Inför jämställd snöröjning i Stockholm!

- Jag jobbar med snöröjning och det har i alla fall ingenting med jämställdhet att göra.

Så sa gatuchefen i Karlskoga kommun för två år sedan under en jämställdhetsutbildning. Det triggade planeringschefen och sedan dess har man i Karlskoga just jämställd snöröjning. Det låter konstigt men är genialt. Normalt snöröjer man först på de stora vägarna (där i huvudsak män kör med sina bilar) och sist på cykelvägar och gångstråk (där i huvudsak kvinnor tar sig fram).

I Karlskoga gör man nu tvärtom. Busshållplatser, gångvägar och områden runt dagis röjs först och bilisterna får vänta med argumentet att det är lättare att köra bil i tio centimeter snö än att gå eller cykla. Det har funkat jättebra. Inte ens utryckningsverksamheterna är missnöjda. För dem är det egalt.

- Om vi hade sett på snöröjningen ur barn- eller miljöperspektiv hade bi kommit fram till samma slutsats, säger planeringschefen i P1 Morgon (19/12).

Jag vill att Stockholms stad inför jämställd snöröjning nu. Det är bra för de flesta av trafikanterna, det minskar kostnaderna för halkolyckor, det är bra för miljön och barnen. Det verkar faktiskt inte finnas nånting dåligt med det. Om man inte är en bensinslukande grinig gubbe förstås. Men dem kan vi väl sluta prioritera en gång för alla.

Skit på dig Sofie Fahrman

Det är sånt här som bidrar till att unga tjejer får ätstörningar. Bilden av Sofie Fahrman och Julia Fors har klätt insidan av omklädningsskåpen hos träningskedjan SATS under december och varje gång jag tittar på den får jag lite ont i magen. Jag vet precis hur jag reagerat om jag var typ 18. Med självförakt och ett tyst löfte gjort för att brytas och generera ännu mer självförakt: Den här julen ska jag inte äta så mycket och inte så sött och inte så fett. Inte, inte, inte.

Varför måste de stå så där som några andra systrarna Graaf och visa upp sina perfekt smala, vältrimmade och bruna magar? Dessutom i juletid när många har som mest svårt för att hålla tillbaka på svullnadet. Det är ondskefullt och självgott! Skit på dig Sofie Fahrman. Din bok förtjänar att gå rakt ner i återvinningen.

Smygfotat i Camden och vid Söderbysjön

I stadsdelen Camden  i London såg jag två fina byrackor kika ut ur ett skjul. Jag hivade upp kameran och smög närmare för att smygfota dem. Precis när jag tryckte på avtryckaren sprang en tredje hund ut och fångades på bilden. Ibland har man tur!

Nån vecka senare hängde jag på en klippa vid Söderbysjön utanför Stockholm. Vädret var inte så fint som det varit tidigare på dagen och doppet i sjön kändes allt mer avlägset. Då kom en mamma med dotter och hund och frågade om vi var hundrädda.

- Nej! Nej kom hit med hunden! log jag stort.

Hunden kom och hälsade och slickade mig till min stora lycka i ansiktet. Åhh hund, fina lilla hund! Men hans matte skämdes och ville att han skulle ligga stilla en bit ifrån oss. Där passade jag på att smygfota honom.

Helvete

I går såg jag utställningen Helvete på Liljevalchs konsthall. Tyvärr var det inte så mycket helvete tycker jag. Det var mer melankoli och dystopi. Mest helvetisk och också bäst var Tracy Moffats video Doomed, ett ihopklipp av scener från filmer med undergången som tema. Tsunamivågor och tromber som väller in och krossar storstäder under sig, bilar som flyger som höstlöv i luften, hela hus som rullar över vägen, fallande hissar och fallande människokroppar i total fasa, skräckslagna ansiktsuttryck, bullrande eldmassor som störtar fram mellan höghusen i New York i en enda villervalla. Jag blev helt förtrollad och stirrade in  bildflödet med öppen mun. Hade kunnat se det om och om igen.

Undrar varför jag blev så begtagen? Jag som brukar må dåligt av den typer av filmer fick en nästan berusande känsla av Moffats undergångspotpurri. Kanske beodde det på att katastroferna var tagna ur sitt sammanhang, utan koppling till karaktärer som jag knutit an till och kunde identifiera mig med i ögonblicket av utplåning. Isolerade är ju katastorferna storslagna. Läskiga men också mycket fascinerande.

Resten av utställningen var fin men inget fångade mig som Moffats video. Efteråt köpte jag en magnet med en Jan Lööf-bild på och ett par stora döskalleörhängen i guld (obs ej äkta!).

Vovven i Vinterviken

Var på ganska trist teater i Vinterviken. Ville hellre titta på och smygfota den här hunden som satt framför mig och var mycket söt. Den morrade åt en annan hund och hoppade på människornas ben.

Klädketchupeffekten

I går handlade jag mer kläder än jag gjort under de senaste två åren. Jag överdriver inte. Som tur var handlade jag de flesta på Emmaus för halva priset. Mamma blev nästan lika köpgalen som jag. En liten del av mig skäms, men en stor del är jäkligt nöjd och upplivad.

 Voilà!


Ralp Lauren-loafers och Kedskopior från Emmaus.

















Tisha från Ralph Lauren och Kedskopior,
allt från Emmaus. Nyjeans från Weekdays.

Grön tröja med mörkblåa bårder från Emmaus.

Fjärilströja i ull och loafers från Emmaus.
Nyjeans från Weekdays.



Gröna örhängen från Emmaus, ring från Weekdays
och Kassettbandörhängen från Poplin.

Rosa reatröja från Weekdays.



Overall frånWeekdays.

Lång kofta från Nümph/Poplin.

Fin Snobbenpåse till örhängena från Emmaus.



Reatights från Filippa K.



Gerlaks, juli 2011

Jag gräver i jorden, skottar upp den i skottkärran och stenarna i en hög vid muren mot ån. Jag riktar den mäktiga högtryckstvätten mot stenarna och mossan som klamrar sig fast vid dem. Smutsen svischar iväg och mossan tvingas också. Den splittras och flyger.

Jag stoppar röda vinbär och enorma hallon i munnen och sörjer de döda ungdomarna på Utöya i Norge. Gråten samlar sig som en klump i halsen där den blandar sig med hallonsaft och vinbärsfrön. Det börjar regna.

Det regnar och jag tänker på Patti Smith och Robert Mapplethorpe. Jag drömmer om deras konstnärsliv i New York på 1960-talet. Jag längtar som en tonåring. Vill teckna, skriva och fotografera.

Ute i trädgården fotograferar jag. Vassen, verktygen, växterna. Arbetshandskarna som vilar på förstutrappan och ölburken som glänser i gräset bredvid. Jag tänker att jag måste se Mapplethorpeutställningen på Fotografiska museet snart, helst nu. Det måste hur som helst ske i veckan.

Jag vill fortsätta arbetet med högtryckstvätten men det får jag inte i regnet. Jag kan rikta strålen och fräsa bort mossan även om den rutiga skjortryggen blir våt och det bruna håret smetar på kinderna, men i stället får jag vänta på att kaffet blir klart.

Jag väntar och lyssnar på pappa som äter en krasig maräng. Vi tittar på en krasig tv med norska nyheter som rullar och rullar runt runt. Jag vill tända ett ljus för de döda och skärrade norrmännen. Det hjälper ingen, men förödelsen är så ofattbar och nånting vill jag göra. Bara nånting.

Kaffet blir klart, tv-nyheterna fortsätter, regnet blir kvar inpå kvällen.

Till Fina Finaste Marina Trollet

I dag hittade jag ett iturivet kärleksbrev på trottoaren utanför ICA vid Telefonplan. Det gula kuvertet och den spretiga texten Till Fina Finaste drog mina ögon till sig. Jag plockade upp det och såg att det inte var allt. På den andra kuvertdelen fortsatte texten med Marina Trollet. Till Fina Finaste Marina Trollet.

Åh, tänk vem som skrivit så! Man ska ju inte läsa andras brev, men när det bara ligger så där på marken. Sönderrivet, övergivet och uppenbart oönskat. Det kliade i fingrarna och pirrade i magen. Jag kunde inte låta bli. Det var hjärtskärande ord från en Janne som inte förstod nånting och önskade att snälla Marina bara skulle säga som det är. Jag har inte hjärta att berätta mer så här i offentligheten.

Jag tror aldrig att jag fått ett sånt kärleksbrev, och det tycks som om Marina önskar att hon aldrig fått det. Eller? Det är väl typiskt att om man nån gång får det så är det från nån man inte vill ha det från. Så ogärna att man river itu det och lämnar det för vem som helst att gotta sig i?

Men egentligen har ju vem som helst, i det här fallet jag, ingen aning om hur och varför kärleksbrevet hamnade där på gatan. Det bara väcker min fantasi på så många sätt.

Jag undrar vad Janne och Marina gör just nu.

Mein Glück Mobil

Klart man köper Mein Glück Mobil om man ska köpa husbil. Vem vill inte ha sin egen lyckobil? Skådad på campingen vid Klubbensborg i Mälarhöjden i dag.

Fängslad på eget grepp

Armbandet/fängslet.

Oftast gillar jag att bo ensam. Det finns en massa fördelar som jag inte ens tänker på utan bara åtnjuter. Ingen lägger sig i möbleringen och städningen. Ingen ska sova när jag vill vara vaken eller vara vaken när jag vill sova. Ingen med konstiga vanor som inte passar ihop med mina och inga irriterande kommentarer om mina egna olater. Jag behöver inte fastna i en annan person och reda ut saker hela tiden.

Men så ibland tänker jag att det kanske inte är värt det ändå. Eller? Det är oftast små situationer som sätter igång tankarna: För tunga matkassar, ett roligt tv-program som bara jag skrattar rakt ut åt (för katterna kan inte skratta), ingen att prata med när jag kommer hem om nån skit som hände på jobbet. Det känns för tyst och tillrättalagt att bo ensam ibland. Det skulle vara skönt med nån som knuffade och buffade lite på mig, mentalt alltså.

Och så här om dagen, klassikern, jag fick inte av mig armbandet. Det har ett litet spänne som man behöver två händer för att få grepp om. Visst har jag två händer, men bara en tillgänglig när armbandet tagit den andra i besittning. På morgonen kände jag mig triumferande när jag fick på mig armbandet med enhandsgrepp, men sen tänkte jag inte längre. På kvällen var jag inte lika triumferande. Jag lirkade och knixade med armbandet. Jag huffade och puffade och vände och vred, men kom ingenvart. Armbandet satt där det satt. Det började kännas mer som ett fängsel än ett armband. Jag fick små panikkänskor och ville slita av det, vad som helst. Kanske hugga av handen?

Jag gick och la mig med armbandet kvar på armen. Jag hade det på mig hela dagen och hela natten efter också. Jag har det fortfarande på mig. På dan när jag träffar andra vill jag inte ta det av mig. Det är fint. Men antingen får jag be nån om hjälp på dan eller så blir det så ni ser att jag träffat en pojkvän: armbandet är borta från vänsterarmen.

Man kan ju inte skaffa kille för att få hjälp att ta av sig ett armband. Inte för att få hjälp med matkassarna eller med att smörja in bodylotion på ryggen heller. Men de här små sakerna kan väcka ens längtan, i alla fall min. De får mig att känna lite för tydligt att ensam inte är stark.

Sluta glo på självmordet

I morse var det ett radioprogram där de demonstrerade en apparat som kan förutsäga om nån är självmordsbenägen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det är så typiskt sjukvården. Vi ställer oss och glor på risken för självmord. Om det inte finns nån risk andas vi ut, blundar och går vidare. Om det finns en risk blir det mediciner, psykologer och i värsta fall psyket. Ingen får dö, det är viktigast. Även om vi räddat dem till ett liv i Helvetet.

För många verkar det kanske vettigt att samhället fokuserar på att förhindra att folk tar livet av sig, men jag tycker att vi glor på risken för självmord så mycket att vi missar det väsentliga.

- Hur mår du?

Självmord är ett symptom på att nån inte mår bra. Men man kan må lika dåligt och inte vara självmordsbenägen. Jag tycker att man ska få hjälp om man mår dåligt, oavsett om man vill ta livet av sig, skadar sig eller inte.

Självmord låter hemskt. Det är allra hemskast för de anhöriga. Det är hemskt för alla som är rädda för döden och känner att om nån bara räddas till livet så är det bra. Man ska vara tacksam för livet, ta vara på det. Det är bara det att alla inte är det, inte kan det. Självmord kan framstå som en öppning, ett andningshål. Kanske ett sorgligt val, men också en lättnad att det finns en väg ut om det skulle fortsätta vara så här jävla jävligt för länge till.

Varför är det alltid bättre att leva? Själslig smärta kan vara så otroligt mycket värre än tanken på döden, än en kniv som river i skinnet eller ett huvud som dunkas i väggen. Ska vi då stirra på om nån vill ta sitt liv eller inte, eller ska vi fokusera på vad som kan göra livet värt att leva för dem som mår dåligt? Kan inte nån uppfinna en apparat som kan ta reda på det i stället?

Lilla blå traktor

Utsikt från köksfönstret.

I dag såg jag en traktor på Hötorget. Den var rätt liten, klarblå, en sån där öppen variant. Jag tog ett steg åt sidan när den åkte förbi i ett huj. Den fraktade bort salustånd från torget.

Jag log när jag gick vidare mot tunnelbanan. Traktorglädje. När jag inte såg traktorn längre undrade jag om jag verkligen sett den. Var det önsketänkande i efterdyningarna av att jag saknade mormors och morfars bondgård i förmiddags? Där fanns det traktorer. En stor röd som man kunde stänga om sig i. En mindre röd, öppen som den på Hötorget. När jag tänker på traktorerna tänker jag på morfar.

I förmiddags saknade jag inte mest traktorerna utan hela bondgården. Jag kände att jag ville vara där och bara hänga. Jag ville sitta vid köksbordet som mormor. I mitt minne skiner solen in på henne där hon sitter med armbågarna mot vaxduken och en kaffekopp i handen och dåsar. Huvudet nickar till så att kaffet nästan spills ut, men mormor hinner vakna och räta upp sig. Fast inte går hon och vilar. Man kan ju inte vila mitt på dan. Då ska man arbeta.

För egen del vill jag sitta där vid köksbordet med en kopp kaffe och bara glo, kanske nicka till som mormor. Gå en sväng runt gården och titta på byggnadena. Kolla in kojan på baksidan av ladugården. Finns den kvar?

Men det går inte. Huset genomgår en stor renovering och köket kommer antagligen aldrig se ut som på mormors tid igen. Dessutom är mormor och morfar döda båda två. Jag får nöja mig med att ha sett en liten blå traktor fara över Hötorget, mitt i Stockholm city, i ett huj.

Vad män vill ha

På Åhléns City i dag hade Nivea nåt slags jippo för sina produkter för män. De som var med hade på sig stora Sverige-hockeytröjor. Fan vad töntigt. Om jag var kille skulle jag inte gå fram för det skulle kännas så fånigt att bli tilltalad på det sättet.

Typ, "Hm killar, vad gillar killar? Ja nu vet jag, killar gillar hockey! Om vi tar på oss hockyertröjor kanske de inte förknippar vår mjukgörande ansiktskräm med bögar utan med hockey. Då vill de säkert köpa krämen."

I och för sig går jag ändå aldrig fram till såna jippon. Men om jag vore man och om jag gillade jippon så skulle jag ändå inte gå fram till det här töntjippot.

Eller? Jag har svårt att frammana den inre bilden av mig själv som en man som gillar jippon och ändå på nåt sätt är jag. Men ska inte krångla till det här mer nu.

Tillbaka till 70-talet? - Ja tack

I går kväll stod jag på Sergels torg och höll hand med minst hundra andra människor. Vi stod i en en jättestor cirkel och i mitten stod Roland, en skäggig farbror med slokhatt. Han spelade gitarr och vi sjöng Aldrig nej aldrig ger vi upp! så att det ekade mellan Kulturhusets, SEB:s och Åhléns väggar. Det var avslutningen på en demonstration mot kärnkraft och jag var totalt lycklig i den stunden.

När jag först kom till Sergels torg var det nästan fler medier än demonstranter där. Olyckan i kärnkraftsverket Fukushima i Japan har antagligen gjort att medierna springer på allt som har med kärnkraft att göra. Men efter en stund var vi nog 400-500 personer i alla fall. Dessutom hölls liknande demonstrationer på flera platser i Sverige och världen samtidigt. Vi höll en tyst minut för de som drabbats av katstroferna i Japan och sen kom en kavalkad av talare som höll oss kvar på torget i marskylan via Ung vänsters rätt kassa ljudanläggning.

När Roland och de andra veteranderna började sjunga Aldrig nej aldrig ger vi upp! kunde jag nästan genast sjunga med, konstigt nog. Jag kan inte komma på nåt tillfälle då jag skulle ha hört den sången som vuxen, men jag har tydliga minnesbilder av en demonstration mot kärnkraft i Mora nån gång i slutet av 1970-talet eller början av 1980-talet. Jag och några andra ungar sprang framför tåget. Det var feststämning.

På Sergels torg höll folk i banderoller med naturbilder och plakat med Atomkraft? - Nej tack-loggan. Du vet den med gul bakgrund och en orange leende sol i mitten. Måste vara en av de mest välkända logotyperna - en antikapitalistisk logga. Det var unga människor där och det var gamla, såna gamla som man fattade att de varit med ända sen det begav sig - på 1970-talet. Jag svor tyst över att jag inte hade kontanter att köpa en pin för.

Men vet du vad, det var så himla härligt! Jag blev så glad. Det var den där 70-talskänslan som gjorde mig glad. Bort från det hårda 2011 där regeringen vill bygga nya kärnkraftsreaktorer och snart alla statliga företag och verksamheter blivit privata. Bort från högervindar och realpolitik. Bort från ironin och hippheten. Vi ställer oss i ring på Sergels torg och sjunger framtidsoptimistiska sånger om fred och inga kärnvapen. Vi håller varandra i hand och skanderar:

- Nej till kärnkraft, ja till livet!

Jag tror inte att en sån demonstration leder till direkta politiska beslut. Jag vet att det var väldigt mycket som inte var bättre på 1970-talet, men jag vet också att demonstrationer är ett både effektivt och roligt sätt att mobilisera krafterna och få ny lust att fortsätta kämpa. Se bara vad demonstrationer åstadkommit i Tunisien, Egypten och Libyen. Jag önskar också att vi hade kvar mer av den där idealismen och tron på förändring som jag tänker mig fanns på 1970-talet. Visst kan vi påverka genom individuella val av livsstil och konsumtion, men om vi inte är många som gör det samtidigt spelar det inte så stor roll. Oavsett om det är 1970-tal eller 2010-tal måste vi genomföra förändringarna tillsammans.

I dag går jag runt med ett litet leende: Då och då svävar en melodi genom mitt huvud och jag får lust att sjunga.

Aldrig nej aldrig ger vi upp! (We shall not be moved)

Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp!
Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp!
Vi står som träd
med djupa, djupa rötter,
aldrig ger vi upp!

Kärnvapen skall stoppas,
aldrig ger vi upp!
Kärnvapen skall stoppas,
aldrig ger vi upp!
Vi står som träd
med djupa, djupa rötter,
aldrig ger vi upp!

Livet måste värnas,
aldrig ger vi upp!
Livet måste värnas,
aldrig ger vi upp!
Vi står som träd
med djupa, djupa rötter,
aldrig ger vi upp!

Barnen skall få växa
i en fredlig värld!
Barnen skall få växa
i en fredlig värld!
Vi står som träd
med djupa, djupa rötter,
aldrig ger vi upp!

Freden skall vi bygga,
aldrig ger vi upp!
Freden skall vi bygga,
aldrig ger vi upp!
Vi står som träd
med djupa, djupa rötter,
aldrig ger vi upp!

Jag gick Olof Palmes sista promenad

I dag är det 25 år sen Olof Palme mördades. Jag bestämde mig för att delta i en konstinstallation för att hedra minnet av honom på nåt sätt. Installationen heter The Last Walk of Olof Palme. Man skulle infinna sig på Sveavägen 45 sexton minuter över nån av heltimmarna mellan 12.00 och 23.00 i dag. Sveavägen 45 visade sig vara biografen Grand, där Olof och Lisbeth Palme såg Susanne Ostens film Bröderna Mozart innan Olof mördades. Jag infann mig utanför biografen strax före klockan 19.16.

Jag såg mig omkring och kände mig nervös eftersom jag inte visste hur installationen skulle se ut eller hur den skulle börja. Jag beredde mig på att inte ens hitta den och bli tvungen att åka hem med oförättat ärende. Det hade fått mig att känna mig rätt dum och besviken. Några tjejer kom ut ur biografen och skämtade om att de inte blivit skjutna ännu i alla fall. De fnittrade.
- Tur att vi ska åt andra hållet också.
De gick sin väg bortåt Odenplan.

Då fick jag syn på en kille med en stor plastpåse och ett plakat. Han stod och pratade engelska med en tjej. Jag smög fram och frågade försynt om det var de som var installationen. Det var det, eller han var det. Han heter Jacek Smolicki och han gav oss varsitt par hörlurar och instruerade oss i hur vi skulle använda dem. Ett äldre par stannade till och frågade nyfiket vad vi gjorde. Jag förklarade på svenska. Kvinnan drog iväg, men mannen dröjde lite och sa sen att han var med oss i tanken. Prick 19.16 satte vi på våra MP3-spelare och började promenera.Vi promenerade Olof Palmes sista promenad. Ur lurarna strömmade en ödesmättad symfoni som komponerats utifrån GPS-data som konstnären samlat från precis den här platsen.

Vi gick tysta och lyssnade. Det var kallt och mörkt. Jag blev märkligt berörd. Musiken gjorde att jag kände mig helt närvarande i det faktum att jag gick i Olof Palmes sista fotspår. Jag tänkte på honom och på Lisbeth Palme när de gick här sent på kvällen den 28 februari 1986. På att de kanske pratade om filmen, på att de inte visste vad som snart, snart skulle hända. På att jag inte heller vet vad som snart, snart ska hända.Vi promenerade förbi Adolf Fredriks kyrkogård där Olof Palme är begravd. Det var sorgligt stämningsfullt och jag var nära att börja gråta. Tårarna hängde i ögonvrårna. Jag tänkte på sportlovet på landet hos mamma den första mars 1986, hur jag vaknade och lyssnade på radio i sängen. På nyheterna sa de att Olof Palme var död, att han hade blivit mördad. Jag tänkte att det måste vara ett skämt. Det kunde bara inte vara sant, men det var sant.

Vi korsade Sveavägen vid Adolf Fredriks kyrkogata, precis som Olof och Lisbeth Palme gjorde. Hötorgets tunnelbaneskylt lyste vit framför oss. Sist passerade vi den nu flyttade konstnärsbutiken Kreatimas igentejpade skyltfönster. Butiken hette väl Dekorima på den tiden om jag inte minns fel. Framför oss på trottoaren tronade en stor hög med blommor, mest röda rosor, och gravljus. Nu gick det inte att hejda gråten. Jag stod med symfonin i öronen, rosenberget framför mig, mina medpromenadare bredvid mig och tårar i hela ansiktet. Det är så sorgligt att Olof Palme är död.

Sen pratade vi lite om Olof Palme och konstnären sa att han träffat många galningar under dagen, många med egna mordteorier och sånt. Han intervjuade oss om hur vi upplevt promenaden och vad vi hade tänkt på. Han tackade oss flera gånger för att vi varit med. Jag tackade honom, för jag är verkligen glad att jag deltog. Han hjälpte mig att hedra nångonting som var viktigt för mig att hedra när jag inte själv hade kommit på nåt sätt att göra det. Jag gick Olof Palmes sista promenad.