Ett ganska fegt rovdjur på apberget

Strand igen. Öl igen. Längtan igen. Börjar som en ganska vanlig kvinna, slutar som en halvgudinna på väg hem vid tretiden. Väl behövt eftersom jag känt mig som en tråkig, nersliten, pensionsmässig råtta under ett par år.

Nån måste gå ut med mig! Nån måste! Nån gör det. Hela tre. Vid bordet framför oss sitter en flicka mitt i ölstimmet. Jag kallar inte vuxna kvinnor för flickor, det är en riktig flicka, ett barn. Mamman pratar med en väninna. Dottern har fått en liten dator med tecknade filmer, Pepsi cola och chips. Så kanske man kan göra. En del av mig tycker att det är coolt. En annan del tycker lite synd om flickan.

Jag dricker öl och äter pistageglass med ett sånt där fint pappersparasoll som man brukade få i glassen på 1980-talet. Servitrisen är sur för att vi ber om hjälp när hon står och pratar med en kille. Hon är sur hela kvällen. Det blir inga dricks.

Jag börjar bli full. Vi sätter oss i en av sittrapporna inomhus för nu är uteserveringen stängd. Ingen öl utomhus efter klockan elva! Tror jag, har ingen koll på tiden vid det här laget. Men typiskt Sverige i alla fall. Inte fan kan vi störa nån här nere vid vattnet. Alla går i alla fall snällt inomhus. Mina vänner och jag sitter på apberget som rovdjur och spanar ut över lokalen. Lina ser inga goda byten alls. Maria och jag ser flera. Jag tycker de är överallt. Men där är han. Jag fastnar för att han påminner mig om en annan man som jag tänker kanske lite för mycket på, men han är ju inte här. Den här mannen är här. Han är näst bäst.

Men visst ja, jag kan inte ragga. Går in på toa och överlägger med mig själv. Tänker på Kenta:

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Tänker: Jag kan kanske inte ragga smoothly men jag ska fanimej gå upp till den där pöjken och fråga om han har lust att hångla. Det ser ut som att han har det och jag är en attans snygg kvinna. Om han blir skrämd är det inte mer med det. Inte i kväll. I kväll har jag tron på mig själv vid min sida.

Går tillbaka till apberget för att lokalisera mitt hångelbyte men förvandlas plötsligt själv till hångelbyte. Mannen i Hawaiiskjortan hann först. Och nej, han är inte ful. Han ser till och med trevlig ut. Så varför inte?

Vännerna lämnar apberget och Strand men jag vill inte lämna. Jag vill vara ute hela natten. Jag vill veta vad som kan hända. Hawaiiskjortan vill bada med mig i morgon. Hans kompisar ser sura ut. De har kommit från Göteborg för att hälsa på honom och vill väl ha lite uppmärksamhet kan jag tänka. Jag säger till den ena att han är lite lik Vincent Gallo, för att muntra upp honom. Det är också lite sant. Men han vet inte vem det är och verkar heller inte särskilt intresserad.

Hawaiiskjortan ska vara med sina vänner. Det gör mig inget. Jag får en öl och sen går de ut. Åter på apberget, nu i mitt eget lystna sällskap. Det här med Hawaiiskjortan har satt mig i en prekär situation. Även om jag känner mig full och fantastisk kan jag inte först låta mig bli uppraggad av en person som verkar bra och trevlig och sen hångla med nån annan på samma ställe när den första snubben fortfarande är kvar. Dessutom smsar han och kommer och klappar på mig och undrar om jag har det okej med jämna mellanrum. Jag har det helt okej. Men jag kan inte stanna här som nåt slags husdjur. Måste söka nya jaktmarker nu.

Smsar singlar jag känner men ingen svarar. Går till t-banan. De högre makterna vill tvinga hem mig. Hemtåget går om två minuter och tåget in till stan om 18 men nej! Nej, nej, nej, jag vägrar. Jag ska inte hem. Jag kan vänta. Jag väntar.

På tåget mot stan ser jag att mitt look-alike-span från Strand sitter på sätet framför mig med ryggen åt mitt håll med sina kompisar. Jag hör att han är lite nördig, men minst nördig av dem. Jag tycker om honom och hoppas att han ska hoppa av vid Slussen som jag, men det gör han inte.

Sen vandrar jag genom ett hav av män som ropar efter mig på gatan att jag ska följa med dem och visslar genom fönstren i taxibilar. En säger kss kss men det har jag fan lärt mig vad det betyder så håll käften. Södran är stängd, Kvarnen är stängd. Ja, jag hade till och mig kunnat tänka mig att gå ensam till Kvarnen. Nu flyter jag genom gatorna i min fladdrande, silkiga klänning. Det är ljummet och natten är mjuk mot mig, men det är bara att åka hem.

Vid Bofills båge springer råttorna mellan parkbängarna och en man går upp vid min sida och säger att han är rädd för råttor. Han är rädd att de ska bita honom. Vi tar sällskap mot Södra station där jag lämnar honom, trygg ifrån råttor.

I tunnelbanan träffar jag Ibrahim som vill gå på Fasching, vilket han påstår ligger här i närheten, vid Mariatorget. Sist jag kollade låg det på Kungsgatan, men vad vet jag? Jag har tappat all koll de senste åren. Men en sak vet jag, att jag inte vill till Fasching nu.

På tåget sitter en vacker man i röd t-shirt och fyllesover. Han är som stigen ur en Tom of Finland-teckning. Bredvid honom sitter en medioker blondin som verkar vara hans flickvän och försöker få kontakt utan att lyckas. Sen ser hon ut som en liten ledsen gnagare hela resan hemåt. Jag tänker på alla vackra män med mediokra flickvänner. Det är synd och skam. Inget annat än synd och skam.

Nu väntar katterna bakom dörren. Kvällen är över.