Ett under har skett

I dag var jag med om nåt som aldrig hänt mig tidigare. När jag kom till gymmet inne i stan strax före klockan tio hade de inte öppnat ännu. Jag och tre andra fick stå utanför och vänta en stund. Det allra konstigaste är att det var nära att jag åkt dit ännu tidigare. Det fanns liksom inte inom ramen för mina tankar att jag nånsin skulle kunna komma till gymmet innan de öppnar.

Undret skedde eftersom jag lovat min coach på företagshälsovården att i tre dagar gå upp direkt när klockan ringer. Inget ligga och dra sig i sängen alltså, vilket brukar vara något av en favoritsysselsättning för mig. Jag bokar i stort sett aldrig in nåt före klockan två på helger. I dag hade jag gjort yoga, tränat på gym, handlat presenter och ätit lunch när klockan slog två. Hallelujah.

Får se om detta håller i sig. Är rädd att duktigheten slår över åt andra hållet inom en snar framtid, så jag tror jag ska planera in dagar då jag får ligga och dra mig och slöa och vara mitt vanliga gamla jag. Summan av lasterna är konstant, vet du.

En doft av sommar

Mänsklig natur

Jag provade billiga bikiniunderdelar i dag. Kände mig som en späckvit korvsäl. Prova bikini brukar resultera i såna känslor för många kvinnor. Köpte de största bikinibyxor jag nånsig köpt. Drog till med en störlek större än vanligt.

Hos läkaren satt en artikel om fetma upptejpad på väggen. "Midjefettet kan göra att du dör i förtid." Sen gick jag in på Thelins och beställde semla och kaffe. Satt där med de andra tanterna och löste hela DN:s svåra korsord.

En doft av vår

Fotat utanför min ytterdörr i dag. Den kommer att komma tillbaka, våren kommer tillbaka även i år! Halleluja!

Ny på Tradera

Mitt första Traderafynd: En ekram i jugendstil. Bilden har Lisa Bengtsson gjort (tack Mia!).

Bukett med kattballong i

Efter en dag på marknaden

Vi har varit på marknaden och tittat runt. Råttan och Räven åkte Pariserhjulet och spöktåget. Jag åkte sjörövarskeppet med Råttan för han var lite rädd. Räven vågade inte utan satt bredvid under en parkbänk och tittade på. Jag tyckte katterna var så duktiga så de fick varsin sockervadd och en ballong att ta med hem. De blev så glada, de små liven. De lekte med ballongerna hela kvällen i går.

Från Bredbyn till katapultstolen

Jag var i Bredbyn, där mina farföräldrar bodde en gång i tiden. Jag ville shoppa en massa fina saker i affärerna på gågatan. Jag köpte ett rutigt paraply. I en affär fick jag gratisgåvor när jag sa att jag var från Stockholm. Tänkte att de vill väl locka hit turister kanske. Egentligen såg det inte alls ut som det gör i Bredbyn. Sen var det dags att åka därifrån.

Min syster Fia och jag åkte bil. Jag körde men hade dålig kontroll på bilen. Ofta gick det alldeles för fort. Jag gjorde läskiga svängar och råkade köra in i en foajé där det satt en förskräckt receptionist. Jag snuddade ett fönster med bilen nos innan jag lyckades vända och köra tillbaka ut.

Till slut hamnade vi vid en underlig isbana som jag inte ens kan förklara i ord. Man åkte neråt via olika etager. Fia ville att vi skulle åka ner med bilen där för det såg ut som den enda vägen ut, men jag sa nej och tyckte vi borde åka ner och sen be nån om hjälp att hitta en annan väg ut för bilen. Vi begav oss ut på isbanan till fots och tog oss ner. Åkte runt ett tag med en massa andra människor. Då såg jag att vår bil stod där nere och påpekade det för Fia. En kille lösgjorde sig ur skridskoåkarna runt oss och kom fram till oss. Han berättade att han och hans kompis följt efter oss från Bredbyn för att de visste att vi var i fara. De hade kört ner bilen åt oss. Vi blev så klart glada. Jag blev lite småförälskad i den andra killen, trots att han var blond, lite rund och såg ut som en lång kerub.

Sen vaknade jag i ett rum utan fönster. Fia, eller en annan tjej som var min vän, låg bredvid mig i koma. Vi var nakna och instängda med killarna i en bubbla. Jag förstod att de drogat oss, hållit oss fångna och våldtagit oss. Konstigt nog kändes det inte alls väldigt hemskt, men jag förstod ju att killarna inte var så goda som de först verkat. Jag slet sönder bubblan och försökte få liv i min väninna. Hon vaknade sakta och vi begav oss därifrån. Sen började en jakt som fortsatte hela natten.

När vi kom ut ur rummet och ut ur byggnaden fanns där en äldre kvinna som hjälpte oss. Landskapet utanför var förändrat. Det var en annan årstid. Jag insåg att vi varit instängda och drogade i flera månader. Kvinnan ledde oss uppför en lerig backe. Hon tillhörde en grupp med motståndsmänniskor som var på vår sida. Hon tog oss till ett av deras tillhåll och förberedde oss för en resa och för kamp. En man visade oss proviant som förberetts åt oss och hur vi skulle använda den. Det var ganska äckliga bruna klumpar. Han sa att en del av dem var cancerframkallande, men att de var värda att äta om vi hamnade i svåra situationer. Några av våra fiender upptäckte oss och började skjuta mot oss. Vi var tvungna att ge oss av.

Först var vi jagade av killarna som hjälpt oss med bilen, men de tillhörde nåt slags konglomerat och vi var förföljda av ideligen nya män med vapen. Vi körde bil genom länder, städer och byar. När vi stannade för att tanka råkade macken tillhöra våra fiender och vi fick kämpa för att ta oss därifrån. Vi körde mellan stängsel, genom glasrutor, över våra förföljare. Vi körde uppför branta backar, genom gränder och genom hus. Vi körde fel och var tvungna att backa och köra över våra förföljare. Miljön började allt mer likna ett datorspel och jag körde bara bättre och bättre. Jag körde över stup och fick bilen att hoppa till närliggande avsatser. Till slut hamnade vi i ett underjordiskt system med hala gångar där man gled fram nästan okontrollerat snabbt. Nu hade vi inte längre bilen.

Nu skulle vi till en plats där det fanns två stolar som skulle skjuta iväg oss till en annan dimension. Fortfarande förföljda gled vi i rasande fart genom gångarna. De delade sig ideligen och det var inte lätt att åka rätt. Vi hade förvandlats till barn och gångarna blev mindre och mindre. Det var för att gångarna var förberedda för oss, för att enbart barn skulle klara att ta sig fram snabbt medan våra motståndare tvingades kräla och åla. Vi sprang och sprang genom allt mindre gångar och till slut kom vi fram till en plats med många rum och mängder av kvarlämnade saker som vi visste tillhörde våra allierade, men igen av dem fanns kvar. Det var bara vi och vi visste att vi måste hitta katapultstolarna snabbt snabbt. Tiden var på väg att rinna ut. Våra förföljare närmade sig. Men jag visste att vi skulle klara det.

Då kom Fia och väckte mig. Jag vacklade ut i köket och började göra frukost åt oss, helt snurrig av trötthet och av nattens dröm.

Mystiska blommor

Nån har skickat blommor till mig. De skulle komma i morgon men budet undrade om det går bra att lämna dem i dag. Jag har aldrig fått nåt på Alla hjärtans dag. Jo, okej kanske när jag haft pojkvän. Det måste vara mamma. Min sötmamma är den enda som skickar mig blommor ibland. Å andra sidan skickar jag sällan blommor till folk heller så jag kanske får skylla mig själv. Det är nästan lite läskigt. Alla hjärtans dag är allt en riktig liten ångestdag som man ska försöka att inte bry sig ett dugg om. Men jag älskar blommor.

En stund senare:

Det var mamma. "Från Mammut" står det på kortet. Se så vackra blommor! Och en heliumballong med ett glatt smileyansikte på. Den glider iväg och fastnar i taket när jag släpper den. Guldsnöret hänger ner i luften och Råttan kastar sig efter det. Varje gång han förlorar greppet svävar ballongen uppåt igen.

Leif och vårens första soliga dag

Måste bara visa upp den här fantastiska bilden som jag återupptäckte i går när jag rotade i min gamla samling med fina bilder. Min kompis Jenny målade den för cirka tio år sen en dag när hon var less på alla nakna och halvnakna unga kvinnor som porträtteras överallt i mer eller mindre naturliga sammanhang. Hon tog fram akvarellfärgerna och målade Leif, en naken medelålders man som njuter i gräset på vårens första soliga dag. Är han inte underbar!

Leif får definitivt en plats på tavelväggen.

Jag letar ramar

Jag läste Elle Interiör och kom på att jag ska sätta upp fina bilder i aparta ramar på vardagsrummsväggen, rättare sagt på två väggar över ett hörn. Blev jätteinspirerad av den idén. I dag har jag gått runt på Myrorna och Emmaus och letat gamla ramar. Stod utanför Stadsmissionen och stampade fem i tio innan de öppnade. Det var jag, en tant och en stor hög svarta sopsäckar med saker som folk lämnat. Kände mig väldigt sjukskriven just då. Ungefär som att jag plötsligt hade elallergi och stödkrage också.

Kom på att jag sparat massor av bilder jag tycker om i en låda i garderoben, så jag tog ut den och hittade mängder av minnen från 1990-talet. I dag hittade jag några foton jag tagit och framkallat själv. Nu måste jag bara hitta ramar också, men det får ta tid för jag har inte råd med en massinvestering i ramar just nu. Dessutom vill jag ha dem olika. Från och med nu önskar jag mig annorlunda, vackra ramar. Mest små.

Två bilder har redan fått ramar och sitter nu på vardagsrumsväggen. Den ena är en plansch från en uppsättning av Ett dockhem (snutthunden), den andra en illustration till en Svenska Dagbladet-artikel om pappaledighet (mannen med barnet). Pö om pö ska dessa bilder omringas och omhuldas av de andra bilderna.

Morfars gamla palett åkte också upp på väggen.

Ex borta?

Den här annonsen låg uppe på min blogg i dag:

"Ex borta? Ge inte upp. Vinn tillbaka ert ex nu! www.vinn-tillbaka-ert-ex.info"

På sidan som länken går till står det bland annat så här: "Det är inte i varje fall, men i väldigt många, möjligt att häva separation med ert ex."

Några fler tips från www.vinn-tillbaka-ert-ex.info:

• Kärlekssjuka är unsexy. Så övervinner ni den!
• Ni får en flexibel strategi, som ni enkelt kan anpassa till er situation.
• Så kan tillbaka-erövring till och med vara roligt.

Om inte adressen www.stalker.se varit upptagen av nåt slags kändisspottingsajt tycker jag att det hade varit en passande adress för den här tjänsten. Beware om ditt gamla ex börjar höra av sig!

Huslig eller glad

I Dagens Nyheters artikelserie om kärlek och singelliv står det att 1960 så letade de män som skrev kontaktannonser efter kvinnor som var snälla, trevliga, barnkära och husliga. Nu för tiden vill de visserligen ha oss attraktiva, glada och självständiga, men jag tänkte att en eller annan man kanske jag ändå kan locka till mig genom att baka kanelbullar och rågbröd.

Det här med att man ska vara glad tycker jag är svårt. Glad är väl en känsla, inte en egenskap? Jag är glad titt som tätt, men det är väl alla. De som är glada jämt tycker jag är obehagliga. De verkar innerst inne ängsliga. Då är det lättare och mer konkret att vara huslig.

Kvinnorna ville tidigare ha en man som var ekonomiskt oberoende, skötsam, nykter och bilburen. Nu ska han vara humoristisk, kommunikativ, social och ha ett spännande jobb. Varför ska ens kille ha ett spännande jobb? Hjälp mig, jag förstår verkligen inte. Det är väl bättre att ha ett spännande jobb själv.

Humor är också svårt. Det jag vill är att hitta nån med samma sorts humor som jag, men det hittar jag knappast genom att skriva "Du ska ha humor". Han kanske har humor, men skrattar åt bögskämt eller Åsa-Nisse.

Självklart sparade jag ett par färdigsmörade, färdigkanelade och färdigsockrade degkluttar som jästs men inte gräddats. Degdamen ville ha dem till ett senare tillfälle. Okej, det kan ha varit cirka fem kluttar från början.

Dimma

Film noir-känsla utanför Nordiska museet en lördagskväll i februari. Dimman låg tjock över Stockholm. Bilarnas lyktor drog lysande streck genom mörkret. Jag väntade förgäves på en man i beige trenchcoat.

Samma motiv taget med blixt, så tjock var luften av dimma, så full av vattendroppar.

Smet deluxe

En bra sak med att vara vuxen är att jag kan göra en sats sockerkakssmet helt själv. Sen kan jag grädda två tredjedelar av smeten och äta upp en tredjedel som den är.

En tråkig sak är att jag nu måste dammsuga. Råttan vägrar.