Rosa är död. Hon var min systers katt. En rätt gammal sköldpaddsfärgad katt med gröna ögon, vassa klor och ett kurr som lät som en hackig motor. Rosa var Stockholmskatt från början, men levde större delen av sitt liv med min morfar på hans lantgård i Norduppland. Hon var hans favorit bland alla de halvvilda katterna på gården, för hon var så snäll och trevlig. De andra katterna mobbade henne och rev henne i ansiktet ibland. När morfar dog tog min syster över Rosa och hon fick flytta tillbaka till Stockholm.Men nu är Rosa död. Jag följde med min syster och hennes pojkvän på Rosas sista resa, tillbaka till morfars och mormors gård. Rosa låg bland isklabbar i en kylväska. När vi grävt hennes grav under en vinbärsbuske på den soliga sidan av huset, där det växer scilla och snödroppe, tog vi fram hennes döda kropp och sa hej då. Hon låg som när hon levde och sov, med nosen mellan framtassarna och svansen tätt runt kroppen. Det var omöjligt att inte gråta.
Nu vilar Rosa, svept i ett vitt lakan, i jorden. Jag skulle ge tusen kronor för att få höra henne jama och klappa hennes mjuka päls igen. Men jag har åkt hem till de levande katterna Råttan och Räven och sagt åt dem att de aldrig får dö.
Farväl Rosa, rosennosen, finaste gammelkatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar