Faddes grötpannkaka

Ibland kollar jag på Du är vad du äter och ibland blir jag ganska påverkad av det jag ser. Särskilt som jag det senaste året gått upp fem kilo för första gången på tio år (då jag lika oförhappandes gick ner fem kilo utan förklaring). För ett par dagar sen såg jag Anna Skipper skälla på Bert Karlsson, och sen mysa med Kicki Danielsson i en infraröd bastu som hon monterat upp i Kickis arbetsrum bara så där.

I går var det Fadde Darwich som skulle tvingas ut på en timmes power walk med sin sambo Linda Rosing varje morgon. Tydligen brukade Fadde i hemlighet frossa i korv och plättar på nätterna innan Anna Skipper kom in i hans liv. För att vara snäll erbjöd Anna Skipper Fadde att han kunde få äta nyttiga plättar, som de sen tillagade tillsammans i Faddes och Lindas kök.

Fadde tyckte plättarna var helt okej, så hemma i min TV-soffa började jag tänka att de kanske skulle vara nåt även för mig. Jag gillar ju redan mörkt bröd, kikärtor och andra nyttigheter och jag frossar varken i korv eller nåt annat på nätterna. Så i dag laddade jag ner Anna Skippers recept och lagade till plättarna. Och ja, nu har jag precis ätit upp dem.

Och mår lätt illa. Tänk dig havregrynsgröt blandat med sojamjöl, lite dinkel och lite bakpulver. Detta steker du och äter med bär som du rårört med honung. Inget mer. Jag börjar förstå Bert Karlsson. Han är i och för sig rejält fet, men jag skulle måsta vara enormt fet för att stå ut med en diet där de här grötplättarna ska föreställa nåt slags gottegrishöjdpunkt. Sorry Anna Skipper, men nåt nyttigt måste det finnas som är godare än det här.

Den som inte blivit avskräckt eller som känner sig så fet att hon eller han tycker det verkar värt det kan ju testa receptet själv.

Nyttiga plättar med rårörda bär
1 dl havregryn (som blötläggs i 2 dl vatten under natten).

Koka gröt av grynen på morgonen. Blanda ner:
0,5 dl nymalda linfrön
0,5 dl dinkelmjöl
0,5 dl sojamjöl
1 dl vatten
1 tsk bakpulver

Eventuellt plättlägg, annars går det bra med stekpanna.

Rårörda bär
Hallon
Blåbär
Honung

Rädd för Våldtäkt & romantik

Jag tror att jag måste läsa Katrine Kielos bok Våldtäkt & romantik. Den verkar hemskt spännande och hemskt intressant. Det värsta är att jag har så svårt för skildringar av våldtäkt, vare sig de är på film, i litteraturen eller akademiska. Bilder och skönlitterära skildringar gör mig upprörd, illamående, arg och ledsen. Akademiska skildringar gör mig intensivt intresserad men också lite rädd och ofta arg.

Jag tror inte att den här boken kommer göra mig så arg och därför borde jag inte vara rädd. Men jag kan inte hjälpa att jag ändå är det. Jag tror att om jag skaffade boken skulle jag inte våga plocka upp den med ens. Eller så skulle jag inte kunna hålla mig, trots att jag är rädd för att bli så där illrasande och maktlöst arg. Det är en fysisk och förtvivlad ilska över något jag inte kan leva ut min ilska över och inte kan skydda mig mot. Jag är arg på själva förutsättningarna för kvinnor och män i den här världen och på våldtäkten som det yttersta och mest brutala - och ändå så lätt genomförda och vanliga - uttrycket för ojämlikheten.

Läs recensioner och nyheter om Våldtäkt & romantik.

High five i Saltsjöbaden

Åsa har bil över helgen, så i dag när vi skulle ses kände vi att vi måste hitta på nåt med bilen. Det blev middag på Aquabaren vid Grand Hôtel i Saltsjöbaden. Det kändes nästan lite som att vara i ett annat land. Jag har aldrig varit på Rivieran, men tänker mig att Saltsjöbaden ger nåt av en Rivierakänsla med sin kustlinje, glittrande ljus från villor på bergsknallar vid vattnet och båtar lite överallt.

På Aquabaren gjorde jag mitt livs första high five. Det var när jag beställde cappuchino och kyparen meddelade att espressomaskinen var trasig. Han erbjöd sig att göra café au lait i stället, men jag bad att få en svart kaffe. Han bara "high five, då slipper jag koka mjölk!" - och så gjorde vi faktiskt en high five på riktigt. Sen hade vi tänkt gå ut. Inte jag och kyparen alltså, utan Åsa och jag. Men vi var för trötta, så Åsa skjutsade hem mig och nu ska jag sova. High five och god natt!

Nyklippt och utan fantasi

Jag har klippt lång page och är väldigt nöjd med det, i alla fall så länge plattångslooken är kvar (ett par timmar till eftersom jag snart ska träna och alltså duscha). Känner mig lite som Gwyneth Paltrow som Margot Tenenbaum i The Royal Tenenbaums.

Annars har jag extremt dålig fantasi och kommer inte på nåt roligt att blogga om för tillfället. Vet inte om det beror på att jag kommit in i nåt slags maniskt jobbsökarskede. Först var det jättetråkigt att söka jobb. Sen blev det på nåt konstigt sätt mitt största intresse. Jag går med i nätverk, bokar luncher med folk jag inte känner för att lära mig hur de fått sina roliga jobb, går på events och söker vissa dagar så många jobb att jag inte direkt skulle ha koll på exakt vad jag sökt om jag blir kallad till intervju.

Men jag kan ju inte ha jobbsökande som mitt största intresse i evighet, så jag hoppas få tillbaka blogginspirationen. Snart.

Djurungar och andra djur

I dag firade vi min lillebrors 23-årsdag med ett besök på Skansen. Där var det fullt av djurungar. Jag var ganska stressad och arg innan vi kom dit, men så fort jag fick syn på lemurerna i sin bur vid akvariet försvann det totalt. Efter det var jag helt absorberad av alla fina djur, från killingar till björnar. Skansen är som ett lyckopiller för mig.

Killingbråk. Den här hagen var full av killingar som for runt och lät som påfåglar. Ett långt utdraget jamande följt av ett pipigt bräk. Killingar hoppar som leksakshundar, rakt upp.

Ett litet lamm sover och ett litet lamm betar. Så litet att navelsträngen hänger kvar under magen!

Mam klappar kossamu. Kon är ett av mina favoritdjur. I och för sig är alla djur på sätt och vis mina favoritdjur, men kor har en särskild plats i hjärtat. Ganska mycket för att många ser dem som korkade och menlösa. Det är de inte! Kor är (oftast) snälla, lugna och väldigt fina djur. Puss ko-fina!

Säl solar. Säl mycket söt med flappflapplabbar och skrynklig hals.

Björnefight.

Kolla in de små björnrumporna, med korvsvansar på!

Mamma björn och lilla björn. Titta på lilla björns tassar. Titta bara! Awwwwww!

Vildsvinskulting bråkar med morsan genom att bolla med hennes bakben när hon ligger och försöker sova i godan ro. Morsan gav ungen på tasken nån minut senare.

Lodjurstjej slickar sig om nosen efter att ha slickat på en stor röd köttbit. Hon och hennes pappa ska till USA i vår, sa en tant till mamma. Då kommer det några nya lodjur till Skansen. Ha det så bra i USA lodjurstjejen med de stora mjuka (riviga) tassarna!

Järven skumpar runt i sitt hägn. En stund vilade hon sig på rygg i solskenet med tassarna i vädret.

Omöjlig vänskap

Jag har just kommit hem från en middag i Solna. När jag kom till t-banan i Västra skogen var det 20 minuter tills nästa tåg skulle gå. Jag satte mig på en bänk och tog upp mitt korsord. En kille gick förbi, stannade och frågade när sista tåget går. Han var orolig att inte hinna hem till Fittja. Han berättade att han är flykting från Libanon. Han satte sig på bänken bredvid min och pratade på. Jag hade ingen jättelust att prata, men han var inte påflugen så det var okej. Vi pratade om krig, politik och USA så gott det gick, för hans engelska var ganska knögglig. Han undrade om Sverige är ett bra land att bo i.

Han ställde den obligatoriska frågan om jag är gift. Nej. "Fan att jag inte är gift", kände jag. Inte för att jag vill vara gift utan för att alla såna här samtal avslutas så mycket mindre smärtsamt om man är gift, tänker jag mig.

- Det är för många irakier i Sverige, sa han.

Det hade hans kompis sagt. Tydligen har han bara tre vänner i Sverige, alla killar. Jag sa att jag inte tycker det är för många irakier, bara dålig integration, men där började samtalet bli för komplicerat för att funka. Tåget kom.

- Trevligt att träffas.

Jag satte mig mittemot en annan kille och tog åter fram mitt korsord. Så fort killen gick av flyttade min libanesiske samtalspartner över till hans säte. Han frågade om han fick bli min vän. En så svår fråga och så enkel. Han, en libanesisk flykting utan vänner i Sverige, utan svenska språket, utan jobb. Jag, helsvenne med massor av vänner, massor av språk och fast jobb. Men jag ville inte.

- Har du pojkvän?

Den här gången ljög jag och sa ja. Min erfarenhet är att ett nej på den frågan leder till tolkningar som inte stämmer med min verklighet. Ett nej på den frågan gör det krångligare än det är.

- Det är trevligt att prata med dig så här, men det räcker för mig. Jag vill inte ses mer sen, sa jag.

Så skönt och så enkelt. Så sorgligt. Jag önskar att jag faktiskt kunde bli vän med en libanesisk flyktingkille i Fittja bara så där, men jag vet att det inte hade funkat på det sättet. Jag bara vet, av erfarenhet. Fan alltså, mänsklig kommunikation kan vara så komplicerad och knäpp. Ibland är det bara sina fördomar man kan lita på. I natt gjorde jag det, och jag ångrar mig inte.

Fler ensamstående morsor som finansborgarråd

Jag tycker det är tråkigt att Kristina Axén Olin avgått, trots att jag inte har samma politiska åsikter som hon. Hon var en frisk kraft i politiken, men framför allt tycker jag det är dåligt att hon inte kan fortsätta för att det är för svårt att vara ensamstående trebarnsmamma och finansborgarråd på samma gång. Den typen av politiska poster måste gå att anpassa så att de funkar för människor som lever olika sorters liv.

Det är orimligt att bara de som antingen inte har barn eller som har en man eller fru som sköter markservicen hemma ska klara av jobbet. Att jag tycker så grundar jag på åsikten att en livaktig demokrati kräver engagemang från människor med olika bakgrund och erfarenheter. Om vi inte kan anpassa arbetsposter som kräver stort ansvar och mycket jobb så att fler än medelålders män med hemmafruar klarar av dem har demokratin ett stort problem.

En lösning skulle kunna vara att två personer delar på ansvaret. Så gör vissa företag. Det är faktiskt märkligt att inte fler tar till det greppet, både inom politiken, i företag och organisationer. En annan fördel med det arbetssättet är att det är väldigt få personer som är bra på chefskapets alla delar. Två personer som kompletterar varandra kan troligen göra ett bättre jobb. Jag tycker det vore underbart om Kristina Axén Olin kunde få dela finansborgarrådsposten med till exempel en invandrarkille som är egen företagare (det måste finnas massor av såna inom moderaterna) i stället för att avgå helt. Fram för fler ensamstående morsor i politiken!

Foto: Li Yanan.

SD-beroende

När man börjar känna igen killar från Spray Date på stan har det väl ändå gått för långt? Inte såna jag träffat, utan från bilder. Jag träffar inte så många, så det är ju för väl om jag kommer ihåg dem dem jag träffat. Hur som helst så går jag där på gatan i godan ro, eller står i nån bar, och så "Vänta nu, varifrån känner jag igen honom?". Jo Spray Date.

Det är som en drog. Jag tänker att jag ska lägga ner SD (som vi inbitna kallar det). Med jämna mellanrum gör jag det också. Men jag kommer alltid tillbaka. Jag tänker att jag inte ska gå in dit så ofta i alla fall. Men det blir liksom varje dag ändå. "Jag ska bara kolla lite", du vet.

Varje dag ojar jag mig över alla Svenne Banan som skriver:

"Ja vad ska man skriva här då? Svårt att beskriva sig själv. Är en glad kille som gillar resor, musik, träning, film. Vill du veta mer så fråga."

50 procent av alla killar verkar vara samma kille och den killen har de här intressena och inte något - ingenting mer - att berätta om sig själv. Så varför fråga just den killen? Om vad? "Vad tränar du för nåt?" (Antagligen är 50 procent av tjejerna samma tjej också, men jag har inte kollat in deras profiler så mycket.)

Ändå kan jag inte sluta. Jag är så kass på att flirta, så what is a girl to do? Jag hoppas de lägger ner SD innan jag är 80 för annars kommer jag kanske fortfarande vara kvar då. Hjälp! Rädda mig från Spray Date! Och snälla kom inte dragande med Mötesplatsen eller nåt. Det vore bara som att byta (L)SD mot heroin.

Rosas sista resa

Rosa är död. Hon var min systers katt. En rätt gammal sköldpaddsfärgad katt med gröna ögon, vassa klor och ett kurr som lät som en hackig motor. Rosa var Stockholmskatt från början, men levde större delen av sitt liv med min morfar på hans lantgård i Norduppland. Hon var hans favorit bland alla de halvvilda katterna på gården, för hon var så snäll och trevlig. De andra katterna mobbade henne och rev henne i ansiktet ibland. När morfar dog tog min syster över Rosa och hon fick flytta tillbaka till Stockholm.

Men nu är Rosa död. Jag följde med min syster och hennes pojkvän på Rosas sista resa, tillbaka till morfars och mormors gård. Rosa låg bland isklabbar i en kylväska. När vi grävt hennes grav under en vinbärsbuske på den soliga sidan av huset, där det växer scilla och snödroppe, tog vi fram hennes döda kropp och sa hej då. Hon låg som när hon levde och sov, med nosen mellan framtassarna och svansen tätt runt kroppen. Det var omöjligt att inte gråta.

Nu vilar Rosa, svept i ett vitt lakan, i jorden. Jag skulle ge tusen kronor för att få höra henne jama och klappa hennes mjuka päls igen. Men jag har åkt hem till de levande katterna Råttan och Räven och sagt åt dem att de aldrig får dö.

Farväl Rosa, rosennosen, finaste gammelkatten.

Behå i onödan kan ge hängbröst

Den rubriken såg jag till min förvåning i en notis i Dagens Nyheter i morse. En sån notis bara måste man ju läsa. Nyheten utgår från en artikel i Sydsvenskan, där professor Göran Samsioe på Universitetssjukhuset i Lund hänvisar till den mycket viktiga upptäckten att unga tjejer riskerar (sic!) att få hängbröst om de använder en alltför hårt åtsittande behå.

"Flickor som inte har stora bröst bör undvika behå ända upp till 20-årsåldern", varnar professorn.

Det är amerikansk och fransk forskning som ligger bakom Göran Samsioes varning.

"I en studie tränade 33 fransyskor i åldern 18-25 bland annat simning och gymnastik under sex veckor. Därefter mättes hur högt deras bröstvårtor satt. Bland dem som inte använt behå hade träningen hos 88 procent lett till att bröstvårtan efteråt satt högre upp. Någon sådan effekt såg man inte hos dem som tränat med åtsmitande behå", står det i notisen.

Men sambandet gäller alltså bara flickor med små bröst (vad som nu räknas till det).

"Den som har stora, tunga bröst behöver självklart stöd", avslutar Göran Samsioe.

Omtänksamt. Det går ju att låta den här notisen tala för sig själv, men jag kan inte hålla mig. Jag undrar flera saker.

• Varför bedriver någon sån forskning? Jag vet att forskningen ska vara fri, men hur kan någon vara intresserad av om flickor med små bröst får hängbröst av att bära åtsmitande behå? Om de inte är... tja gubbsjuka eller nåt?
  
  
• Vem ger pengar till forskning om flickors hängbröst? Om de inte är... tja gubbsjuka?
  
  
• Varför är en svensk forskare på Lunds universitessjukhus intresserad av forskningsresultaten så till de grad att han går ut och varnar i Sydsvenskan? Om han inte är gubbsjuk alltså? Men har han ingen heder?
  
  
• Varför skriver Sydsvenskan om detta? Är reporten också gubbsjuk? Eller tantsjuk kanske om det var en kvinnlig reporter.
  
  
• Varför skriver Dagens Nyheter en notis om ämnet utifrån Sydsvenskan uppgifter? Gubbsjuka kanske?
  
  
• Är detta ett viktigt forskningsresultat för unga flickor? Blir de friskare? Gladare? Lyckas de bättre i livet med hjälp av detta? Skulle inte tro det.

Artikeln får det att låta som om hängbröst är en sjukdom som den här forskningen kan hjälpa unga flickor att slippa drabbas av. Åtminstone för en tid. Ja herregud. Jag som oroat mig så för att jag själv inte använde behå förrän jag var 20 eftersom jag tänkt att det kommer ge mig hängbröst. Men det är ju underbart, det kan ha varit tvärtom!

Jag skulle vilja sitta med på Dagens Nyheters morgonmöte i morgon bitti. De bara måste ju diskutera publiceringen av hängbröstnotisen. Jag undrar så hur de kommer resonera.

Inför VAD

I går när jag kom hem från jobbet hittade Räven en förvirrad humla i trapphuset. Den släpade sig runt och hamnade upp och ner och surrade högt. Räven stirrade. Jag insåg att han snart skulle tassa till humlan så den blev ännu snurrigare om jag inte gjorde nåt. Det går ju inte an. Alltså hämtade jag en bit papper med honung på, lockade upp humlan på pappret och satte pappret med humlan på i en blomma i en ampel. Så att katterna inte skulle få tag på den.

Men den knäppa humlan ville inte vara i ampeln. Den fortsatte vingla runt och trillade ner på golvet, rakt ner i katternas mathörna till deras glädje och förundran. Jag ägnade en stund åt att att försöka få humlan att stanna i ampeln, men det var dödfött. Den raglade ut på kanten och föll ner till kissekatterna om och om igen.

Nästa försök var att ta ut humlan i trapphuset. Utomhus snöregnade det och var iskallt, så det var inget alternativ att släppa ut en halvdöd humla till. I trapphuset la jag pappersbiten med honung i ett hörn och hällde ut lite vatten (att dricka). Jag la dit ett pelargonblad också, så att det skulle bli lite trevligare för humlan. Och ett till papper i hörnet, så att den kunde gömma sig om den ville. Vem som helst av mina grannar som sett detta arrangemang måste ha trott att det kreerats av:

1. Ett barn. Hoppas!
2. En knäppgök. Typ en galen kattkvinna.

Humlan började så klart kravla runt igen, men jag bestämde mig för att jag nu faktiskt måste lämna den åt sitt öde. Åtminstone ett tag. Jag gick ut i trapphuset och kollade till den två gånger under kvällen, sista gången innan jag lade mig. Humlan kravlade fortfarande runt på golvet.

Klockan fem på morgonen väcktes jag av ett tjut. Ett kattjut. Jag trodde först att det var Råttan eller Räven, men det kom utifrån. Utan att tänka hoppade jag upp ur sängen och sprang fram till fönstret. Mycket riktigt gick en stackars katt från porten bort över gården i snöslasket och kylan. Det går ju inte an.

Alltså satte jag på mig byxor och en kofta och gick ut i trapphuset, öppnade porten och ropade efter katten. Ingen katt. Jag ropade en liten stund, men insåg att katten inte skulle komma för att jag ropade. Den låg antagligen och tryckte nånstans. Stackars kissen! Med tungt hjärta stängde jag dörren. På vägen in kollade jag efter humlan. Den syntes inte till.

Sen kunde jag inte somna om. Jag tänkte på katten och på jobbet och på hur söt den personlige tränaren som visade mig hur man använder gymmaskinerna i måndags var. Jag somnade om halv sju och väcktes av klockan halv åtta, skittrött. Gick ut i trapphuset för att kolla till humlan. Den hade flugit upp på min grannes dörr och satt där helt stilla. Det kändes bra. I går kunde den inte flyga. Jag kunde gå till jobbet utan att behöva oroa mig. Bara för katten.

Därför tänker jag nu, varför inte införa vård av djur, VAD? Motsvarande vård av barn, VAB. Folk vabbar ju hit och dit på jobbet. Det gör aldrig jag. Borde jag inte kunna vadda i stället?

Bomb i polishusparken

Den här låg i parken utanför polishuset i Stockholm när jag passerade där här om dagen. Nån som uppenbarligen har rolig fantasi hade rullat ner stenen från sin fond och monterat i den brinnande stubinen. Undrar om poliserna förstått symboliken? Bomben har i alla fall legat kvar i flera dagar.

Välkommen in

Varför ha en dörr över huvud taget?

Hemma igen

Bredbandet är på och jag är tillbaka. Nu ska det bli blogga av igen.

Tillfälligt avbrott

Jag kommer inte att kunna skriva särskilt mycket på bloggen de närmaste veckorna eftersom jag tillfälligt inte har nåt bredband hemma. Ska försöka snika in mig på andras datorer här och där, men om jag inte dyker upp vet du varför.

Tills vi möts igen önskar jag glad påsk! En särskilt glad påsk önskar jag alla kycklingar och höns, som plirar så sött mot oss på alla påskabilder men som egentligen lever ett helvetes skitliv i små hemska burar i våra matfabriker. Hoppas de gör revolution en vacker dag. Även tupparna och påskharen önskas en glad påsk.