Lönen är här - passa på!

Jag såg det inte själv, men min före detta kollega O berättade att Aftonbladet.se hade en braskande rubrik i måndags eller tisdags. Nåt i stil med det här löd den:

"Lönen är här - passa på!"

Det handlade om saker man kan göra när man fått sin lön. Som sagt har jag inte läst detta själv, men i min fantasi tänker jag mig saker som "passa på att betala hyran", "glöm inte elräkningen" och "varför inte ta tillfället i akt och köpa ett par jeans nu när hösten står för dörren".

När nu det här med att man får lön den 25:e varje månad tydligen blivit en nyhet öppnar sig också ett gap av andra spännande artikeluppslag i min hjärna:

"September är tillbaka - så förbereder du dig"

"Annas hår växte ut efter klippningen"

"Julen kommer - passa på att fira"

"Peter har blivit tio år äldre på ett decennium"

"Snö i januari - SL chockat"

"Hund skällde på Stureplan"

"Sex kan leda till graviditet - så skyddar du dig"

"Glöm inte att betala räkningarna"

Möjligheterna är oändliga.

Half Life IRL

Denna varelse tittade med en ond blick på mig och var nära att anfalla tror jag, fast med en slip i stället för maskingevär. Det är fan värre. Som tur var fanns där inte några äckliga hoppande flådda mördarhönor utan huvud i alla fall.

Mer om Half Life.

Fin färg va?

Samtal med en lavskrika

Jag såg just filmaren Ingemar Linds dokumentär Samtal med en lavskrika och blev helt betagen. Den handlar om hur han skidar ut till ett stycke i skogen och umgås med djuren där. Matar lavskrikorna med falukorv, ser dem bygga bo och mata ungar. Lyssnar på sångsvanar, orrar, dalripor och hackspettar. Ser uven sitta och kika ut ur sitt bo i en tall.

En dag kommer det nån på en skoter och sätter plastband runt några av träden. Skogen ska avverkas. Ingemar Lind blir besviken och kan inte tro att det är sant. Vi fortsätter följa djuren i skogen ännu ett tag medan det våras och hotet närmar sig. Rödhaken kommer tillbaka, björnen lämnar sitt ide. Lavskrikornas ungar öppnar ögonen och tar sina första steg ut på grenarna bedvid boet. Sen kommer maskinerna, som ser ut som krigsmaskiner mellan träden. Djuren tittar, fåglarna flaxar iväg. Sista bilden visar ett kalhygge. Allt är borta, till och med bäcken har tystnat.

Jag började gråta och kände också att det inte får vara sant, men det händer ju hela tiden. Jag tänkte på min favoritskog i byn i Dalarna där jag växte upp. Även den skogen avverkades, trots att jag och min syster satte upp fler plastband runt träden (de med plastband sparas). Trots att vi gjorde plakat och demonstrerade vid skogsavverkarnas maskiner. Och slängde ett äppelskrutt. Inte på dem för det vågade vi inte men på ett berg med avverkade träd.

Det är som Ingemar Lind säger i filmen: Många människor tycks se på skogen som enbart en ekonomisk resurs som de har rätt att använda, trots att det finns många andra som behöver den bättre. Jag skickade ett tackmejl till Kunskapskanalen och hoppas de vidarebefordrar det till Ingemar Lind.

Foto: http://www.fotoakuten.se/ (bilden visar en entita).

Ester den franska bulldoggen

När Åsas kompis Lars kom med den lilla franska bulldoggen Ester till Gerdas i går tänkte jag att om hon skulle sitta i mitt knä måste jag se till att lägga en filt i knät så att hon inte skulle smutsa ner mina ljusbeige Acnechinos. Jag måste verkligen det. De var dyra. Sen satt jag och tittade avundsjukt medan Ester satt i andra människors knän.

Till slut vände Ester sin mörka stora blick mot mig och tassade över. Då glömde jag alla tankar på chinosen. Det spelade ingen roll, för Ester satt och gruffade i mitt knä. Jag tror jag måste ha gosat med henne i en timme. Jag såg hur de andra tittade avundsjukt och till och med fällde några kommentarer om att det väl var deras tur att få Ester nu.

Jag gosade och grisade så glatt med Ester och hon vände sig och vred sig och frustade som bara hundar kan. Hon slickade mig i ansiktet och nafsade på mina fingrar och jag bara skrattade och log och glömde alla människor.

Sen gick Ester tillbaka till sin husse och somnade tryggt i hans knä under en filt. När jag kom hem upptäckte jag att Ester bitit sönder en knapp på min Minimarketkavaj. Den var också dyr. Det var ju nesligt, men jag tror att det till och med var värt det. Jag blev ju så förtjust i Ester.

Oväntat besök

Hemma.

På innergården mellan husen på jobbet.

En man i tvättkorgen

Det kanske säger mer om de raggningsförsök jag utsatts för än om kvalitén på detta, men i dag var jag med om ett av de sötaste i mitt liv tror jag. Gick över Stureplan med en nyinköpt tvättkorg när en tjock farbror/man passerade med ett par kumpaner.

- I want to live in the box, sa han.

Jag tittade frågande på honom.

- I want to live in the box - with you.

Jag tror inte vi hade fått plats, men det satte ett leende på mina läppar i alla fall.

I väntan på kärleken

Jag väntar på en dejt med ett glas rosé i baren på Le Bar Rouge.

Mamma luras

Min mamma har fått cancer och tappat håret. Hon har fått två peruker av sjukvården. Förra helgen hälsade mamma på mig. Jag var nervös över hur det skulle kännas att se henne utan hår och i peruk. Min mamma!

På T-Centralen såg jag henne inte. Jag skickade ett sms och frågade var hon var. Precis när jag tryckt på skicka såg jag en kvinna tvärs över rummet. Det skulle kunna vara mamma men det såg inte ut som hon. Bara ansiktet kändes bekant. Men hon hade på sig stora solglasögon och tittade ner. Hon sms:ade.

Prövande gick jag framåt. Ena sekunden tänkte jag Det är mamma, nästa sekund Nej det är det inte. Hon var lik mamma men såg ut som en helt annan typ av kvinna, kanske nån som är frisör och väldigt koketterande mot män. Det är inte min mamma.

Men det var mamma. Hon tittade upp, tog av sig glasögonen och log pillemariskt. Hon hade lurat mig med flit. På tunnelbanan på väg hem till mig tog hon av sig peruken för att den var för varm. Under den har hon bara ett tunt skikt vitt hår. Hon ser ut som en punkartant, nån man inte ska bråka med. Hon kändes mer som min mamma än damen i peruken.

Jobbångest

Jag var så deppig efter första veckan på jobbet att jag passade på att dricka mig full när Mia kom på middag på lördagen. När hon åkte vid ettiden var jag fortfarande full och jag gillar inte att lägga mig då, så jag gick runt lite utomhus, sprang på de tomma gatorna och gick hem till en katt jag var kattvakt åt och pratade med den en stund. Sen satt jag vid datorn hemma och fyllesvarade på Spraydatemejl till klockan fyra då fyllan lagt sig så mycket att jag kunde sova. På fredag ska jag kanske på dejt med en av dem vars mejl jag fyllesvarade på.

Den mjuka mjuka mulen

Älgmulen. Vill du inte bara pussa på den? Och säg ordet mule och lyssna när du säger det, ett så fint och mjukt ord som ligger så skönt i munnen.

Kissets väg på hälleberget

Snusksmek

Jag utsattes för något ännu värre än slaskande kyssar i går på tunnelbanan. Eller jag vet inte, men lika illa i alla fall. Ett par i femtioårsåldern satte sig på sätena bredvid mig mittemot varandra. Kvinnan tog av sig skorna och langade upp ett par barfota trinda fötter med rödmålade naglar i mannens knä.

Som om inte det räckte började han smeka hennes ben och fötter. Han tog i så att man riktigt hörde skinnet i hans hand mot huden på hennes ben. Dessutom började han snart att smeka även upp under hennes vita knickersbyxben. Det var inte direkt sexuellt, men jag kände mig ändå väldigt inträngd, särkilt som de satt på de yttersta sätena med mig innanför. Åter kände jag mig utsatt för andra människors närhetsyttranden på ett obehagligt sätt.

Eftersom jag efter mitt förra inlägg fått stöd från andra som inte heller gillar att andra är för närgånga med varandra i närheten av dem känner jag mig inte helt som att jag drabbats av nåt slags borgerlig prydhetspsykos. Jag tillåter mig till och med en tantkommentar: Kan inte folk hålla på och smekas och kyssas och visa sin fysiska kärlek nånstans där andra slipper se. Och höra! Om ni nu tycker det är ospännande att vara hemma kan ni väl gömma er bakom några buskar eller nåt. Hälsningar från tant Stina.

Snuskpussar

Jag har börjat tycka det är äckligt när andra kysser varandra i min åsyn. Det är framför allt det smaskande ljudet som får mig att rysa av obehag. I går på tunnelbanan började ett par mitt emot mig att slaska sig. Jag höjde tidningen jag läste så att jag slapp se dem över tidningskanten. De kanske märkte, men jag pallade inte. Några dagar tidigare visade en kompis mig en mobilfilm där hon promenerade och småhånglade med en kille. Jag vände instinktivt bort huvudet och vägrade titta.

Har inte besvärats nämnvärt av hånglande par tidigare och funderar på vad det kan bero på. Är det en reaktion på att jag själv aldrig får kyssas nu för tiden? Är det ännu ett steg i förtantligandet? Eller är det äckligt att se andra kyssas?

Lyckorus

Jag och Laura gick i Prideparaden i lördags. Bara att åka tunnelbana dit och se alla människor på väg till Humlegården gör mig glad i själen: transor, tjejer med politiskt bara bröst, läderbögar, björnmän, brasilianska dansare, kristna, militärer, prinsessor, sjömän, hästar och hundratals andra som inte vill nöja sig med Lindex och rätt kläder på rätt kön.

På Hornsgatan började jag gråta för att det var så starkt med alla glada människor. Efteråt hade jag ont i käkarna för att jag lett och skrattat och ropat så mycket. Jag var genomblöt av regn men lycklig och nöjd. Mia mötte upp och vi konstaterade att det borde vara Pride varje dag.

Kände mig mycket mer som mig själv med alla weirdoklädda Pridefirare än på krogen där jag var på kvällen och där alla var väldigt välartat hetero (även jag). Två idiotmän började till och med tuppa sig och slåss. Då saknade jag brudbögarna från Spanien som fick Laura att sucka över att när hon äntligen hittade några långa, snygga spanjorer så var de såklart gay. Men sån är heterokvinnans lott.


Jag och Laura i Pridetåget.

Kajsa Anka de luxe

Gummiskor à la Italiano. Önskar att jag haft dessa i stället för mina svarta tygskor i dag när jag tågade i Pridefestivalen, för det regnade så mycket. Gillar också de neonmintgröna lågskorna bredvid. Även de är i gummi.