Kvinnan på övervåningen - Lysande om besatthet

Oj oj oj så bra. Jag älskade Kvinnan på övervåningen redan från början, dess första anslag. Jag älskar huvudpersonen Nora, kvinnan på övervåningen. Hon som inte gör något väsen av sig, inte upprör någon och sköter livets alla plikter utan att störa någon.

Nora blir kär i hela familjen Shahid, mamma Sirena, pappa Skandar och sonen Reza när de tillbringar ett år i Noras hemstad Boston. Sirena väcker upp Noras lust och konstnärsdrömmar, Skandar hennes lust och intellekt, Reza hennes moderskänslor. Genom Noras i efterhand klarsynta ögon får vi följa hennes längtan och kärlek till familjen Shahid, hennes uppoffringar och genuina önskan att vara del av ett sammanhang, av att träda ut ut livet som barnlös, familjelös, menlös nästan 40-åring.

Både huvudpersonen och språket påminner mig om Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Det är besatthet beskriven med krassa ord. Det saggar lite i mitten, men slutet är enastående. Läs den här boken. Jag tänker definitivt läsa mer av Claire Messud.

Komma och gå - Bit för bit av ett fulländat pussel

Först har jag lite svårt att komma in i den här boken, men när jag väl gör det - oj vilken bok. Vi får följa familjen Sai efter det att fadern Kweku dör. Bit för bit rullar familjemedelemmarnas minnen av de händelser som utgör familjen historia upp sig, det ena sorgligare än det andra. Berättelserna rör sig fram och tillbaka mellan 1960-tal och nutid, mellan Boston, New York, Accra och Lagos. Selasi tecknar karaktärerna med mästerliga drag. Fola, Olu, Taiwo, Kehinde och Sadie växer fram bit för bit, blir allt mer tydliga och lyckas med att nå mitt hjärta.

Boken igenom ser jag hur det här skulle kunna bli en film. Allt finns där, bildsekvens för bildsekvens, slutet ihopknutet och klart. Det är också min enda invändning. Slutet är lite för perfekt. Familjens medlemmar genomgår katharsis och kommer ut renade. Som duktig flicka gillar jag detta med magen, men intellektuellt tror jag inte på det helt och hållet. Jag saknar en spricka.

Språket bär hela vägen, enkelt, lagom poetiskt, drabbande. Ingen ekvilibrism, ingen hårdkokthet, inga klyschor. Mycket om att folk suger på sina tänder. Har alltid undrat vad exakt vad det innebär.

Nästa bok av Taiye Selasi, håll utkik efter den.

Oengagerande om Cromwell

Är inget fan av historisk fiction men fick för mig art den här boken skulle vara så bra att även en person som är ganska ointresserad av politik i 1500-talets England kunde gilla den. Så var det tyvärr inte riktigt.

Först vill jag säga att jag läste boken på engelska, vilket jag inte brukar ha några problem med, men språket med många ålderdomliga, religiösa och juridiska ord och adliga/kungliga titlar med mera gjorde att jag inte kände det flyt jag brukar göra. Det påverkade säkert min läsupplevelse. Jag vill också säga att jag är sjukt imponerad av Hilary Mantels kunskaper om de historiska händelserna och människorna och hur hon väver ihop deras inbördes relationer och de politiska spel de spelar på såväl kungamaktens arena som den religiösa maktens och äktenskapets. Språket är ofta vackert och medryckande. Det är ett gediget arbete och det finns ingenting att anmärka på på ytan.

Mina problem med boken är dock flera. Jag blir aldrig riktigt engagerad, varken i händelserna eller i någon av karaktärerna. Jag bryr mig inte särskilt mycket om vem det går bra för och vem som fängslas, bränns på bål eller förpassas till ett mindre, mer fuktkallt slott. Kanske beror det på att karaktärerna är så många, men inte ens huvudpersonen Thomas Cromwell engagerar mig. Vi kommer aldrig åt hans känslor, laster och inre upplevelser. Dessa saker tycks aldrig påverka hans agerande. Den enda som når mitt hjärta vid något tillfälle är Mary, Henry den åttondes dotter med första frun Katherine av Aragon.

De många karaktärerna gör det också svårt att hänga med. Jag måste ideligen bläddra tillbaka till förteckningen över alla inblandade och deras relation till varandra (som jag tackar för). Det skapar också en viss distans.

Dessutom dras jag aldrig helt in i berättelsen. Den består av ett antal större och många mindre politiska strider, bland annat om kardinalen och biskopen Thomas Wolseys fall, Anne Boleyns långa väg till att bli Henry den åttondes maka och rättegången mot "lord chancellor" Thomas More. Eftersom jag som sagt inte är så intresserad av brittisk 1500-talspolitik hade jag ofta svårt att helt hålla intresset uppe.

Ett mindre problem är att Mantel använder pronomet "han" mycket rikligt, så att det ofta blir otydligt vem hon syftar på. En recension jag läste upplyste mig om att tolka 95 procent av alla "han" som Cromwell, även när det först inte verkar så. Det tipset gjorde läsningen enklare.

Jag förstår att man gillar den här boken om man är genuint intresserad av historisk fiction generellt och specifikt de politiska spelen runt Henry den åttonde. Jag som inte är det kände mig lite för svältfödd på gripande karaktärer och berättelser.

Så full av betydelser att jag inte kan ta in allt

 

Blir inte riktigt klok på den här boken och vad jag tycker om den. Först blir jag irriterad. Den är poetisk, abstrakt, kanske pretentiös, nästan bara ordekvilibrism. Sedan försöker jag ge upp tanken på att ta in den fulla vidden av varje mening, jag läser delvis långsammare och mer koncentrerat. Jag tvingas njuta av den mer i stunden än av andra böcker. 

Det finns inte en handling att minnas, riktigt, utan mest vackert sammanfogade ord i meningar sprängfyllda av mening. Det är svårt att ta till sig hela betydelsen av texten hela tiden. Jag måste koncentrera mig, hänge mig åt språket, ge upp behovet av struktur. Inte för att det inte alls finns en struktur, men för att den inte är linjär och konventionell. I slutändan gillar jag boken för dess språk och intelligens.

Jag läser nästan aldrig om böcker, men den här kan jag tänka mig att läsa om. Det var omöjligt för mig att ta in meningen med alla metaforspäckade meningar under en enda läsning. Det finns inte en berättelse jag måste glömma för att läsa boken på nytt. Bara ett språk och en massa bilder och känslor att återupptäcka. Samtidigt längtar jag hela tiden lite efter att boken ska ta slut. Det gör jag ofta, även med bra böcker, men det drar ner betyget lite. Kanske är jag en för uppstressad människa för att helt kunna njuta av den här sortens bok.

The Goldfinch - berättande när det är som bäst

En vindlande berättelse om Fabritius målning The Goldfinch men framför allt om Theo Decker, moderslös efter ett terrordåd på ett museum, knarkare, olyckligt kär, konsttjuv och en som älskar vackra ting. Berättelsen slutar aldrig att förundra. Den tar ideligen nya vägar och lyckas vara magisk utan några övernaturliga inslag.

Theo är inte helt lätt att gilla och ändå är jag helt på hans sida. Jag känner igen mig i hans dragning till nihilism och destruktivitet. Jag älskar hans hängivenhet till en liten hund och till tavlan som följer med honom i ett decennium, men antagligen påverkar honom i hela hans liv. Nu brinner jag själv för att någon gång få se tavlan och jag är säkert inte ensam.

Ett enda minus är vissa stycken med väl mycket ordekvilibrism, men om du ska läsa en enda bok det här året - läs den här. Den är så där bra som böcker nästan bara var när man var tolv.

12 år av angelägen tristess

Jag hävdar inte att 12 Years a Slave är en dålig film, bara att den har fått mig att känna en stark Kejsarens nya kläder-känsla. Högsta betyg i Svenska Dagbladet, "en av årets starkaste filmer" enligt Dagens Nyheter, "ett mästerverk" enligt Metro och "årets bästa film" enligt SVT Gomorron. Det är bara att fortsätta, för alla älskar den här filmen och alla älskar Chiwetel Ejiofor som spelar huvudrollen.Han gör "en imponerande studie i värdighet" (DN) och är "enastående" (SvD).

Historien lite snabbt: Solomon Northup (Eijofor) är en fri man som en dag blir kidnappad och såld som slav i 1800-talets USA. Under tolv år flyttas han runt på olika plantager och behandlas liksom de andra slavarna fruktansvärt grymt och ovärdigt. Värst är det hos slavägaren Edwin Epps (Michael Fassbender) som misshandlar, våldtar och inte har ett enda mänskligt eller förlåtande drag.

Men tillbaka till Kejsarens nya kläder. Jag håller helt enkelt inte med hyllningskören. Jag tycker att framför allt manus och skådespeleri lämnar mer att önska. Manuset för att berättelsen är rätt enahanda när Solomon Northup väl hamnat hos slavägarna i Södern. Vidrigt beteende från slavägarna och deras hantlangare staplas på vidrigt beteende. Några slavägare har förmildrande drag, men de flesta vita är ändå ohederliga rasister (förutom Brad Pitts karaktär som är en toppenviting). Alla slavar är hederliga och goda (förutom den enda vita), särskilt Solomon Northup. Han har inga negativa drag och det gör honom trots hans gripande berättelse till en ointressant karaktär.

Halvvägs in i filmen kommer jag på mig själv med att önska att det ska ta slut snart. Inte för att det är så hemskt - vilket det visserligen verkligen är - utan för att jag börjat förstå att filmen mest består av scen efter scen där slavar behandlas som varor, misshandlas och exploateras. Jag tittar gärna på detta, för jag tycker att vi alla gott kan behöva påminnas om att slaveri och rasism har funnits och finns mitt ibland oss och hur det blir när rasister får bestämma. Jag blir gärna upplyst, men jag tycker att just den här berättelsen och de här karaktärerna är förutsägbara, svart-vita och rent berättarmässigt ganska tråkiga.

Trots temat förblir jag också märkligt oberörd av Chiwetel Ejiofors Solomon Northup. Till stor del beror det säkert på manus, men det är nåt stoiskt, allt igenom hjältemodigt och som DN skriver "värdigt" hos huvudkaraktären som gör honom trist och nästan irriterande. Blodfattig. Då blir jag mycket mer berörd av Michael Fassbenders onda slavägare. Han gör mig i alla fall förbannad.

Som jag skrev i början. Det här är inte en dålig film. Snarare är den allt för perfekt. Jag är säker på att den får massor av Oscarsnomineringar. Jag kommer bara inte ifrån känslan av att alla som hyllar filmen så enormt recenserar det angelägna temat snarare än filmen.

Blommor som flyttat hemifrån

Den här lokalen ligger på samma gata som mitt jobb. Under de fem år jag gått förbi på väg till och från jobbet kan jag inte minnas att jag sett en endaste människa innanför de stora butiksfönstren. Ingen verksamhet, ingen rörelse. Allt som finns i lokalen är en massa gigantiska växter. Om man går närmare och snokar lite så ser man också en vit soffa i ett hörn. Det är allt. 

Jag undrar vad som är meningen. En butikslokal med stora fönster mitt på Kungsholmen är inte gratis. Det är dyr logi för blommorna. Vem vattnar förresten dem? Vem sköter om dem? För de är mycket välskötta. Tänk om de sköter sig själva. Om det är lokalen för blommor som flyttat hemifrån. 

Valpsvans

Svansen var allt jag fick med på bild av den bedårande weimaranervalpen som lufsade framför mig i Rålis. Ett utmärkt exempel på det amerikanska uttrycket tocks. 

Okej att gilla Newton?

För ett par dagar sedan diskuterade jag Helmut Newton med några kollegor. Var han en sexist som tog extremt snygga bilder eller rymmer hans foton aspekter som uppmuntrar till andra tolkningar än att de är pornografiska? Vi kom fram till att det är svårt att leverera ett enkelt svar. Om man tog med sig en dejt till en Helmut Newton-utställning och frågade vad han tyckte om bilderna vore det förståeligt om han blev nervös. Visst är det lätt att gilla Helmut Newtons bilder helt spontant och utan förklaring. De är snygga, fascinerande och går direkt in på ett unikt sätt. Men utan vidare analys kan den som gillar Helmut Newton framstå som en okritisk snubbe som gillar att kolla på nakna, vackra kvinnor och är blind för uppenbar sexism, visserligen i mer konstnärlig form än i tidningar som Moore. Ingen snubbe man vill dejta med andra ord. Jag tänkte att det var dags att gå till Fotografiska och skapa mig en klarare uppfattning om vad jag tycker om Helmut Newton - och varför.

Helmut Newtons svenska favoritmodell Gunilla Bergström.

Att Helmut Newton tagit många bilder som objektifierar och sexualiserar kvinnor är sant. Avklädda kvinnor i märkliga poser, inte sällan i sällskap av påklädda män som slår följe med betraktaren och tittar oförblommerat på den avklädda, är något av ett signum för honom.

Naken - men skönt orakad.

.

.

.

För en del med feministisk blick räcker det här för att avfärda Helmut Newton som sexist och pornograf. Men jag tycker att de som gör det är lika analyslösa som de sexister som gillar bilderna av samma orsaker som feminister ogillar dem.

För det första utstrålar kvinnorna i Helmut Newtons bilder sällan den underdånighet, passivitet och vilja att behaga som är så vanlig i porren. De ler sällan och framstår ofta som hårda, självtillräckliga och auktoritära. Jag skulle tro att den typiska Helmut Newton-kvinnan ter sig skrämmande för en hel del män. 

.

.

.

.

.

.

Klassisk Yves Saint Laurent.

.

.

För det andra objektifierar han också män. Det finns inga helnakna män i utställningen, men han verkar förtjust i att fota folk med bar överkropp, män som kvinnor. 

David Lee-Roth.

.

.

.

Helmut Newtons fru June/Alice Springs.

En har till och med bar underkropp, visserligen en kvinna, men erkänn att effekten blir komisk. Bar underkropp är sällan helt smickrande. 

.

Apropå det rymmer också många av Helmut Newtons bilder komik. I komiken förvandlas kvinnorna till mer än objekt. De sätts i ett sammanhang och får personliga uttryck. Det är långt ifrån pornografi. 

.

.

.

Kolla körven.

.

Älskar denna!

Helmut Newton bjuder som regel på voyeuristisk fest, men det är inte alltid självklart vem som tittar på vem och vem som är avklädd eller påklädd. På Fotografiska finns flera bilder med ombytta eller oklara roller. 

Påklädd kvinna betraktar män vid pissoar.

Vem tittar på vem?

Påklädd/avklädd.

Den vackra kvinnan ser självsäker och cool ut. 

.

Medan den stora, muskulösa tjuren Fred har en ömkligt sårbar blick. 

Fred.

Efter utställningen kan jag helhjärtat säga att jag gillar Helmut Newton. Hans bilder är intelligenta och mångdimensionella, roliga och överraskande. Flera av dem kommer att stanna hos mig för lång tid framöver. När jag lämnade utställningen kände jag mig inte arg och illa till mods, som jag kan göra när jag tittat på porr. Jag kände mig ståtlig, kraftfull och ganska vacker. Men vet du vad, gå till Fotografiska och skaffa dig en egen uppfattning. 

Bildmagi.

Nicki Minaj 1969?

Alla ser ut litegrann som Michael Douglas men ingen av dem är han.

Gunilla Bergström, tror jag.

Så sjukt snygg.

Catherine Deneuve.

Modell, Helmut Newton och June Newton/Alice Springs.

Utställningen Helmut Newton på Fotografiska museet pågår till och med 29 september 2013.

På hundsafari i London

En sport som jag sporadiskt ägnar mig åt är att fota hundar i smyg, något som jag fick flera tillfällen att göra när jag nyss tillbringade fyra dagar i London.

Första morgonen hastade vi ut i jakt på ett fik, en av oss på rätt uselt humör efter att ha upptäckt att vår värdinna bara hade koffeinfritt kaffe. På Portobello Road, mitt i Portobello Market, hittade vi ett utomhuskafé under några parasoller och beställde två stora kaffe. Till min lycka kom strax en herre med hund och satte sig vid bordet bredvid vårt. Som alla hundar var hunden hungrig och tiggde glass av kafégästerna. Jag passade på att ta upp kameran och fota den när den lade sig för att vila lite vid mina fötter.

 

Andra kvällen pubhoppade vi längs Portobello Road från Notting Hill Gate till Ladbroke Grove. En sak jag uppskattar med att vara utomlands är att djur, framför allt hundar, ofta är mer välkomna i offentliga miljöer än de är i Sverige. På den första puben vi besökte jobbade denna lilla vän. Hen tassade runt bland borden och hoppade upp hos den här killen för lite kel och tiggeri. När ingen såg på passade hunden på att sno mat från en tallrik som någon lämnat på ett bord. Efter utskällning av pubpersonalen slank hen iväg med svansen mellan benen.

 

Tredje dagen åkte vi till Victoria & Albert Museum för att se en utställning om David Bowie som vi hört skulle vara fantastisk. Sanningen är att Bowieutställningen var något av ett syfte med hela resan. Alla förköpsbiljetter var slutsålda och de släppte bara in 200 personer om dagen utöver det. När vi kom till museet tio minuter efter att de öppnat möttes vi dock av en enorm kö med definitivt fler än 200 personer. Besvikna promenerade vi iväg och bestämde oss för att gå till Hyde Park i stället. Där tog vi en fika på Café Lido och lyckades knipa åt oss det sista bordet i skuggan. Bredvid oss satt två engelska tanter och en Beagle. Jag har en förkärlek för Beaglar eftersom min morfar Olle hade en räcka av dem i sin hundgård utanför ladugården. Den sista hunden hette Bill. Tyvärr orkade inte morfar gå ut och gå eller jaga med Bill. Han stod ofta och skällde olyckligt när vi hälsade på och han blev så oändligt glad och tacksam när vi tog ut honom på promenad att det var hjärtskärande. Hyde Park-Beaglen verkade dock glad. När hens matte gick iväg för att hämta något och bad oss hålla lite koll på hennes väska smög jag fram kameran och snodde åt mig denna bild.

De här mopsarna var det ganska synd om. Först såg vi dem när vi satt och åt smaskiga hamburgare på GBK på Portobello Road. Deras husse, en rastasnubbe med bar överkropp, hade dem inte i koppel. Däremot var de ihopkopplade med varandra och följde snällt med husse vart han gick. Lite senare på kvällen gick vi förbi en bar med jättehög livemusik som strömmade ut över gatan. Hundarna satt då utanför på trottoaren bland diverse rökande barbesökare och fyllon. Husse syntes inte till. När vi gick förbi igen en stund senare satt de kvar, tysta och väntande. Kvällen efter passerade vi samma ställe ytterligare en gång och gissa vad - hundarna satt där utanför musikbaren igen. De måste vara världens snällaste och lydigaste små hundar.