Såg i kväll den utmärkta föreställningen Shopping & F***ing, som just nu går på Klarascenen på Stockholms stadsteater. Under de första minuterna tyckte jag att skådespelarna var skådespelarpretto, men ganska snabbt kom de in i sina roller och efter en stund var jag helt med i dramat. Mest fantastisk var Michael Jonsson som stackars lilla, lilla 14-åriga Danny. Helt betagande. Jag är glad att jag inte är hans mamma för då hade jag skrikit "NEEEJ!" högt i hans sista scen.Förutom att föreställningen är bra är den föredömlig på ett annat sätt, den är nämligen bara en och en halv timme lång. Jag tröttnar aldrig till och börjar titta på klockan. Jag kommer hem i tid. Jag hinner till och med skriva ett blogginlägg innan jag ska sova.
Varför är teaterföreställningar och filmer så förbenat långa nu för tiden? Allt för ofta tänker jag att det hade behövts mer än en regissör. Det hade behövts en sträng redaktör. Det är få historier som är värda att berätta som behöver mer än en och en halv timme. Det är en gyllene längd. Det är respekt för publiken. Det är oftast respekt även för berättelsen.
Fotograf: Petra Hellberg. På bilden syns skådespelarna Michael Jonsson och Jonatan Rodriguez.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar