Bäst och sämst 2007

Snart har hela 2007 passerat. Här är mitt år i korta drag, bäst som sämst, ganska ostrukturerat och inte heltäckande. Men listor är roligt!

Bästa månad: Juni, när jag stortrivdes på nya jobbet, precis hade träffat D och Laura kom på besök från Holland och vi hängde dag efter dag under palmerna på Josefinas med dagens i våra vinglas.
Sämsta månad: September; begynnande dålig stämning på jobbet och kärlekssorg kort sagt.

Bästa förändring sedan 2006: Julfirandet - hemma i stället för tjaffs om var borta.
Sämsta förändring sedan 2006: Ännu färre av mina vänner är, som jag, singlar utan barn.

Bästa fest: Utomhusfest med DJ, electronica, hip hop och marschaller under stjärnhimlen på Rävudden i augusti.
Sämsta fest: Julfesten på jobbet. Sorry, men den var grymt konstig.

Bästa köp: Definitivt öronmuffar från Burberry. Och min soffa som jag fick för 4 000 inklusive ett lyxigt soffbord helt i glas.
Sämsta köp: En fin men för liten rutig blus från Rules by Mary. Enda gången nån sagt åt mig att jag såg gravid ut var när jag bar den blusen.

Bästa film: Min granne Totoro och Pans labyrint.
Sämsta film: Ingen faktiskt. Jag har girat bra i bioutbudet.

Bästa bok: Vi måste prata om Kevin, av Lionel Shriver.
Sämsta bok: Den svarta boken, av Orhan Pamuk.

Bästa konst: Pippilotti Rist på Magasin 3 och Kim Simonsson på Finlandsinstitutet.
Sämsta konst: The village project Uganda - we want to help you, but we want to own you, av Kristian von Hornsleth. Konst blir inte bra bara för att den är spektakulär.

Bästa musik: Uffie och With every heartbeat av Robyn och Kleerup.
Sämsta musik: Mika och all annan falsettglammusik som dykt upp.

Senaste modet: Öronmuff

Titta. Titta bara! Är de inte bedårande? Mina nya öronmuffar från Burberry. Egentligen var de alldeles för dyra, men jag har i flera år hoppats att pannband, eller ännu hellre öronmuffar, ska bli moderna igen. Jag får så himla ont i öronen så fort det är lite kallt eller blåser och mössa räcker inte. Men med de här muffarna får öronmuffar vara så ute det vill. De är mjuka mot öronen som kaninpäls, de värmer öronen mot den kalla vintervinden, och de är dessutom så stiliga att jag ser classy ut även om jag skulle se muppig ut på samma gång.

Sånger från personalfesten

Jag har aldrig helt förstått mig på eller känt igen mig i Roy Anderssons filmer, men i dag befann jag mig plötsligt i en. Vi hade julfest i personalmatsalen på jobbet. Först var det glögg utomhus. En riktigt stilig, lång och bredaxlad tomte visade sig på taket ovanför oss, ropade "ho ho" och firade ner sig längs väggen för att dela ut chokladtomtar från en säck. Det piggade upp mig.

Sen var det julbord i personalmatsalen, och efter det skulle alla sjunga karaoke. Det var då jag fick känslan av att befinna mig i en Roy Andersson-film. Eller kanske nån ironisk 1990-talsfilm med Killinggänget.

En farbror som kallade sig DJ Lelle höll i underhållningen. Det var bara det att han premierade dem som sjöng fint på riktigt. Det gjorde det hela pretentiöst på ett nästan sorgligt sätt. En kille försökte dra i gångt stämningen genom att statuera att han hatar karaoke och sen sjunga Ebba Gröns 800 grader.

Men direkt efter det kom några av DJ Lelles favoritfarbröder från jobbets manskör tillbaka upp på podiet och sjöng You raise me up med Josh Groban. Tänk dig fyra farbröder som helt seriöst sjunger denna sång, på ett podium inför ett trettiotal finklädda personer i 30-70-årsåldern, som står bland avlånga bord med rester av julmat, i en svensk personalmatsal på en statlig myndighet. Tänk dig. Tänk dig på högstadiet när den blonda, söta, lite trista tjejen ville sjunga en fin sång på skoluppträdandet medan killarna spexade. Farbröderna var den tjejen.

Vid det här laget sa min kollega O, som liksom jag har en ironisk 1990-talsådra, att han inte stod ut längre. Han reste sig och började säga hej då. Jag såg min chans och följde med bort. Jag har aldrig varit på en personalfest jag tyckt varit rolig, men den här var i alla fall en speciell upplevelse. En väldigt Roy Anderssonsk upplevelse.

En käck tomteluva till julafton

Den här lilla saken, ett diadem, ska jag ha på mig på julafton. Jag ska bära det ihop med en kort klänning full av kopparfärgade paljetter och svarta strumpbyxor, kanske svarta pumps.

Jag såg diademet i går när jag rusade förbi Glitter på Kungsgatan i regnrusket. Det fanns diadem med renhorn också.

"Gud vilka fula, vem sätter på sig nåt sånt där?" tänkte jag, men hejdade mig efter tre meter och gick tillbaka, in i affären. Jag hade för mitt inre skådat mig själv i den lilla tomtemössan, så käckt på sned på mitt huvud, när mina gäster kommer hem till mig på julafton. Och jag gillade synen, så mycket att jag köpte diademet.

- Åh, det är så sött det här, sa tjejen i kassan när jag betalade.

- Jo, jag tänkte bjuda de andra på ett gott skratt på julafton, svarade jag.

Hon såg helt oförstående ut. Nu vet ni i alla fall vem som blir snyggast på julafton det här året.

La Mer

Mamma skulle betala sin body lotion för 198 kronor på NK när hon såg en uppsättning crèmer som hon tyckte hade fina förpackningar. Hon frågade expiditen vad det var. Expiditen erbjöd sig att berätta om La Mer - och framför allt om crèmen som är grunden för hela serien.

Vi fick säkert tio minuters berättelse om ingenjören som råkade förstöra sin hud i ett experiment och ägnade åratal åt att skapa en hudcrème (tror han gjorde uppåt 6 000 försök nånting) som skulle hela hans hud. Till slut fick han till La Mer-crèmen, gjord av en alg från kaliforniska kusten, behandlad med ljud- och ljusimpulser i flera månader. La Mer-brygden kallas den på deras hemsida.

"Oj, här kör de med storytelling så det ryker", tänkte jag och fortsatte lyssna på berättelsen om miraklet från Kaliforniens hav.

Doktor Max Huber, så hette han, gav bort La Mer-crèmen till vänner och bekanta, och när han dog sålde hans dotter rättigheterna till kosmetikföretaget Estée Lauder. Men de utförde inte mirakelprocessen på rätt sätt, så det tog flera år innan de fick till crèmen som den ska vara. Och nu kan vi alla köpa La Mer på NK. Man tar crèmen ur burken med en liten antibakteriell spatel i silver, gnuggar den mellan handflatorna i en minut för att aktivera den, och klappar in den i huden.

En förbipasserande kund frågade nu vad en liten pumpflaska med crèmen kostar. 2 000 kronor, sa expiditen, men hon rekommenderade ett kit för 3 400 kronor. Observera att hon uppskattade att cremen skulle räcka i tre till fyra månader. Men jag och mamma lyssnade snällt vidare, innan mamma sa att hon skulle fundera lite och vi sa hej då och gick.

Expiditen såg väldigt fin och fräsch ut i hyn. Skulle inte tro att man får jobba där om man inte gör det. Och crèmen är både dag-, natt- och ögoncrème i ett. Kanske är det en mirakelcrème, kanske inte... men jag tänker inte betala 2 000 spänn för att få veta.

Storytelling fungerar i alla fall. Jag kan ju till och med återberätta sagan här. Och jag kommer aldrig glömma bort namnet La Mer.

Här kan du uppleva mikakelbrygdsresan själv.

Den osynliga hjorten

På Finlandsinstitutets galleri visas just nu den underligt magiska utställningen Den osynliga hjorten av Kim Simonsson. Han gör skulpturer i glas, silikon och keramik. I informationsbladet står det:

"Hans vita, renlinjiga skulpturer avspeglar samhällets kyla och självcentrering. Med sina skulpturer skapar han en egen, underlig värld där barnen, djuren och hybriderna kämpar emot de rådande maktförhållandena."

Rummet där alla de nio skulpurerna ryms är stillsamt sakralt, och väggskulpturerna skapar skimrande ljusfenomen på väggarna bakom sig. Mamma har redan besökt utställningen tre gånger och vill ha väggskulpturen med hundhuvudet i ett rum för sig självt hemma. Hon tycker att den svarta silikonflickan med skinnet av en hund i famnen och en silvermask för ansiktet exakt uttrycker sorg. Jag vill ta bort masken och se konturerna av hennes ansikte.

Kim Simonsson själv skriver:

"En viktig detalj i mina skulpturer är ögonen av glas. De ger figurerna ett levande intryck."

De ger också figurerna ett djupt och lite sorgset intryck. Det är som en hel värld inuti de där svarta ögonen av glas.

Figurerna är inspirerade av japansk manga och annan populärkultur. De är tekniskt perfekta, underfundiga, kyliga, mäktiga, sårbara och fyllda av känslor på samma gång.








Utställningen visas på Finlandiainstitutets galleri på Snickarbacken 4 vid Birger Jarlsgatan till och med 14 december. Och den är gratis!

Goda grannar

Jag kom hem från jobbet och det luktade illa i trapphuset. Jag började tänka att det skulle kunna vara den snälla, pratglada, gamla farbrorn i lägenheten snett mittemot min. Tänk om han dött i ensamhet i sin lägenhet! En kväll var ambulansen här och hämtade honom.

Men man kan ju inte ringa på bara för att kolla om nån dött, och dessutom började jag känna att det var soplukt och knappast liklukt. Ändå tänkte jag på farbrorn och att han nog är ensam och att jag har massor av pepparkakor som jag inte kommer äta upp. Jag kunde ge honom några.

Jag bestämde mig för att gå över med några pepparkakor och sen skylla på tvättstugan om han skulle bjuda in mig på kaffe och prata väldigt, väldigt länge. Jag tvättar faktiskt i kväll, på riktigt. Men sen blev jag nervös. Ibland kan jag få för mig att jag ska göra såna här "goda saker" liksom, och så blir det mest fel och känns konstigt.

"Gör det bara, gör det!" hetsade jag mig själv. "Tänk inte så mycket".

Sagt och gjort, jag la pepparkakor i en påse, knöt ett rött band runt och ringde på. Einar, så heter han, öppnade.

- Jag har bakat så många pepparkakor så jag undrar om du vill ha de här? sa jag.

- Säljer du pepparkakor? undrade Einar.

- Nej nej, jag vill ge dig de här, sa jag.

- Varför det? frågade Einar.

- För jag har bakat så många och jag kommer aldrig orka äta upp dem själv, sa jag.

Då gav Einar mig en kram och sa att han brukade baka pepparkakor med sin mamma när han var liten. Vi småpratade lite och han frågade om han fick bjuda på kaffe nån annan dag, för han höll på och lagade mat.

Tyvärr kände jag mig helt spänd och fånig efteråt, och jag är lite rädd att Einar kanske tror att jag är kär i honom eller att jag är jätteensam och söker sällskap. Fjantigt va. Hur kan det vara så svårt att ge bort lite pepparkakor till en granne? Det borde vara världens mest naturliga sak.

Pepparkaksbak

I dag bakade Lina, Åsa och jag pepparkakor. Lina fick hemmagjord laktosfri deg, vi andra hemmagjord vanlig smördeg. Eller inte smördeg, men pepparkaksdeg med smör i. Degen var mycket god. Pepparkakorna har jag inte smakat på ännu.

Tomma glögglas, mörk choklad, Shirazrussin i choklad och skållade mandlar.

Pepparkakor på väg in i ugnen.

Färdiggräddade gubbar, dalahästar, hjärtan, änglar, grisar, katter, Musse Pigg och en schäfer.

Åsas pepparkasgubbe med hatt.

Vill du trampa på mig?

I dag när jag var på stan gick jag förbi en kille. Han såg ut att vara kanske 25 och lite vänster på nåt sätt, och när jag gick förbi honom sa han nåt.

- Ursäkta, vad sa du, sa jag och såg på honom, medan vi fortsatte gå.

- Vill du trampa på mig? sa han.

- Eh nej, sa jag och kände mig osäker.

Inte på att jag inte ville trampa på honom. Det ville jag inte. Men jag började fundera på om jag gått för nära honom när jag var på väg förbi.

- Om du får femhundra spänn då? sa han.

- Eh neej, nej det vill jag inte, sa jag och skyndade vidare in på H&M.

Var han sarkastisk eller är han fetischist? Varför jag? På grund av mina Gestapostövlar i svart läder och min raska målmedvetna gångstil? Han var ganska kort, så han la kanske märke till stövlarna. Inte vet jag, och inte kommer jag få veta. Världen kan i alla fall fortfarande förundra mig. Skönt.

Detektivafdelningen

En oansenlig dörr på sidan av polishuset på Kungsholmen. Nu vet du vart du ska vända dig om du behöver en detektiv.

Pretty Jo

Jag och mamma var på Pretty Jo här om dagen. Det är en trevlig affär med mest kläder och lite inredning. Den ligger på St Paulsgatan på Söder.

I Pretty Jo jobbar en mamma och en dotter; det är deras butik. De köper in en massa fina tyger och syr upp kläder av dem. Mamma och jag var där en gång i somras. Mamma köpte en klänning som hon var assnygg i. Två klänningar var det förresten. När vi var på Pretty Jo nu igen kände mamman som jobbar där igen oss. Hon kom till och med ihåg vad mamma köpte senast!

I affären var det dagen till ära tre par med mammor och döttrar. Affärsinnehavarna, jag och mamma, och så en mamma som provade kläder och en dotter som hämtade kläder till henne. Hon var kanske nitton och söt. Hon provade en silverglitterklänning som även jag var lite lysten efter till julafton.

Men i stället köpte jag och mamma varsin likadan kjol. Jag kollade in den i somras, men den kändes för kort då. Nu hade de sytt upp två lite längre kjolar och en klänning av det sista av det fina tyget. Pretty Jo är en bra affär.

Singelns klagan

Det är så jäkla tråkigt att vara singel. Jag vaknar, äter frukost och gör korsord, letar reda på några saker på internet, kollar Facebook och Spray Date, pratar med katterna. Timmarna går. Jag ska åka och köpa amaryllisar. Det är roligt.

Klär på mig min nya kjol som jag skulle vilja att nån såg mig i, och tar t-banan till stan. Gör korsord på tåget. Sms:ar Mia när jag kommer till T-Centralen. Hon är också på väg till stan, jippie! Jag föreslår en fika fast jag egentligen inte har pengar för att lönen kommer först i morgon. Mia säger ja. De ska bara till Clas Ohlson först.

Jag köper mina amaryllisar och några hyacinter på NK. Det blir dyrt, fast jag har blomstercheckar. Jag går runt på stan och tittar, väntar och väntar på Mia. Nere vid Stureplan ringer jag och säger att jag sätter mig på ett fik där. Men Mia orkar inte gå dit, för de ska göra fler ärenden sen. Jag åker hem.

Kollar Facebook och SD, ställer upp blommorna i fönstren, äter mat ensam vid köksbordet. Gör korsord. Nu ska jag dammsuga. Aaaaarrrggghhh!

Hej vilken rolig dag. Jag vill också ha nån att vara VI med och gå på Ikea och Clas Ohlson. Jag vill ha nån jag kan bjuda på min hembakta saffranskaka och ligga i soffan och kolla på TV med. Var är du dumma kille, nu får du ta och pallra dig hit.

Juliver

Jag har fått julinspiration. Att planera och handla saker inför julen ter sig oerhört lockande just nu. Till första advent blir det pepparkaksbak med tre vänner, på hemmagjord deg och med glögg som tillbehör. Redan i helgen ska jag träffa min syster, hennes pojkvän och min mamma för att planera själva julfirandet, som i år kommer att ske hemma hos mig. Till planeringen har jag planerat att baka en saffranskaka. Känner mig nästan som Martha Stewart, vilket inte är så vanligt.

Redan nu, över en månad före jul har jag börjat skriva listor. En över vad var och en ska göra, en över vilken mat jag vill att vi ska äta, och så klart en önskelista. Jag har beställt vin - två liter rött och tre liter vitt. Nej, vi kommer inte att dricka allt, men vin kan stå länge i kylskåpet. Jag kan knappt hålla mig från att börja handla julpynt, men måste hålla mig tills lönen kommer på måndag.

I min fantasi ser jag silverglittrande och gröna blockljus. I går köpte jag ett 30-pack med Liljeholmens kronljus. När första advent närmar sig får jag äntligen, äntligen ställa amaryllisar i fönstren och hyacinter på borden. Och sätta upp julstjärnan och adventsstaken. Och kransen på dörren. Sen ska jag köpa en gran också! Och pynta den så klart, men bara med fint pynt.

Funderar på att försöka hitta på en välkomstpresent eller nåt pyssel till mina sex julgäster också.

Jag hoppas att min iver håller i sig ända tills julafton är över. Det är så roligt att ha ett projekt att brinna för, trots att det bara är den gamla vanliga julen. Men ibland flammar jag upp fort, och sen lika snabbt ner igen, så vi får väl se. Just nu längtar jag i alla fall efter adventstiden.

Hembiträdet tillbaka i NK:s julkatalog

Det börjar lacka mot jul och lagom tills julhandeln ska börja damp NK:s julkatalog ner i min brevlåda här om dagen. Den är ibland väldigt fantasifull och snygg, men i år var mitt genomgående intryck att den är borgerlig. Ursäkta att jag använder ett sånt gammalt rödvinsvänsteruttryck, men katalogen är verkligen just extremt borgerlig.

Jag kanske är naiv, men jag trodde inte det gick att göra den här sortens reklam utan att vara ironisk längre. Jag är van vid Lexintonannonser, men det här är mer uttalat konservativt, och det är inte ett märke utan ett helt varuhus som står bakom.

Det är idel välansade mörkhåriga män i kostym och pullover och blonda, leende, väna kvinnor, gärna i underkläder - sexiga men på ett välvårdat sätt. Och så lite lagom tokiga ungdomar som umgås på tonårsrummet i designerkläder. Allt i miljöer som ser modernt herrgårdsaktiga ut.

Inte minst en bild som nästan fick mig att sätta i halsen. Det står ett hembiträde i hörnet. Ett HEMBITRÄDE. I svart kjol och blus och med det klassiska vita förklädet och den klassiska vita hättan. Snälla NK, visserligen har de nya moderaterna infört bidrag för hushållsnära tjänster, men kan ni inte ha takten att åtminstone låtsas att ni inte vill tillbaka till 1800-talet när herrskap var herrskap och tjänstefolk var tjänstefolk? Eller är det det här som även medelklassen drömmer om numera? Ett eget hembiträde, gärna i äkta gammeldags utstyrsel. Och självklart är hon kvinna.

Ju mer jag tittar i den desto läskigare tycker jag att NK:s julkatalog är.

Tajming

Bara nån vecka efter att jag startat genren Tunnelbanekonst här på bloggen upptäcker jag att SL firar tunnelbanekonstens 50-årsjubileum. Kom med och fira 23-25 november! Om man är intresserad kan man få en guidad tur om konsten på T-centralen. Fast då krävs det att man har en giltig biljett. Får se om jag dyker upp... är nog upptagen den dagen.

Läs mer om 50-årsjubileet på SL:s webbsida.