Sårbarhet

En liten flint uppe på baksidan av huvudet är nåt av det mest sårbara jag vet. En sån som man inte ser själv, men som andra ser bakom en på bussen, i biosalongen och när man böjer sig ner för att plocka upp nåt. Flinten lyser, hårstråna runtomkring är ofta lite fjuniga och spretiga, skinnet ser blottlagt och mjukt ut - som en fontanell. Man stylar sitt hår och det ser jättesnyggt ut framifrån i spegeln. Man ser inte den kala fläcken, men det gör andra.

När jag ser en sån flint får jag alltid lust att klappa på personen och se till att alla är snälla mot honom. Varför kan inte män bara få ha sitt hår kvar? tänker jag och känner mig nästan lite arg. Men jag klappar så klart inte på nån. Det vore nedlåtande och oförskämt.

Jag vill hoppa in i fotot och fika med dem



Irving Penn: Women in Wartime. Dorian Leigh and Evelyn Tripp 1950.

Var och såg Fotografiska museets utställning Fashion! i dess sluttamp under mellandagarna. Jag tyckte om den, även om det inte var nåt som gjorde mig direkt exalterad. Jo vissa av Richard Avedons foton stod ut och fick mig att gå tillbaka och titta flera gånger. En bok med Avedonbilder var det enda jag kunnat tänka mig att köpa i museiaffären, men de hade ingen sån bok.

Av rent personliga skäl gillade jag också att en ganska stor del av utställningen bestod av bilder från 1990-talet. Det var en tid då jag var närapå besatt av supermodeller och modefotografi. Jag kunde alla namnen, kände igen deras ansikten och kroppar var än jag såg dem. Naomi, Claudia, Christy, Linda, Emma, Tyra, Helena, Kirsten, Tatiana, Cindy, Milla, Stella, Kate. Åh Kate. Jag kunde stirra på Kate Moss hur länge som helst. Hur kunde hon vara så sjukt jävla snygg?! Och Werner Schreyer, en österrikisk modell som var det vackraste jag sett. Jag hade tidningsurklipp från en Boss-kampanj där han var med och som jag brukade titta på. Han syns fortfarande i annonser ibland. Av fotograferna gillade jag Juergen Teller mest. Kunde sitta i timmar och titta i förlaget Taschens bok med hans bilder. Han fotade ofta modellerna i mer privata sammanhang och även kända personer som Patti Smith och Kurt Cobain. Men jag tror inte det fanns med några foton av Juergen Teller i utställningen på Fotografiska. Tror inte.

Den bild jag minns starkast från utställningen är Irving Penns Women in Wartime från 1950. De flesta andra bilderna utstrålar sin tid på ett sätt som gör dem intressanta att se på, men avlägsna. Women in Wartime flyger iväg över seklerna och landar på min hud. Jag ser 50-talet i kläderna och fotografiet, men kläderna och framför allt kvinnornas självsäkert avslappnade kroppshållning är också väldigt moderna. Bilden skulle kunna vara från ett fik på Södermalm 2011. Var det såna kvinnorna blev när männen dragit ut i krig? Slappnade av, tog en te med whisky, skippade det maniska leendet och den raka ryggen? Jag skulle gärna ta en fika med dem och fråga. Skulle också fråga om jag fick låna kläderna och den fina väskan.

Nytt namn: På andra sidan midnatt

Självklart går jag dit mina läsare pekar och byter namn på bloggen till På andra sidan midnatt. Sju av nitton som röstade, röstade på det namnet. På andra plats kom Brunettvett med fem röster och på tredje Jag är din flickvän nu med fyra röster.

Så här ser hela listan ut:

Vad ska bloggen byta namn till?

• På andra sidan midnatt 7 (36%)
• Brunettvett 5 (26%)
• Det en gång sagda 0 (0%)
• Säg till om jag stör 1 (5%)
• I jaguarens mage 1 (5%)
• En dag av törst 0 (0%)
• Jag är din flickvän nu 4 (21%)
• Hästen, björnen och örnen 2 (10%)
• Blä, nåt helt annat! 1 (5%)

Och visst ja, glöm inte att länka om med nya namnet ifall du har en länk hit.

Klister med klass

Det här måste vara den snyggaste klisterburken nånsin. Bara det att den består av brunt glas och har metallskruvlock skulle vara nog, men dessutom är etiketten så fint retro att jag vill ha burken som prydnad på skrivbordet. Som om inte det vore nog är locket inte bara lock utan också en behändig pensel. I love you klisterburk.

Snyggaste mascaraförpackningen

Åh, Maybellines Great Lash Mascara är så himla snygg! Jag köpte den första gången för tio år sen efter ett tips från en sminkös på Toni & Guy. Hon sa att det var den bästa mascaran enligt många sminköser och berättade att den nyligen börjat säljas i Sverige. Jag har inte använt den igen sen dess, men här om veckan upptäckte jag den igen. Nu var det förpackningen som drog till sig min blick. Den ser inte alls ut som moderna mascaror, vars förpackningar ofta är metalliska och antingen raka och slimmade eller väldigt tjocka och bulliga. Great Lash Mascara är så sjukt 80-talssnygg. Färgerna är som en prinsesstårta och typsnittet andas New York och vintage på 90-talet. Mascaran är förresten fortfarande bra, fast ganska svårapplicerad.

Kom ut ur garderoben!

Den här transan stannar helst i garderoben med sina njutningar.

November

When we come home, we want it quiet and calm
We want you to be around
When we come home, we pull the curtains down
Making sure that the TV is on
From off to on

(From off to on, The Knife 2006)

Kallur som Photoshop Disaster

Jag undrar över den här bilden varje gång jag är på gymmet. Den ser inte riktigt klok ut när man tittar närmare. Kallurs kropp tycks vara ihopklippt av bilder från tre olika personer. Den övre delen av kroppen ser ut att tillhöra en väldigt vältränad vit kvinna. Magpartiet ser ut att tillhöra en väldigt vältränad latinoman. Benen ser ut att tillhöra en väldigt vältränad svart man. Jag menar inte att en kvinna inte kan vara så vältränad, men det här hänger bara inte ihop. Jag tror att det rör sig om ett fall av Photoshop Disaster. Jag ska fasen skicka in bilden dit.

Benen.

Men snälla människa

Jag kan nästan inte titta på den här bilden i t-banan för jag tycker den är så pinsam. Jag är rädd för vad Rickard Sjöberg ska hitta på i nästa reklam.

Platser jag får ångest av: Helenelunds centrum

Helenelunds centrum sett från pendeltåget.

Jag har aldrig ens varit i Helenelund, men jag ser en del av områdets centrum från pendeltågsfönstret på min väg till Sollentuna en gång i veckan. För mig räcker detta lilla utsnitt för att  jag ska drabbas av en lätt ångest. Det ser så deprimerande östeuropeiskt och nedgånget ut. Ska människor verkligen behöva bo så i Sverige? Eller låter jag som Marie Antoinette när jag säger så?

Ibland när pendeltåget stannat i Helenelund tror jag för en kort stund att vi är i Sollentuna. När jag inser att jag sett fel känner jag mig lättad. Sollentuna har definitivt också ångestframkallande platser, men Sollentuna centrum har inte en chans mot Helenelunds centrum när det gäller att skapa ångest.

Surdegstjyrkogården

Jag hade en surdeg för sex år sen. Då var det inte det minsta inne med surdegsbak, men jag skötte ömsint min lilla deg, matade den varje vecka och bakade ett gott bröd som skulle knådas ohemult länge. Det var knådningen och matandet som fick mig att ledsna. Surdegsbak kan verka charmigt, men akta dig! Surdegen är nämligen en organisk form av tamagochi. Om du glömmer att mata den och ta hand om den på rätt sätt blir den grinig och grådaskig. I värsta fall dör den. Har du inte lust att baka varje vecka räcker det heller inte med att mata den. Då måste du gegga runt för att byta ut en del av surdegen, annars växer den sig större och större. Och du vill väl inte att den tar över ditt kylskåp?

De senaste åren har det varit väldigt inne med surdeg och surdegsbröd. Franska levainbröd säljs för 80 kronor styck lite överallt. Hur många hade ens hört talas om såna för några år sen? För egen del vägrar jag köpa en limpa för 80 spänn, men hälsotrenden, surdegstrenden och nyhetens behag får de trendkänsliga stockholmarna att punga ut. Allra finast är det dock förstås att baka sitt eget surdegsbröd. Mest snobbiga är som vanligt männen. Män tycks ha svårare än kvinnor att ägna sig åt nånting utan att skapa kunskapshierarkier och nörda till det. För några år sen var det kaffe, sen choklad, nu surdeg. Jag kan inte låta bli att undra om det faktum att bakning varit ett traditionellt kvinnligt område gör det extra viktigt för män att skapa en manligt trygg värld av status och expertis även kring surdegen.

Min surdeg gjorde jag själv efter ett recept i Allt om mat. En sån surdeg skulle inte stå högt i rang i surdegssnobbarnas värld.  I surdegssammanhang får du mest beundran om du har en väldigt gammal deg, gärna från nån liten fransk by som du kan namnet på. Det låter kanske inte så fräscht, men eftersom du hela tiden måste använda surdegen och mata den med nya ingredienser så blir den inte dålig. Därför kan du också dela med dig av din gamla deg till andra surdegsintresserade.

Jag tröttnade på min surdeg redan efter några månader. Jag glömde allt oftare bort den, den höll på att dö och jag hade ingen lust att baka surdegsbröd längre. Samtidigt hade allt arbete med matande och omhändertagande gjort att jag fått ett visst mått av känslor för den. Jag tyckte att den hukade anklagande och sorgsen på kylskåpshyllan. Tanken på att slänga den kändes hemsk, men till slut gjorde jag det ändå. Tänk då på hur det skulle kännas att ha ansvar för en mycket mer speciell nörddeg som levt i hundra år! Ska du bli den som bryter degkedjan? Nej fy fasen för att ha en hundraårsdeg på nacken.

Många tjänar redan pengar på surdegsvurmen. Det säljs bröd, bakböcker, kurser och säkert också specialdegar. En kompis berättade att en (manlig sic!) bekant varit på surdegsläger på Gotland i somras. Jag tänker mig att nästa steg är surdegskyrkogårdar. Jag tror nämligen att många, liksom jag gjorde, snart kommer att tröttna på sina små krävande, bubbliga vänner. Beroende på hur mycket de snobbat in sig och hur gamla surdegar de har kommer de att få det mer eller mindre svårt att göra sig av med degarna. En del kan komma att behöva surdegsterapi. När de bearbetat skuldkänslorna och är redo för avlivning kan de göra avskedet lättare genom att anlita surdegskyrkogården. Där kan de ge sin surdeg ett värdigt avsked. Där kan de också besöka den längre fram om det skulle kännas bättre.

Vad blir nästa steg i surdegstrenden? Jag kan tänka mig deckare om surdegar. Min skulle heta Surdegstjyrkogården. Synopsis: En dag när Josefin öppnar kylskåpet upptäcker hon att hennes älskade hundraårssurdeg från den lilla byn Sür Diège i Provence är spårlöst försvunnen. Förtvivlad ger hon sig ut på jakt efter degen och den som stulit den från henne. Till slut hittar hon surdegen på Surdegstjyrkogården. Degen är illa medtagen, alldeles grå och slemmig, men efter att Josefin samlat ihop den och matat den med lite vatten och mjöl visar det sig att den inte är alldeles död och att den fortfarande har en historia att berätta. Det visar sig också att flera andra surdegar försvunnit på sistone. Jakten på surdegsmördaren börjar.

T-banekatten

Det här är min lokala T-banekatt. Den brukar hänga runt tunnelbaneingången i centrum. Ibland svansar den omkring i närheten av de gubbar som ofta sitter och röker och snackar utanför T-banekiosken. Ibland vilar den i nåt hörn, som här. Jag gillar T-banekatten skarpt. Hoppas bara den har nåt tryggt, varmt ställe att slagga på och nån som ger den mat. Jag tror att den har det, för pälsen är fin och katten ser lagom tjock ut.

Skärmkonst

Jag tappade min dator i golvet och skärmen gick sönder. Attans skit också! Det enda roliga med incidenten är att den trasiga skärmen utvecklat olika mönster som jag tycker är riktigt vackra. Som grafiska konstverk. Kolla bara.

Överklassens indiskreta charm

Facebook och bloggosfären har möjliggjort en ny rörelse inom den ironiska medelklassen: En kedjebrevsartad, humoristisk och njutningsfull spridning av yttringar som visar hur distanslösa överklassen och den övre medelklassen kan vara till sina priviligerade liv. Med jämna mellanrum dyker de upp i olika medier och berättar öppet, nöjt och självklart om sig själva, sina intressen och kunskaper som de verkar tro enbart kan imponera på och inspirera andra. Det borde de inte tro. Eller jo gärna för vår skull, men kanske inte för sin egen. Våra fantasier kring och vår förmåga att skratta åt dessa uppvisningar har nämligen visat sig vara gränslösa.

Det senaste exemplet är Stockholmsparet Eric Tour och Nina Persson som berättade om sin lägenhet i artikeln Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva i DN Bostad fredag 8 oktober. Artikeln har hånats och parodierats för sin pretentiösa beskrivning av det pretentiösa paret och deras pretentiösa vindsvåning i Vasastan. Ett talande citat ur artikeln är "Eric Tour vänder vant de spröda råvarorna på sin teppanyakihäll. Vårlök, groddar och mizunasalladens dekorativa blad lierar sig med äggnudlar och räkor. Heta droppar från flaskor och burkar med besynnerligt innehåll får fullborda verket."

Webben är nu full av blogginlägg som hånar och skrattar ut både artikelförfattaren Sara Trus och det inrednings- och matlagningsintresserade paret. Teppanyakihäll har utsetts till veckans ord, Henrik Schyffert twittrade upprört om artikeln hela lördagen och sarkastiska Svenskbladet publicerade en egen artikel om att en tidig vinterkräksjuka drabbat 98,5 procent av svenska folket efter att de läst om vindsvåningen. Den som vill kan också gå med i den ironiska gruppen Eric & Ninas vindsvåning på Facebook. En av mina Facebookvänner skrev att han skulle vara beredd att betala för att få läsa de formuleringar som DN Bostads redaktör Bo Westmar säger sig ha tagit bort före publicering. Jag skulle kunna fortsätta rada hånfulla reaktioner sida upp och sida ner.

Ett annat exempel är 11-åriga Chloé Schuterman, dotter till Nathalie Schuterman som äger en affär för exklusiva märkeskläder i Stockholm. Hon intervjuades av Carolina Gynning i TV 4:s Förkväll den 25 maj i år. Inslaget hette Chloé Schuterman - ett 11-årigt modelejon och handlade om den då nya Sex and the City 2-filmen. I klippet pratar Chloé Schuterman med stora självsäkra ögon, välkammat hår och ständigt leende mun om att hon älskar hur tjejerna i filmen klär sig och hur de "sitter på sina små caféer och pratar". Sen visar hon upp sin rosa Balenciagaväska som hon fick när hon fyllde tio i ett kit med rosa märkessolglasögon.

- Hur stort är ditt modeintresse? frågar Carolina Gynning.

- Det är emormt! Mamma brukar säga att jag har det i mitt DNA. Varje gång man går in i affären (mamma Nathalies reds. anm.) andas man in fashion, säger modelejonungen, allt medan mamma Schuterman sitter bredvid i soffan och kurrar med ett drygnöjt ansiktsuttryck. Helst vill jag använda det engelska ordet smug.

Även tv-klippet med Schutermans fick en snabb spridning på webben med många äcklade och ironiska kommentarer på Facebook och i bloggvärlden. "Ring soc!" var en vanlig kommentar. Nathalie Schuterman intervjuades av flera medier om de negativa reaktioner som tv-inslaget väckt, men verkade inte nämnvärt störd.

– Folk som inte känner en - deras åsikter kan man inte ta åt sig av. Det kan ju vara arbetslösa och outbildade, på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst, sa hon till Resume.se.

Ja, tänk så fruktansvärt att arbetslösa och outbildade kan få en röst.

Ytterligare ett lillgammalt överklass(?)barn som skapat humorinlägg i bloggvärlden är 13-årige Carl-Henric som åkt spårvagn i över 50 städer världen över. Han guidade stockholmarna i spårvagnskunskap när Spårväg City öppnade i juli 2010. Självklart ska han dock inte bli spårvagnsförare själv, utan han ska köra spårvagn på fritiden. Även Carl-Henric har fått en Facebooksida tillägnad sig och sitt käcka språkbruk, Spårvagns Carl-Henric: "Ja de stämmer bra de".

Exemplen lär komma att bli fler. De här människorna är stolta över vad de åstadkommit och vad de kan och jag misstänker att de avfärdar våra glatt sarkastiska tilltag med "den svenska avundsjukan". Gärna för mig om de fortsätter att bjuda på så här högklassig underhållning. Jag väntar med spänning på nästa självgoda, pretentiösa och rika människa som vill spela narr på den ironiska medelklassens scen.

Förförd av tantsnusk

"Mistralen är en vild, het Medelhavsvind i södra Frankrike. Denna naturkraft har sin motsvarighet i Julien Mistral. Han är den vilde, själviske konstnären och geniet, målaren som älskar tre starka kvinnor ur tre generationer. (...) Handlingen rör sig från Manhattan till Rom i denna påkostade miniserie om heta passioner och flödande romantik, i medgång som i motgång..."

Det är tantsnusk. Tantsnusk i sin vildaste, hetaste urform. Åh, det doftar 1980-tal, Joan Collins, diamanter, stort lockigt hår, svarta sidenhandskar, spetsbodies, schackrutor, röda rosor, lamé och vita skinnsoffor. Det doftar svikna kvinnor som hämnas med finess, spjuveraktiga män och storartade släkthistorier. Den en gång bespottade genren håller med tiden på att få ett nostalgidrivet uppsving.

Det var Jan Myrdal som myntade begreppet tantsnusk 1983. "Det är motbjudande", skrev han då om romantisk populärlitteratur för kvinnor. På den tiden var i och för sig nu uppburna kvinnliga författare som Kerstin Thorvall och Birgitta Stenberg också föraktade i finare kretsar, något som Stenberg bland annat berättade om i sitt Sommarprogram i år. I dag känns det heller inte konstigt att en gubbstofil som Jan Myrdal tyckte så. Tiderna har tack och lov förändrats och hans åsikter om tantsnusk är inte mer än en rolig anekdot.

Jag brukar hävda att det är korkat att döma ut hela genrer. Alla genrer har sina höjdpunkter och lågvattenmärken. Så klart handlar det också om smak. Det finns genrer som jag inte gillar alls och inom vilka jag inte kan uppskatta vad som är bra och dåligt. Tantsnuskgenren är en genre som det varit tacksamt att döma ut och håna, precis som andra genrer som omhuldats främst av flickor, unga kvinnor och arbetarklasskvinnor. Vi som nu tar tillbaka tantsnusket gör det också med en viss ironi. Men det är ironi blandad med äkta nostalgi och äkta förtjusning. Kanske är det till och med all ironi och minimalism som präglat se senaste 20 åren som skapat vår längtan tillbaka till det svulstiga, dramatiska och glamorösa tantsnusket?

Citatet ovan är från baksidestexten av DVD:n Mistrals dotter, som bygger på tantsnuskdrottningen Judith Krantz roman med samma namn från 1982. Judith Krantz är annars mest känd för sin första roman, Scruples, från 1978 och Jag tar Manhattan från 1986. Jag har velat läsa Scruples i flera år, men aldrig hittat den i något antikvariat trots att det där annars brukar krylla av gammalt tantsnusk. Jag tror det beror på att de som läst boken har den kvar. Den är för bra att ge bort. Jag skämtar inte. Orsaken till att jag vill läsa den är att jag tror att den är en av tantsnuskgenrens höjdpunkter.

En annan bok som jag har läst och tycker är bra är Jackie Collins klassiker Hollywoodfruar från 1983. Den inleds med ett citat av Gore Vidal: "Misslyckanden är förbjudna inom en radie av tre kilometer från Bevely Hills Hotel". Boken handlar en hel den om yta, rädsla och misslyckanden, men den är faktiskt inte ytlig. Se dock upp för uppföljaren Hollywoodfruar - Den nya generationen (2001), som är förutsägbar och inte har någonting av det som gör orginalet så bra.

På söndag samlas jag och några av mina vänner för att avnjuta Mistrals dotter, Tracys hämnd och Spelets härskare på DVD. De två senare bygger förresten på böcker av en annan av tantsnuskgenrens giganter, Sidney Sheldon. Vi kommer inte att hinna se alla filmerna, för liksom de flesta andra tantsnuskberättelser som filmatiserats är de miniserier om cirka sex timmar vardera. I brist på en rik Hollywoodmake som betalar bjuder jag på 1980-talsinspirerade snacks i form av banana split, ost och oliver på tandpetare, grönsaksstavar med dip och ostbågar. Det kommer bli härligt att drömma sig bort till tantsnuskets sköna värld. Om du inte tror mig, läs och låt dig förföras av baksidestexten till Spelets härskare:

"Den kallhamrade miljardärskan Kate Blackwell blickar på ålderns höst tillbaka på sin släkthistoria som börjar bland diamantvaskarna i Kapstaden 1883. Här läggs grunden till vad som ska bli en av 1900-talets mäktigaste dynastier, präglad av starka familjeband. Men alla följer inte spelets regler och vänner kan snabbt bli fiender även inom klanen Blackwell. En berättelse som täcker fem generationer där svek, girighet, iskalla dubbelspel och mordiska intriger överskuggar societetens glamourösa fasad..."