Melker Anderssons korv

Ursäkta en kvinna som inte äter kött och har livlig fantasi, men är det nån som får lust att ta en tugga av Melker Anderssons rätt Falukorv Provencale på bilden? Eller som tycker att den ens ser ut som en falukorv?

För min del ser jag ett dubbelhövdat manligt o-o-o-organ... som tillagats med kryddor i ugnsfast form på det mest osmakliga och bestialiska sätt.

Rädda klimatet, ät inte kött!

Bilden kommer från kocken Melker Anderssons bok Hemma hos Melker Andersson - Snabblagat, tillagat och vällagat.

Vila

Utsikt från vilrum på Polishögskolan i Stockholm.

Bästa julpyntet på American Classics

Bästa julpyntet hittar jag ofta på American Classics i gången mellan Sergels torg och NK. När jag säger American säger de flesta "Är det inte tacky?". Det finns sånt som är tacky, t.ex. julpynt i form av Disneyfigurer. Men det finns också mycket som är väldigt fint och mer speciellt och personligt än det du hittar i många andra butiker. Framför allt butiker som Åhléns. Bland annat finns det många fina julgranskulor och jag hittade en dörrkrans med röda bär från Sia. Är mycket nöjd med den!

Förutom julpynt har American Classics bland annat ett stort utbud av fantastiska rumsdofter och fina ljus som känns lyxiga.

Haren och sköldpaddan

Om hur jag tog mig från Polishuset på Kungsholmen till Galleri Crystal Palace vid St. Eriksplan.

Har försökt gå på galleri efter jobbet men inte kommit ända fram. Promenerade längs Fleminggatan och St. Eriksgatan, över bron. Sen var jag helt slut. Fick lov att hoppa på bussen och åka hem. Inget galleribesök den dagen.

Note to self: Dessa är några saker som tröttar ut mig:

• Billjud.


• Avgaslukt.


• Många människor på samma plats.


• Sorl.


• Cigarettrök.


• Småprat, särskilt med främmande.


• Text.


• Hög musik när jag ska prata.


• Stå upprätt.


• Bära på saker.

Ganska många av dessa saker förekommer på vägen mellan Polishuset och Galleri Crystal Palace vid 16.30-tiden en onsdag, särskilt bilar, avgaser och många människor på trottoaren.

Lösning: Jag går i snigelfart nerför hela Polhemsgatan till vattnet. Tom gata, träd och löv, vatten, bara en och annan joggare. Jag går längs vattnet, under St. Eriksbron, sen uppför en lång stentrappa. Sten, löv, bara några boende på väg till Fridhemsplan i trappan. Sen upploppet: över bron. Här kommer det svåra, det finns ingen annan väg.

Går längs broräcket, ser ut över vattnet och Karlbergs slott. Träd, himmel, vatten. Tittar inte på människorna och bilarna.

Längs St. Eriksgatan stryker jag långsamt längs väggarna, ser in i skyltfönstren, andas djupt, och fokuserar på min egen kropp. Inte på människorna, bilarna och avgaserna. Det går låååångsamt.

Vid övergångsstället över Karlbergsvägen är jag sist över. Bilarna brummar och gasar. Men sen är jag framme, framme och inte helt slut. Lycka!

Haren kanske sprang snabbare men blev trött halvvägs och måste vila. Sköldpaddan tog en omväg och gick långsamt. Men hon kom i alla fall fram.

A New Kind of Order

Målet för promenaden: Galleri Crystal Palace och Lina Bjernelds utställning A New Kind of Order. Trött och utmattad när jag kom dit. Så pigg när jag gick därifrån att jag klarade av Gabi Trinkaus utställning ett par kvarter bort samma kväll. Jag gillar särskilt målningen med några hus som speglas i olika färger i vattnet nedanför dem. Den påminner mig om Karin Mamma Anderssons bildspråk.

Jag gillar också målningen med karusellen. Karusellen fanns med redan i Lina Bjernelds slututställning på Konsthögskolan, men då var den suddigare och svävade liksom ensam i universum. Nu får vi se hela karusellen med spöklika hästar som skenar fram under glittrande ljusslingor i raka rader. För mig svävar karusellen fortfarande i universum.

Färgerna och penseldragen är förrsten mycket finare och intressantare att titta på i verkligheten än vad jag kunnat återge här.

Utställningen A New Kind of Order visas på Galleri Crystal Palace till och med 15 november 2009.

Genialiteten finns i detaljerna

Sprang på en riktigt bra utställning på Galleri Andersson/Sandström i onsdags. Jag gick dit i hopp om att Louise Bourgeois-utställningen skulle finnas kvar, men i stället upptäckte jag en ny favorit, den österrikiska konstnären Gabi Trinkaus.

Hon har ställt ut stora collage, en blandning av urklipp från skönhetsmagasin som blandats och kompletterats med blyertsdrag. På håll ser gestalterna ut som typiska fotomodeller, fast postmmodernistiskt dekonstruerade. Ju närmare du går bilderna desto tydligare framträder detaljerna: en bröstvårta i form av en mun, könshår av text, ett öga från en person och det andra från nån annan. En översiktsbild av en stad om natten med trafikleder och lysande gatustråk. På nära håll består även staden av omsorgsfullt utklippta och hopfogade modebilder.

Det brukar sägas att vackra människor har symmetriska drag. De här människorna bär klassiska drag av fotomodeller, men är vid närmare betraktelse helt assymmetriska. Jag tittar och tittar och undrar varför jag ändå uppfattar dem som vackra. Samtidigt är de läskiga, tomma utan ett eget inre, ett hopplock av allsköns vackra drag.

Jag kan inte få nog av bilderna. Går framåt och backar tillbaka, upptäcker nya detaljer varje gång jag närmar mig igen. Jag älskar sånt. Tänker på andra detaljkonstnärer, ofta barnboksillustratörer, som Sven Nordqvist (Pettson och Findus), Ilon Wikland och Hans Arnold. Tror det går att hitta en ny oupptäckt detalj varje dag om man har turen att ha råd med nån av tavlorna. Jag önskar verkligen att jag hade det.

Utställningen visas tilll och med 8 november 2009. Läs mer på Galleri Andersson/Sandströms webbplats.

Mel och Michelle

I natt drömde jag att jag såg Mel Gibson och Michelle Pfeiffer som skulle ha sex på en bil. Han var naken och hon for runt och klädde ut sig lite och skulle vara sexig liksom. Jag låg under bilen och kunde tydligt se att Mel hade en väldigt liten... snorre. Jag tänkte också att Michelle inte hade så där gudomligt snygg kropp när man såg henne så här i verkligheten. Jag har minst lika snygg själv, tänkte jag. Där under bilen.

Meringue Vortex

Cashmere för mindre cash

Bläddrade i mammas M-magasin (typ Amelia för damer över 50) och hittade ett tips om webbshoppen Honey Grey som säljer cashmereprodukter och kan hålla priserna nere just för att de säljer via webben. De har basplagg som halsdukar, koftor och tröjor, mest i basfärger som svart, grå, brun och ljusrosa. Fast halsdukarna finns i många vackra färger!

Jag kan sitta och surfa runt på brittiska favoriten Johnston´s Cashmere i timmar, och utbudet hos dem är onekligen större än hos Honey Grey, men en vanlig v-ringad damkofta kostar drygt 1500 kronor hos dem och 895 hos Honey Grey. För min del är det dessutom oftast basplagg jag är ute efter om jag köper så här dyra material.

När jag var in på Honey Grey för ett par dagar sen var det ganska urplockat, kanske på grund av uppmärksamheten i M-magasin. Förhoppningsvis får butiken ett uppsving och har ett mer jämt utbud inom en snar framtid.

Göran min musa

Jag vill Tacka Göran Hägglund för både ett nytt uttryck och ett gammalt som han plockat upp ur rännstenen och gett nytt liv i höst.

Först så klart Verklighetens folk. Detta underbart otydliga och fantasieggende uttryck. Jag försöker slita mig ifrån det men kan inte. Det var längesen nånting inspirerade mig och gav upphov till så många associationer och roliga fantasier så mycket. Vilka är Verklighetens folk? Vad gör de när de inte sitter vid köksbordet? Hur ser de ut? Och framför allt, vilka är de inte? Är jag verklig, Göran?

Det andra uttrycket är att sätta sig på sina höga hästar (och därmed se ner på andra). Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag njuter så av att använda det uttrycket i alla möjliga sammanhang och i olika varianter. Det vill säga sedan Göran Hägglund borstade av det i sin debattartikel i Dagens Nyheter (17/9-09). Jag ser en vacker, mörk, ståtligt trippande häst framför mig när jag tänker på uttrycket. Och jag ser mig själv i en lång, stilig, svart 1800-talsklänning och hög svart hatt. Det är ett snyggt och samtidigt ålderdomligt uttryck. Därför är det både lockande och komiskt. Tror jag.

Hur som helst vill jag tacka Göran Hägglund. Jag ser honom som en stor källa till inspiration och nya tankar. Göran, du är min musa i höst.

Foto: Kristdemokraterna.

Vackert Vigeland

Gustav Vigeland anklagas visserligen för samarbete med nazister, men han gjorde vackra skulpturer. Jag kommer inte att glömma Vigelandsanlegget i Frognerparken i Oslo i första taget. Var förkyld och orkade inte med nån sightseeing, men valde ut en sak att se och det blev Vigelands skulpturer. Ett bra val. Det finns också många vackra rosor i parken.

Skriv på listan för förbud av pälsdjursuppfödning i Sverige!

Djurrättsorganisationen Djurens Rättt har startat en kampanj för att förbjuda uppfödning av pälsdjur i Sverige. Jag har skrivit på listan. Gör det du också genom att klicka på den här texten!

Djurens Rätt är Sveriges största djurrättsorganisation för ett samhälle som inte förtrycker djur. De har funnits sedan 1882.

Shared via AddThis

Snygga lökar

Nu är vårlökarna i jorden. En förberedelse inför att våren faktiskt kommer tillbaka, förhoppningsvis med en prunkande rabatt. Men vi får se. Har aldrig planterat lökar förut. Kanske trivs de inte här. Det blir spännande att se om nåt kommer upp och i så fall vad!

Jag lade ner några tulpanlökar i rosa och vitt också, trots att jag sett råddjur här utanför. De brukar snaska upp tulpaner. Vi får se. Jag är i alla fall förberedd inför nästa vår.

England augusti 1993

Dikt av Stina

Kan någon ta min hand?
Jag vet, jag vacklar kanske inte skrikande
på klippans rand
jag drunknar kanske inte
men kan inte någon ta min hand ändå?
Kan inte någon fatta handen?
Jag vet, den hänger just som vanligt på min arm
den håller banden
tappar inte taget ens ibland
men väntar
handen längtar
beröring mjuk som sand
sträck ut och jämka samman land.
Det tär att alltid be.
Det tär att alltid kunna se.

Fast livet bjuder tusen tömmar
och än mer drömmar
så rymmer handen hjärtats värme
och när den fattas
sprids en kärlek
som aldrig mattas.

I love you James

Känner att jag måste skriva en hyllning till James Spader. Jag fattar inte vad det är med honom, men alltid när jag ser honom i hans äldre filmer, innan han blev en pluffsig farbror, så blir jag helt varm och darrig inombords och bara känner att jag vill ha honom, jag tycker om honom så mycket, jag klarar knappt av att se på honom.

Jag tittar på honom och undrar vad det är. Han är inte värsta hunken. Han är snygg på vissa stillbilder, men det är framför allt i filmerna, när han talar och rör sig, som jag blir helt tossig. Han är en bra skådespelare, men framför allt har han nåt slags lugn, snäll, öppen, lite bortkommen och ändå självsäker utstrålning som jag inte kan värja mig mot.

Som igår, när jag såg början av Bad Influence på tv. Rob Lowe må vara där, egentligen mycket snyggare, manligare och hetare, men det är James jag vill ha. Men sitt fluffiga fina hår, glasögon och kostym. Han är generös och oaggressiv, även när tjejen i baren kallar honom tönt. Han är öppensinnad och artig.

James, kan du inte bli tjugo år yngre, lämna Leslie och komma hem till mig? I love you.

Hellre sex än sy

I dag intervjuade de gamla människor om vishet i radions P1. En tant älskade att handarbeta och sy. Hon kunde gärna tänka sig att brodera en bonad där det stod "Hellre sy än sex".

Där kände jag äntligen att min gräns mot att bli en tant fanns. Än så länge vill jag verkligen inte hellre sy än ha sex. Och jag hoppas att jag fortfarande känner så när jag är 80.

Gyminstruktören från helvetet

Hur skulle du känna om den här instruktören tittade fram bakom bänkpressen en sen kväll i gymmet?

Nog för att man kan tröttna på hurtiga, käcka gyminstruktörer, men har hon inte lite väl slående likheter med Jack Nicholson i The Shining?

Bilden finns i gårdagens TV-bilaga (DN). Jag trodde det handlade om nån skräckfilm, men det är alltså reklam för ett gym. Inte ett gym jag kommer att besöka. Särskilt inte kvällstid.

Marilyn!

Älskade Marilyn Monroe vann slaget om vem mina bloggläsare helst skulle vilja ligga med. Hon är den enda som fick tre röster, av totalt sexton. Ränderna går aldrig ur. För er som gillar Marilyn kan jag varmt rekommendera Joyce Carol Oates fantastiska roman och Marilynodyssé Blonde från 2002.

Populärast bland männen är Brad Pitt, Jude Law och Marlon Brando som ung. De fick två röster var. Lika många röster fick Elizabeth Hurley. Det är lätt konstaterat att skådisar står högst på listan över sexighet. Fotomodeller som Kate Moss och Mini Andén, sportkändisar som Anna Kournikova och David Beckham, politiker som John Kennedy fick inte en enda röst. Några undantag är Zlatan Ibrahimovic och - favoriten i repris - Anna-Maria Corazza Bildt som fick en röst var.

Jag kan avslöja att jag själv röstade på Marlon Brando som ung - i mitt fall går tankarna specifikt till Marlon som Stanley Kowalski i Elia Kazans film Linje Lusta. Shiiiit, jag kan nästan inte se den filmen utan att vilja slicka på honom på tv-skärmen.

Vem skulle du ligga med om du var tvungen att välja en?
Undersökningen låg ute under juli och augusti månad 2009. Totalt röstade 16 personer. Talen efter svarsalternativen representerar det antal personer som valde respektive alternativ och hur många procent detta motsvarar (inom parentes).

• Brad Pitt: 2 (12%)
• Angelina Jolie: 1 (6%)
• Johnny Depp: 0 (0%)
• Kate Moss: 0 (0%)
• Hugh Grant: 0 (0%)
• Elizabeth Hurley: 2 (12%)
• James Purefoy: 0 (0%)
• Gwyneth Paltrow: 0 (0%)
• Ben Affleck: 0 (0%)
• Julia Roberts: 1 (6%)
• Zlatan Ibrahimovic: 1 (6%)
• Jessica Alba: 0 (0%)
• Jude Law: 2 (12%)
• Mini Andén: 0 (0%)
• James Dean: 1 (6%)
• Marilyn Monroe: 3 (18%)
• Marlon Brando (som ung): 2 (12%)
• Anita Ekberg (som ung): 0 (0%)
• David Beckham: 0 (0%)
• Anna Kournikova: 0 (0%)
• John Kennedy: 0 (0%)
• Anna Maria Corazza Bildt: 1 (6%)

Annika och Ylva blir mina kvinnor

Jag har bestämt mig för hur jag ska rösta i årets kyrkoval.

Valet stod mellan Miljöpartiet och partipolitiskt obundna Öppen kyrka - en kyrka för alla. Jag gillar att Miljöpartiet vill verka för solidaritet med alla världens människor och med kommande generationer och att de har en holistisk syn på människan. Jag gillar att Öppen kyrka hårdsatsar på jämställdhet, att kyrkan ska viga par oavsett sexuell läggning och att de vill ha en kyrka som är öppen även för tvivlare och andra som kanske inte känner sig självklart hemma inom Svenska kyrkan. Jag gillar också att de är partipolitiskt obundna.

Nu har jag alltså bestämt mig. I valen till kyrkomötet och Stockholms stift röstar jag på Annika Borg från öppen kyrka. Hon är en känd debattör och har skrivit flera böcker. Jag litar mer på hennes förmåga att föra fram budskap och vara en aktiv politiker än på Miljöpartiets alternativ, vilka jag aldrig hört talas om.

I församlingsvalet röstar jag på Miljöpartiets Ylva Wahlström. Öppen kyrka finns inte i min församling och Miljöpartiet känns som ett lika bra val. Ylva är första kvinnan på listan och det behövs fler kvinnor på maktpositioner här i världen.

Glöm inte att rösta du också! Om inte annat för att mota undan sverigedemokrater och kvinnoprästmotståndare inom Svenska kyrkan.

Jävla längtan

Jag tycker att det här med att hitta kärleken börjar kännas som om jag springer in i en vägg om och om igen. Det börjar kännas som att "hoho är jag dum i huvudet eller?". Har jag inte sprungit in i alla möjliga olika sorters väggar tillräckligt många gånger nu? Är det inte dags att sluta snart?

Men jag tror inte att jag kan sluta. Jag längtar för mycket. Efter kärlek, efter en egen familj, efter en livspartner. Känner mig just nu faktiskt uppriktigt förbannad över att jag inte bara kan lägga ner hela projektet. Jävla längtan.

Middleage Mutant Östermalmstant

Jag förstår inte hur jag - som är uppvuxen på landsbygden, har fjällvandrande friluftsförlädrar, en pappa som aldrig köper skjortor som är dyrare än 300 kronor, blev indoktrinerad med Kåldolmar och kalsipper som barn, alltid röstat vänster eller grönt - hur jag kan vara på så god väg att långsamt mutera till östermalmstant.

I dag gjorde jag några ärenden på stan, hälften på NK eftersom jag tycker så mycket om NK (check). Sen satte jag mig på Franska cafét på NK och njöt av en dubbel espresso, en prinsessbakelse (check) och ett korsord (tantcheck i alla fall). Jag såg mig omkring och såg att det faktiskt satt ganska många för sig själva där. Och att 90 procent av dessa var medelålders till äldre välklädda damer. En av dem log mot mig. Antagligen såg hon att jag är av det rätta virket och kommer sitta där även om 40 år.

Jag älskar vackra saker, ett vackert hem, vackra kläder. För mig är familjen viktig. Jag kallar inte mina husdjur för Lelle och Puppe, men pratar med dem med pipig röst. Jag använder gärna ord som fantastiskt och underbart. För varje år som går tycker jag att män i kostym blir allt sexigare. Det är bara några saker.

Jag är åtminstonde inte rojalist. Ännu.

Var inte så fjollig

I dag när jag var ute och cyklade såg och hörde jag en byggarbetare ropa till sin kollega:

- Men var inte så fjollig nu, för fan!

Med arg, barsk röst. Tänk om de höll på så på mitt jobb.

Kill your darlings

Såg i kväll den utmärkta föreställningen Shopping & F***ing, som just nu går på Klarascenen på Stockholms stadsteater. Under de första minuterna tyckte jag att skådespelarna var skådespelarpretto, men ganska snabbt kom de in i sina roller och efter en stund var jag helt med i dramat. Mest fantastisk var Michael Jonsson som stackars lilla, lilla 14-åriga Danny. Helt betagande. Jag är glad att jag inte är hans mamma för då hade jag skrikit "NEEEJ!" högt i hans sista scen.

Förutom att föreställningen är bra är den föredömlig på ett annat sätt, den är nämligen bara en och en halv timme lång. Jag tröttnar aldrig till och börjar titta på klockan. Jag kommer hem i tid. Jag hinner till och med skriva ett blogginlägg innan jag ska sova.

Varför är teaterföreställningar och filmer så förbenat långa nu för tiden? Allt för ofta tänker jag att det hade behövts mer än en regissör. Det hade behövts en sträng redaktör. Det är få historier som är värda att berätta som behöver mer än en och en halv timme. Det är en gyllene längd. Det är respekt för publiken. Det är oftast respekt även för berättelsen.

Fotograf: Petra Hellberg. På bilden syns skådespelarna Michael Jonsson och Jonatan Rodriguez.

Israel ute på vinglig cykel

Självklart ska inte representanter för den svenska regeringen fördöma eller kritisera det som svenska tidningar skriver, till exempel när Aftonbladet anklagar Israel för organstölder. Carl Bildt gör helt rätt som hänvisar till svensk pressfrihet och inte vill uttala sig om Aftonbladets artikel.

Att som Israels regering jämföra detta med Sveriges passiva hållning under andra världskriget är befängt. Om Aftonbladets artikel är antisemitisk låter jag vara osagt. Att många svenska tidningar skrev många antisemitiska artiklar under tiden kring andra världskriget är däremot helt klart. Då som nu gäller dock att regeringar inte ska lägga sig i vad medier skriver. Det är en viktig demokratisk princip.

Om Aftonbladet skriver antisemitiska artiklar är det dem vi ska svara. Vi kan protestera genom debattartiklar, insändare, Ring P1, bloggar och hemsidor, you name it. Det är en del av vår yttrandefrihet, också en viktig demokratisk princip. Men lämna regeringen utanför!

Genom sitt agerande visar Israels regering inget annat än dålig respekt för pressfriheten.

Backpackerkatten

Själv är jag utbränd och trött och har tillbringat större delen av sommaren på min egen uteplats. Katten i den här videon har upplevt och sett betydligt mer av världen på sin semester:

Backpackerkatten

Vad ett handskrivet brev kan göra

I dag låg det ett handskrivet kuvert i brevlådan. Jag kände inte igen handstilen så det var lite spännande. I kuvertet fanns ett handskrivet brev från en Erica på kosmetikaföretagets Kiehl´s butik i Stockholm. Jag handlade ett cerat där för några dagar sen (tidningen Elle tipsar om att det är det bästa ceratet enligt en massa proffs i skönhetsbranschen). Då blev jag också medlem i deras kundklubb.

I brevet tackar Erica för att jag handlar hos Kiehl´s. En del av mig skrattade till för att det kändes smålöjligt att få ett tackbrev för att jag handlat en liten grej, men en annan del blev faktiskt glad. Jag förstår att det är ett PR-trick, men det här är första gången en butik skrivit brev till mig - för hand - för att tacka för att jag handlat hos dem. De som handlar i extremlyxbutiker får säkert såna brev hela tiden, men ceratet kostade inte mer än 95 kronor. Det är ett smart trick. Jag kommer inte att glömma Kiehl´s efter detta, jag kommer säkert berätta för andra om brevet och just det - jag bloggar till och med om det.

Wanderers Nachtlied II

Kulturradions sommaruniversitet i Sveriges Radio påminde mig nyss om en dikt jag brukade recitera tyst för mig själv på gymnasiet. Den är så vacker att mina ögon tåras när jag tänker den. Långsamt kommer den tillbaka till mig, ord för ord.

Dikten är Goethes Wanderers Nachtlied II. Alla ni som ser en en vrålande Hitler framför er när ni tänker på det tyska språket, lyssna på den här dikten. Tyskan kan vara kraftfull, men också mycket känslig och i det här fallet både rogivande och mystisk.

Über allen Gipfeln
Ist Ruh,
In allen Wipfeln
Spürest Du
Kaum einen Hauch;
Die Vögelein schweigen im Walde.
Warte nur! Balde
Ruhest Du auch.

Jag tror att Wanderers Nachtlied är vacker även om man inte kan tyska, men dikten finns i flera svenska översättningar och heter då Vandrarens nattsång. Erik Blomberg har gjort min favoritöversättning. Den går så här:

Över alla höjder
är ro.
Tyst sover fågeln
i sitt bo.
Knappt en vidfläkt silar
genom träden nu.
Vänta, snart vilar
också du.

Bild: FA Ackermanns Konstförlag, München. Serie 108: Goethes Leben (12 kort). Nytryck förbjudet.

Jag - ett litet svin

I dag på t-banan fick jag en gäspattack, gäspade och gäspade. Det ledde till att jag blev snorig, och eftersom jag inte hade några näsdukar fick jag lov att sitta och sniffa hela resan. Efter en liten stund flyttade sig en äldre dam från sätet bredvid mig till ett säte längre bort. Jag kunde inte låta bli att le för mig själv. Nu vet jag hur jag ska göra om jag vill sitta för mig själv i kollektivtrafiken. Alla är ju livrädda för svininfluensan...

Gillette - the only thing you can get

Jag har bokottat Gillette sen jag var tretton år. På 1980-talet testade de nämligen inte bara sina produkter på djur, de deltog till och med i en kampanj för djurförsök. Det har jag fortfarande inte förlåtit dem för. Men i dag bröt jag bojkotten. Inte för att jag tycker mer om Gillette nu utan för att det är så svårt att hitta likvärdiga alternativ.

Sen jag började raka mig har jag testat olika alternativ:

• Elapparat (fastnade i hårstråna på ett läskigt sätt).
• Kräm (sved som syra och hjälpte knappt).
• Inte raka alls (kände mig inte fin).
• Engångshyvlar (miljövidriga).
• Nåt tjockt rakdon med inbyggt raklödder som jag beställde på internet (inte jättebra).
• Nu senast Konsums rakhyvel som man kan byta rakblad på. Inte heller jättebra, men hyfsat billig - och inte Gillette.

Där jag bor nu kan jag inte köpa nya blad till Konsumhyveln. På Coop Forum har de den konstigt nog inte ens. De har Bic engångshyvlar. Och Gillette. Engångshyvlar är ett sånt fruktansvärt materialslöseri så det vill jag bara inte. Så nu står jag här med min Gillette Venus One. Om skuldkänslorna blir för stora varje gång jag använder den får jag väl börja leta efter rakblad till Konsumhyveln längre bort.

Mest av allt undrar jag dock varför inte fler tillverkar rakhyvlar för kvinnor? Bra rakhyvlar med utbytbara blad. Var finns Gillettes konkurrenter? Det måste vara en jättemarknad! Konkurrensverket borde ta sig en titt på detta. Tills vidare hyvlar jag på med min nya Gillette, lätt uppgiven.

Gullegullegull