Surt mejl

I dag läste jag ett mejl till webbredaktionens gemensamma mejlbox på jobbet. Det var från en kvinna som jobbar på samma arbetsplats som jag, men jag vet inte vem hon är. Ungefär så här stod det:

"Felstavat. Skjöts står det i artikel på intranätet. Pinsamt!"

Det var jag som skrivit fel, sent en eftermiddag när jag var väldigt trött och oroade mig mer över om jag råkat skriva "tack för er ovärdiga hjälp" i stället för "tack för er ovärderliga hjälp" i samma artikel.

Jag tror faktiskt det här är första gången jag råkat stava fel sen jag började jobba på myndigheten för ett halvår sen. Massor av andra personer på mitt jobb lägger ut texter på webben varje dag. De är ofta felstavade och då och då obegripligt skrivna. Ändå är det här första gången jag läst ett sånt här meddelande i vår gemensamma mejl. Det är orättvist!

Dessutom undrar jag verkligen varför man måste uttrycka sig så otrevligt när man påpekar en sån sak. Det är säkert nån sur tant som inte gillar mig och som fick sig en njutningens stund genom sitt lilla mejl. Grrrrr... attis då tant!

På besök i datorspelet

I natt drömde jag att jag var med i ett datorspel. Först var det ett spel jag spelat som liten, med nån liten Bamsefigur. Sen kom jag på att det kanske fanns saker i spelet som jag inte upptäckt som barn och det var då det roliga började. Det var inte jag som var huvudpersonen. Det var en musklig kille och hans hantlangare. Men det var jag som bestämde och som ledde runt dem i spelvärlden.

Precis som det brukar vara när man börjar spela ett nytt spel så fattade jag först inte hur jag skulle göra. Vi blev grymt skadade, bland annat av en helikopter som pepprade oss medan vi satt fast i en klippskreva. Sen kom jag på att jag kunde skjuta ned helikoptern och att det var barnsligt lätt. Jag hittade sen en helt ny level, en hangar med massor av hyllor med varor på. Nån berättade om en utländsk president som skulle komma på besök. När vi kollade ut höll vi på att bli nerskjutna av två män som stod och hukade utanför ingången.

Då förstod jag att de var där för att döda presidenten. Sen när han kom i cortege hjälpte vi till att döda honom och hans mannar. På det viset fick vi ett nytt vapen och mer ammo. Bra va. Men, det var ett problem. Vi hade ont om liv. Plötsligt insåg jag att lösningen säkert fanns bland hyllorna i hangaren. Och mycket riktigt. Där fanns mängder av mat som jag matade mina två gubbar med. De ville äta en persika som fanns där, men jag sa att den inte såg färsk ut.

Efter det hittade vi ett hemligt utrymme, en trappa som ledde upp till en vindsvånig full av spindelnät. Det verkade som att man inte kunde komma förbi där utan att bli dödad, men jag fortsatte springa och försökte gömma mig bakom ett hörn. Det funkade. Vakterna såg oss inte och vi kunde gå vidare. Sen minns jag tyvärr inte mer. Bara att min ena gubbe ville äta människokött och att han åt på sin egen kropp. Jag minns också att jag tyckte han var snygg.

Synd att det tog slut. Jag är verkligen imponerad av mig själv som helt utan ansträngning kunde hitta på den här fantastiska drömmen. Fler såna drömmar!

Ingen porr till sexualbrottsdömda - jippie!

I dag såg jag i tidningen att justitieminister Beatrice Ask bestämt att sexualbrottslingar i svenska anstalter inte ska få läsa porrtidningar längre. Jag har haft svårt för Beatrice Ask förut, men i dag: Puss Beatrice!

Tidigare har sexualbrottsligar fått läsa porrtidningar trots att de som behandlar dem uttryckligen säger att det kan förvärra deras skeva syn på kvinnor och sexualitet. Precis det som man genom behandlig försöker komma åt och ofta lyckas med. Kriminalvården har drivit frågan om att få förvägra sexualbrottsdömda porr i flera år, men flera domstolsinstanser har gett sexbrottslingarna rätt med hänvisning till yttrandefriheten.

Yttrandefrihetsgrundlagen är så klart ett fundament i ett demokratiskt sammhälle och inget man ska peta på i första taget. Ändå tycker jag det här är bra i så begränsad omfattning. Det är bra på samma sätt som det är bra att man inte får sprida barnporrfilmer. Sexualbrottslingar kan inte ha rätt att kolla på porr när det ökar risken att de ska utsätta kvinnor eller barn för nya övergrepp. Så jag blev glad när jag såg löpsedeln i morse.

Läs regeringens proposition.

Läs Kriminalvårdens debattartikel i Svenska Dagbladet (070802).

Bäbisar = prat om sånt som kostar

I dag när jag åt lunch med M kom jag på vad jag varit på spåren rätt länge nu. Varje gång jag träffar mina kompisar som har barn får jag en saknadskänsla och känner att vi förlorat nåt. Det är egentligen inte tiden tillsammans, det är nåt annat och jag har känt att det har med pengar att göra. Helt plötsligt gör folk saker som kostar en massa pengar, sånt vi aldrig hade råd med för några år sen och som jag fortfarande oftast inte har råd med trots en helt okej lön.

Men det är inte det heller. Det läskiga är att vi pratar om sånt som kostar pengar mycket mer. Samtalen kretsar inte bara kring materiella saker, men om sånt som kostar: lägenheter, möbler, resor, barnsaker. Vart tog samtalen om politik, samhälle och känslor som berör ända in i märgen vägen? Varför känns samtalen mer konservativa och slappa när de dyker upp? Och vart tog de jobbiga känslorna vägen? Tror inte de försvinner för att man gifter sig och skaffar barn.

Antagligen för att barn tar tid och mindre tid gör att man inte hänger med lika mycket i det som händer omkring en. Antagligen också för att man inte är lika intresserad, av förståeliga skäl. Vad kan vara större än att få barn? Men ändå. Jag saknar kanske egentligen inte något, och jag blir säkert likadan när jag får barn. Fast något med detta gör mig ändå lite arg. Skit att det ska bli så!

Sanning och sanning 2: Apache Boy

Min mamma och pappa träffades under det härliga 1960-talet. När jag och pappa satt och gick igenom gamla foton och filmer hittade vi det här, som jag gärna vill visa för omvärlden. Pappa är den fräsche killen i mitten, han som sjunger och juckar lite smått. Mamma är brunetten i mitten, med page och vitt pannband. Kanske ser ni vissa likheter med mig?

Rävudden

I natt var jag på fest längst ute på Rävudden i Vinterviken. Folk grillade och när mörkret föll klättrade en kille runt på bergväggen och satte ut marschaller på små klippavsatser. De hade en musikanläggning och musiken var så hög att jag hörde den hela vägen in mot båtklubben vid Örnsberg när jag vandrade hemåt.

Vi dansade under stjärnorna och kissade i buskarna. Lite längre bort tältade några tjejer som rökte vattenpipa och påstod att de var backpackers. Mitt i allt kom en bil med blinkande ljus och backade in bland oss. Men det var inte polisen, bara parkförvaltningen som tömde soptunnan vi fyllt med skräp. Klockan tolv en lördagnatt. Lever vi inte i ett välordnat samhälle så säg! Jag kommer att minnas den här natten lite som en dröm, som en blandning mellan Alice i Underlandet och Mumindalen.

En svart liten gris

Det här djuret såg jag ute på Rävudden i går. Det är en liten svart gris som rotar i sin mattes väska när hon vänt ryggen till.

Tantsurf

Det här är min mamma Gunilla i Fruängen med sin tantsurfbräda under armen, alltid på språng!

Arnold kommer

Det här underbara You Tube-klippet med Arnold Schwarzenegger som ung, vältränad och kåt (eller?) har jag fått av Kalle. Kalle är för övrigt expert på You Tube och på att hitta konstiga bilder och filmer på små barn och andra som ser allmänt lustiga och lite konstiga ut. Tack Kalle!

Kolla när Arnold kommer, och kommer...

Räven vilar

Räven vilar, Räven vilar i sitt lugna bo.
Han är bara lite farlig, bara man är varlig.
Men man kan dock, men man kan dock, honom aldrig tro.
I sitt lilla bo, som han byggde alldeles själv medan jag åt frukost.

Snutt!

I dag såg jag en halvstor Rhodesian ridgeback-valp som var så söt att jag nästan inte kunde hålla tyst. I mitt huvud rymdes bara en tanke: snutt, snutt, snutt, snutt, snuuuuttt, lilla snutt! Jag ville klappa i händerna och pipa.

När hunden nosade på min väska drog hennes husse i kopplet och sa nej. Åh lilla hund, du hade så gärna fått stoppa nosen I min väska! När vi väntade på tunnelbanan på varsin bänk lyckades jag smygfota snutthunden.

Jag testar lightsaft

Ibland deltar jag i mattester hos ett undersöknings-företag. Det började när jag gick på socialbidrag och var desperat efter pengar för några år sen. Efter att jag börjat jobba på riktigt har jag flera gånger tänkt hoppa av, men just nu har jag dåligt med pengar, så när erbjudandet om att testa fruktdrycker damp ner i mejlboxen tackade jag ja. Fruktdrycker låter ju gott.

Men fruktdryck var en eufemism för plastsmakande lightsaft i fyra smaker. Jag och de andra testpersonerna skulle svara på frågor om dryckernas färg och smak. Dessutom skulle vi hitta på ett fantasinamn på det vi just druckit. Ja det är sant, ett fantasinamn.

De flesta dryckerna smakade gott i en sekund. De smakade inte det de skulle smaka, men friskt och gott i alla fall. I en sekund som sagt. Sen la de sig som en hinna på tungan och allt efter att sekunderna gick trädde en äcklig, plastig, konstgjord smak fram. Sista frågan var: Skulle du kunna tänka dig att köpa den här drycken för cirka 15 kronor per flaska? Mitt svar blev det sista alternativet: Absolut inte. En av dryckerna var så äcklig att jag tänkte skriva Kiss som fantasinamn. Det blir ju lite eggande på engelska också.

Vem är det som köper lightsaft? Inte för att nån sa att det var lightsaft. De sa frukdryck. Men fruktdryck my ass. Det måste vara folk som är rädda att gå upp i vikt av sockret i vanlig saft. Fast inte är den här konstgjorda plastdrycken bättre för hälsan. Det kan jag inte för ett ögonblick föreställa mig. Och när saften är så här förtvivlat äcklig, varför då dricka saft alls? Vatten är mycket godare. Jag har mått småilla hela kvällen efter testet. Och jag behåller min flaska med sockersöt hallonsaft.

Sanning och sanning 1: Jag och Räkan

Här är jag och min nya bil, Räkan. Nästa sommar ska jag dra till Monte Carlo med Räkan och bränna pengar på hazardspel, champagne och snygga killar i chica kostymer. Nån som vill följa med?

Leijonborg cyklade utan hjälm

På lördagen sågs den avgående folkpartiledaren Lars Leijonborg cykla genom Ulriksdals slottspark utan cykelhjälm. Hans medresenärer hade hjälm, men inte han. Kanske känner han att han ju ändå ska avgå och i jämförelse med datorintrånget förra året är en missad cykelhjälm ingenting. Eller så får det honom att känna sig som en liberal rebell som gör som han vill.

En bra lördag på slottet

Förutom att jag, Mia och Mattias var förbi Invalidkyrkogården (se nedan) i går så besökte vi också Ulriksdals slott, dit vi till slut kom fram. Det var inte så mycket folk där och det låg en stämning av höst i luften. Vårt första stopp var Orangeriet, där jag köpte Ulriksdalsservetter som en present till Petra, som jag skulle på middag hos på kvällen.

Vi beundrade de vackra blomkrukorna och det kungliga memospel som gick att köpa, och tittade på de fula nyckelringarna med små kungakronor på. Mia ville köpa memospelet till Mattias, för att han verkligen inte skulle uppskatta det. Jag häcklade nyckelringarna. Den pimpinetta expediten med chic scarf runt halsen såg ut som att hon tyckte vi var jätteknäppa. Och okej lite lite. Men då har man inte varit med om mycket här i världen.

Efter besöket i Orangeriet gick vi till det närbelägna fiket. Och hör och häpna, tror du inte att den avgående folkpartiledaren Lars Leijonborg och Stockholms borgarråd Lotta Edholm också dök upp där! Med diskret livvakt och allt. Mer intrikat information om Lars Leijonborg kommer i nästa inlägg.

Ja, sen vandrade vi i parken och upptäckte några vackra blomstergårdar som fick oss att tänka på skuttande 1700-talsmänniskor i krinoliner och silkiga kortbyxor. Vi hittade också några vackra skulpturer av män i höftskynken, vilka höll i skulpterade fiskenät vid en fin liten bro. Mycket värt ett besök!

Nu får det räcka med ord. Ta i stället en titt på bildcollaget från vår utflykt i Ulriksdals slottsträdgård.