, snygga tjejer kommer ju lättare in på krogen. Det är VERKLIGEN orättvist. Som sagt, jag blir så trött.
  
  
• Män arbetar mer än kvinnor.
  
  Det tycker de flesta feminister också är fel.
  
  
• Media bryr sig mest om kvinnliga offer.
  
  Men i övrigt är män överrepresenterade i medierna. Ungefär 70 procent av mediautrymmet upptas av män och deras göranden och havanden.
  
  
• Män utsätts för mer våld.
  
  Av andra män - allt som oftast inte av kvinnor. Feminister kritiserar ofta hur pojkar uppfostras till att våld är okej, även våld mot män.
  
  
• Män får sällan rätt i vårdnadstvister.
  
  Det tycker de flesta feminister också är fel. Om det inte handlar om att mannen i fråga utsatt kvinnan eller barnen för våld.

Att säga det som Pär Ström säger är för mig lika oinsatt och korkat som att säga att svenskar är förtryckta av invandrare. Det stämmer helt enkelt inte när man ser till fakta. Att vissa män och vissa infödda svenskar sen känner sig förtryckta är en annan sak. Vettiga diskussioner måste i slutändan grunda sig på fakta, och fakta talar tydligt både när det gäller jämställdhet och integration: män som grupp och infödda svenskar som grupp är inte särskilt förtryckta.

Däremot är det underbart att det finns en liten men existerande mansrörelse som kräver mer tid med barnen och mindre arbete för män, som jobbar mot mäns våld både mot andra män och mot kvinnor, som vill ha en riktigt allmän värnplikt och som motarbetar homofobi. Joina dem Pär Ström. Du skjuter på fel mål just nu.

Könskrig

Ännu en releasefest, puh. Den ena coolare än den andra. Förra veckan var det tidningen Hemslöjden. I går var det boken Könskrig som releasades på Pappa Ray Ray på Söder.

Jämförelsen med Fittstim känns omöjlig att inte göra, och som gammal 1990-talsfeminist blev jag allt för nyfiken på vad 80-talisterna hittat på för att inte köpa boken. Det fanns blå och rosa omslag. Jag tog det blå.

Det ska bli spännande att läsa boken, bara för att se om nåt hänt sen Fittstim. Redan av de första sidorna i Könskrig kan jag se att jag inte håller med om allt längre. Mej heja småtjejer! För kampen vidare.

"Småtjejerna" var förresten väldigt snoffsiga, jämfört med mig och Mia. Vi kom dock på att det nog beror på att de pluggar och hade hunnit hem för att byta om, medan vi gamla rävar kom direkt från kneget.

¨Burma VS Stureplan

I dag bär jag rött för Burmas modiga folk. Jag skickade sms:et med uppmaningen att bära röd tröja till mina kollegor också, så i dag gick alla på enheten runt i röda toppar, blusar och tröjor. Det var fint. Jag föreslog för min chef att vi ska ha samma färg på oss alla dagar och att hon ska bestämma vilken. Det kunde vara ett sätt att stärka samhörigheten. Dessutom skulle det öka arbetsglädjen för att det ser roligt ut när fyra personer från samma enhet har samma färg på tröjorna under ett möte eller när de går runt i korridorerna.

Det här med tröjorna känns egentligen futtigt, men bättre än inget. Kanske är det många fler än vi som bär rött världen över, och kanske får burmeserna veta det trots att deras muppiga ledare Than Shwe och hans vänner sluter landet och försöker stänga av all information. I så fall hoppas jag att burmeserna känner sig stärkta av stödet från omvärlden. Jag skickade ett mejl till Than Shwe via The Burma Campaign UK också, för det kan man göra. Och jag har tänkt på burmeserma mycket i dag. Undrat vad som händer just nu, vad folk där känner, om de vet om att omvärlden ser dem, hur det kommer att sluta. Mycket på hur det kommer att sluta.

Stockholms tingsrätt i dag, när de satt där inne.

En annan sak jag tänkt mycket på i dag är rättegången mot de så kallade Stureplansprofilerna och hur den ska sluta. Jag vill så gärna att de ska fällas. Jag kommer att bli ledsen och arg om de inte fälls. Rättegången har pågått i går och i dag i Stockholms tingsrätt trots att det är ett hovrättsmål nu. De behövde säkerhetssalen i tingsrätten för att det kommit så många hot mot de misstänkta våldtäktskillarna. Precis som med Burma känner jag mig hjälplös. Vad ska jag göra? Jag? För Burmas folk eller för tjejen som våldtogs av Stureplanskillarna i mars i år.

Jag läste i Aftonbladet om rättegången och frågorna som advokaterna ställer och mådde nästan illa. Jag önskade att jag kunnat flyga in i rättssalen osynlig och sitta på tjejens axel och värma henne och stötta henne. Lilla, lilla vän, bara 19 år. Om jag kunde göra nåt för dig så att du slapp sitta i rättssalen med de där vidriga snubbarna som - i alla fall enligt tidningarna - hånler och svarar kallt på frågorna och säger att de inte hade några känslor för dig eller var intresserade av dig. De ville bara ha sex. Förnedringssex. De ville bara spotta dig i ansiktet, kalla dig hora och ha analsex med dig så att du fick sprickor och sår.

Vissa saker killarna sagt gör att jag har svårt att känna nåt annat än förakt för dem vad sanningen än är om våldtäkten. En av dem var till exempel ihop med en annan tjej när han var med på våldtäktstrekanten. Det är inte brottsligt att vara otrogen, men det är verkligen ocharmigt att vara otrogen genom att förnedra en annan tjej. Sorgliga sorgliga små kalla pojkdiktatorer som tänder på makt och förnedring. Sorgliga sorgliga Than Shwe. Som också verkar tända på makt och förnedring.

Jag önskar att jag vore en superhjälte som kunde plocka upp er och mata er med snällhonung eller nåt annat konstigt så att ni blev snälla. Fast ska jag vara riktigt ärlig och dessutom gå emot mina principer känner jag egentligen mer för att göra som brudarna i Death Proof gjorde med stuntmannen. Ett riktigt kok stryk är vad ni förtjänar. Sen skulle jag släppa av er på nån avlägsen planet i en främmande galax och skratta hela vägen hem.