Okej att gilla Newton?

För ett par dagar sedan diskuterade jag Helmut Newton med några kollegor. Var han en sexist som tog extremt snygga bilder eller rymmer hans foton aspekter som uppmuntrar till andra tolkningar än att de är pornografiska? Vi kom fram till att det är svårt att leverera ett enkelt svar. Om man tog med sig en dejt till en Helmut Newton-utställning och frågade vad han tyckte om bilderna vore det förståeligt om han blev nervös. Visst är det lätt att gilla Helmut Newtons bilder helt spontant och utan förklaring. De är snygga, fascinerande och går direkt in på ett unikt sätt. Men utan vidare analys kan den som gillar Helmut Newton framstå som en okritisk snubbe som gillar att kolla på nakna, vackra kvinnor och är blind för uppenbar sexism, visserligen i mer konstnärlig form än i tidningar som Moore. Ingen snubbe man vill dejta med andra ord. Jag tänkte att det var dags att gå till Fotografiska och skapa mig en klarare uppfattning om vad jag tycker om Helmut Newton - och varför.

Helmut Newtons svenska favoritmodell Gunilla Bergström.

Att Helmut Newton tagit många bilder som objektifierar och sexualiserar kvinnor är sant. Avklädda kvinnor i märkliga poser, inte sällan i sällskap av påklädda män som slår följe med betraktaren och tittar oförblommerat på den avklädda, är något av ett signum för honom.

Naken - men skönt orakad.

.

.

.

För en del med feministisk blick räcker det här för att avfärda Helmut Newton som sexist och pornograf. Men jag tycker att de som gör det är lika analyslösa som de sexister som gillar bilderna av samma orsaker som feminister ogillar dem.

För det första utstrålar kvinnorna i Helmut Newtons bilder sällan den underdånighet, passivitet och vilja att behaga som är så vanlig i porren. De ler sällan och framstår ofta som hårda, självtillräckliga och auktoritära. Jag skulle tro att den typiska Helmut Newton-kvinnan ter sig skrämmande för en hel del män. 

.

.

.

.

.

.

Klassisk Yves Saint Laurent.

.

.

För det andra objektifierar han också män. Det finns inga helnakna män i utställningen, men han verkar förtjust i att fota folk med bar överkropp, män som kvinnor. 

David Lee-Roth.

.

.

.

Helmut Newtons fru June/Alice Springs.

En har till och med bar underkropp, visserligen en kvinna, men erkänn att effekten blir komisk. Bar underkropp är sällan helt smickrande. 

.

Apropå det rymmer också många av Helmut Newtons bilder komik. I komiken förvandlas kvinnorna till mer än objekt. De sätts i ett sammanhang och får personliga uttryck. Det är långt ifrån pornografi. 

.

.

.

Kolla körven.

.

Älskar denna!

Helmut Newton bjuder som regel på voyeuristisk fest, men det är inte alltid självklart vem som tittar på vem och vem som är avklädd eller påklädd. På Fotografiska finns flera bilder med ombytta eller oklara roller. 

Påklädd kvinna betraktar män vid pissoar.

Vem tittar på vem?

Påklädd/avklädd.

Den vackra kvinnan ser självsäker och cool ut. 

.

Medan den stora, muskulösa tjuren Fred har en ömkligt sårbar blick. 

Fred.

Efter utställningen kan jag helhjärtat säga att jag gillar Helmut Newton. Hans bilder är intelligenta och mångdimensionella, roliga och överraskande. Flera av dem kommer att stanna hos mig för lång tid framöver. När jag lämnade utställningen kände jag mig inte arg och illa till mods, som jag kan göra när jag tittat på porr. Jag kände mig ståtlig, kraftfull och ganska vacker. Men vet du vad, gå till Fotografiska och skaffa dig en egen uppfattning. 

Bildmagi.

Nicki Minaj 1969?

Alla ser ut litegrann som Michael Douglas men ingen av dem är han.

Gunilla Bergström, tror jag.

Så sjukt snygg.

Catherine Deneuve.

Modell, Helmut Newton och June Newton/Alice Springs.

Utställningen Helmut Newton på Fotografiska museet pågår till och med 29 september 2013.

På hundsafari i London

En sport som jag sporadiskt ägnar mig åt är att fota hundar i smyg, något som jag fick flera tillfällen att göra när jag nyss tillbringade fyra dagar i London.

Första morgonen hastade vi ut i jakt på ett fik, en av oss på rätt uselt humör efter att ha upptäckt att vår värdinna bara hade koffeinfritt kaffe. På Portobello Road, mitt i Portobello Market, hittade vi ett utomhuskafé under några parasoller och beställde två stora kaffe. Till min lycka kom strax en herre med hund och satte sig vid bordet bredvid vårt. Som alla hundar var hunden hungrig och tiggde glass av kafégästerna. Jag passade på att ta upp kameran och fota den när den lade sig för att vila lite vid mina fötter.

 

Andra kvällen pubhoppade vi längs Portobello Road från Notting Hill Gate till Ladbroke Grove. En sak jag uppskattar med att vara utomlands är att djur, framför allt hundar, ofta är mer välkomna i offentliga miljöer än de är i Sverige. På den första puben vi besökte jobbade denna lilla vän. Hen tassade runt bland borden och hoppade upp hos den här killen för lite kel och tiggeri. När ingen såg på passade hunden på att sno mat från en tallrik som någon lämnat på ett bord. Efter utskällning av pubpersonalen slank hen iväg med svansen mellan benen.

 

Tredje dagen åkte vi till Victoria & Albert Museum för att se en utställning om David Bowie som vi hört skulle vara fantastisk. Sanningen är att Bowieutställningen var något av ett syfte med hela resan. Alla förköpsbiljetter var slutsålda och de släppte bara in 200 personer om dagen utöver det. När vi kom till museet tio minuter efter att de öppnat möttes vi dock av en enorm kö med definitivt fler än 200 personer. Besvikna promenerade vi iväg och bestämde oss för att gå till Hyde Park i stället. Där tog vi en fika på Café Lido och lyckades knipa åt oss det sista bordet i skuggan. Bredvid oss satt två engelska tanter och en Beagle. Jag har en förkärlek för Beaglar eftersom min morfar Olle hade en räcka av dem i sin hundgård utanför ladugården. Den sista hunden hette Bill. Tyvärr orkade inte morfar gå ut och gå eller jaga med Bill. Han stod ofta och skällde olyckligt när vi hälsade på och han blev så oändligt glad och tacksam när vi tog ut honom på promenad att det var hjärtskärande. Hyde Park-Beaglen verkade dock glad. När hens matte gick iväg för att hämta något och bad oss hålla lite koll på hennes väska smög jag fram kameran och snodde åt mig denna bild.

De här mopsarna var det ganska synd om. Först såg vi dem när vi satt och åt smaskiga hamburgare på GBK på Portobello Road. Deras husse, en rastasnubbe med bar överkropp, hade dem inte i koppel. Däremot var de ihopkopplade med varandra och följde snällt med husse vart han gick. Lite senare på kvällen gick vi förbi en bar med jättehög livemusik som strömmade ut över gatan. Hundarna satt då utanför på trottoaren bland diverse rökande barbesökare och fyllon. Husse syntes inte till. När vi gick förbi igen en stund senare satt de kvar, tysta och väntande. Kvällen efter passerade vi samma ställe ytterligare en gång och gissa vad - hundarna satt där utanför musikbaren igen. De måste vara världens snällaste och lydigaste små hundar.

Hundspöket

Den här hunden följde jag efter från Kungsträdgården till Slussen för dess skönhets skull. Med spöklikt mörkgrå päls som glänste i solen vid varje lilla rörelse lufsade hon gatan fram bredvid sin matte. Hon vände sig ideligen om men trots det och många försök var det svårt att smygfota henne på ett sätt som gjorde den vackra pälsen rättvisa. Till sist hörde hon min tysta bön och satte sig frankt ner och sket rakt framför mig. Tyvärr ser man ändå inte hur snygg hon verkligen var men det här var det bästa jag kunde göra.

Magiska collage på Fotografiska

Jag besökte Fotografiska för att se deras Cartier-Bresson-utställning här om dagen. Hans dokumentära fotografier från hela världen var som man kunde vänta sig mycket sevärda, många av dem otroliga och grymt påträngande, några till och med (kanske omedvetet) komiska.

Alla är sura men hon till höger är fan surast.

När jag ser sånt här hatar jag människor.

Dracula och hans bröder.

Mitt sällskap gillade Cartier-Bressons fotografier mest, men för egen del blev jag mer betagen av det som finns på våningen under. Där huserar ett antal bildserier av den holländska konstnären Ruud van Empel. Kanske var det tröttheten över den svartvita marsmånaden där ute, kanske det faktum att jag själv håller på med collage, som gjorde att jag drogs så mycket till dessa. Till skillnad från Cartier-Bressons bilder är van Empels mycket färgglada och mycket odokumentära. Han fotograferar sina modeller i studio och deras omgivning i de holländska skogarna. Sen använder han Photoshop för att sätta ihop olika delar av fotografierna till en helhet som han kallar digitala collage.

Ruud van Empel fyller sina bilder med sagostämning och även de mörkaste har ett inre ljus som gör att de ser lite tredimensionella ut. Ibland påminner de om målningar. Det är en Tummelisavärld med små detaljer som gör mig förtjust, små ugglor, apor och insekter. Det är också en värld utan vuxna. En äldre dam på ett av porträtten är undantaget som bekräftar regeln. I övrigt är det ensamma barn i sjöar, ensamma barn i skogen, ensamma barn i parker och ett och annat porträtt av barn i klungor. Men också de ser ut att vara märkligt separerade från varandra. En enkel analys kunde vara att det handlar om övergivenhet och sårbarhet, men inga av barnen ser rädda eller övergivna ut. De tycks trygga som hemma i naturen och de flesta ser tillbaka på betraktaren med en öppen blick som säger "vad tittar du på?".

Collage kan ses som en banal konstform, nåt som barn och tanter på ABF-kurser sysslar med. Men konstnärer som Ruud van Empel och Gabi Trinkaus visar att collaget parat med fantasi och begåvning kan användas för att skapa lika sevärd och häpnadsväckande konst som någonsin Cartier-Bresson och andra giganter.

När jag ser sånt här blir jag lycklig.

Pojke med ganska märklig miniuggla.

Apdetalj.

Uggledetalj.

Insektsdetalj.

Så nära men ändå så långt ifrån varandra.

Nästan lite skrämmande skolfoto.

Undervattenslik skog om natten (detalj). Notera ljuset.

Konstigt nog ser rådjurskidet mer övergivet ut än något av barnen (detalj).

Okej, hon ser lite övergiven ut. Fast ändå inte.

Det var inte så många vita pojkar men det här var två av dem.

van Empelskt barndomsminne: Formfranska med typiskt holländskt pålägg, strössel.

En ensam vuxen bland alla barn och ungdomar.


Utställningen pågår till och med 2 juni 2013.

Inte ens tredje gången gillt

Tobias Billström. Foto: Regeringskansliet.

Det här är tredje gången jag nämner migrationsminister Tobias Billström i bloggen. Första gången var i maj 2008, då riksdagen beslutat att papperslösa inte skulle få vård på samma premisser som vi andra och Billström ihop med några Allianskollegor försvarade förslaget. Andra gången var i september 2008, då Billström jämförde asylsökande med brottslingar i ett pressmeddelande om att fler av dem som fått avslag på sin asylansökan måste återvända dit de kom från.

Redan då tänkte jag att nu måste väl ändå Fredrik Reinfeldt ta honom i örat. Sen dess har jag flera gånger läst Billströms uttalanden och baxnat över hans brist på empati med samhällets utsatta och Reinfeldts brist på kritik av honom. Ett exempel är när Billström 2011 stödde Stockholmspolisens avvisningar av romska tiggare trots att tiggeri är lagligt i Sverige. Han hänvisade då till att det står i utlänningslagen att en ska ha sin försörjning ordnad på ett ärligt sätt. Enligt Billström är det inte ärligt att tigga.

En röd tråd i Tobias Billströms uttalanden är att han delar upp oss i ett svenskt vi och ett invandrat dom, liksom att han misstänkliggör "deras" motiv. Det blev inte minst tydligt nu i veckan då han i Dagens Nyheter sa sina nu välciterade ord om flyktingar som gömmer sig efter ett avvisningsbeslut: "Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50-60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda".

Efter massiv kritik bad Billström den här gången om ursäkt, men ett sånt uttalande kan inte bortförklaras med en ursäkt. Det uttrycker nåt han faktiskt tycker och ser som ett faktum. Att han säger nåt sånt i en bandad intervju med Sveriges största dagstidning visar på hans brist på medvetenhet om hur kontroversiellt det han säger är. Jag blir inte förvånad över att Billström visar sig ha rasistiska grundantaganden, däremot över att han vågar säga nåt som gör dem så uppenbara.

Kanske vågade han för att han sen han tillträdde som migrationsminister 2008 kunnat säga så mycket främlingsfientligt utan att kritiseras av Fredrik Reinfeldt, åtminstone inte offentligt. I dag får han kritik från statsministern, men Reinfeldt vill ändå inte avsätta honom eftersom han tycker att Billström "haft förmåga att visa den balans och det omdöme som krävs" under sin tid som migrationsminister. Det är väl just det han inte haft, skulle jag säga. Men Reinfeldt tycker antagligen inte att det Billström sagt tidigare är så konstigt. Är det så att statsministern utsett en av de mer främlingsfientliga moderaterna till migrationsminister, eller skulle valet av en ny person bara innebära nån som kan uttrycka sig mer passande?

Skämmigt Janne och Täppas

I går skrev Maria Sveland om sin fredagskväll, då hon deltog i ett panelsamtal på Gräv, Föreningen grävande journalisters årliga sammankomst. Sveland hade blivit dittjatad under förespeglingen att det inte handlade om en debatt utan bara ett samtal, men så fort panelen satt sig började Uppdrag gransknings Janne Josefsson ömsom anklaga henne för att hon fått alldeles för mycket utrymme i medierna under de senaste veckorna, ömsom för att hon inte vill debattera i alla forum. Josefsson fick medhåll av Täppas Fogelberg, som egentligen var där som moderator. Det gick så långt att journalisten Sofia Mirjamsdotter gick fram till scenen, tog en mikrofon, vände sig till publiken och frågade om de insåg att på internationella kvinnodagen valde arrangören att iscensätta ett samtal med tre äldre män (Robert Aschberg och Britt-Marie Mattsson var också med i samtalet) som systematiskt förminskade och förlöjligade Maria Sveland.

Efter samtalet sa Josefsson i till Expressen att det finns en falang med feminister som är fascister med antidemokratiska åsikter. Som exempel gav han SCUM-manifestet och Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer, Roks. Han tyckte också att tv-programmet Könskriget, som kritiserades av Granskningsnämnden för partiskhet, avslöjade detta på ett bra sätt.

Täppas Fogelberg skrev i går på sin blogg att både Maria Sveland och Janne Josefsson var skitarga under Grävsamtalet. I bloggen kallar han Sofia Mirjamsdotter för en förvirrad, packad bloggerska och beskriver hur Terje Carlsson, som stod bakom samtalet, muntert kallade det för årets mediahändelse. Samtidigt skriver han att Maria Sveland lämnade tillställningen i tårar.

Men vänta nu Täppas. Hur kan du och Terje vara så muntra över ett samtal som en av deltagarna lämnade i tårar? Säger inte det nåt om att de som kritiserat hur samtalet gick till och beskriver det som mobbning kan ha rätt? Inser du inte att du som moderator handlade oprofessionellt? Din sorglösa inställning till det hela är upprörande. Även som programledare för Ring P1 brukar du låta dina egna åsikter styra på ett sätt som jag inte tycker är journalistiskt professionellt, men det här är ett riktigt lågvattenmärke.

Och Janne. Du har verkligen visat ditt rätta ansikte. Du tycker att en organisation som ger skydd åt kvinnor som utsatts för våld av män är fascister och - tolkar jag det som - att Maria Sveland är en odemokratisk fascist på grund av sina åsikter och för att hon inte vill ställa upp i alla debatter. Det säger mer om dig än om henne. Du kommer aldrig mer att kunna uttala dig på ett trovärdigt sätt i feministiska frågor och hur du någonsin ska kunna göra ett tv-program om frågan är mig en gåta. Uppenbarligen var det viktigare för dig att få skälla ut Sveland än att behålla din journalistiska trovärdighet. Men jag säger tack för det. Nu vet vi var du står.

Jag är övertygad om att Täppas och Janne har många på sin sida och att de fått mängder av hejarop för att de vågar trycka till en feminist, men för mig sällar de sig till ett gäng med dåligt omdöme, oschyssta åsikter och mobbarmentalitet.

Gardell på svag is

I går natt befann jag mig plötsligt vid en pool med skitigt vatten som frusit till och fått ett tunt istäcke. Så kom Jonas Gardell gående på isen, beledsagad av en okänd kille. Gardell såg glad ut och skämtade om ifall han skulle klara sig över till andra sidan. Men plums! Den svaga isen gav vika och Gardell försvann ner i det smutsiga vattnet. Vi åskådare höll andan i några sekunder och väntade på att hans huvud skulle dyka upp i vaken, men ytan gick från upprörd till lugn utan att någon komiker syntes till.

Beledsagaren stampade hål i isen och dök i för att leta. Min kille hoppade efter. Det var ingen stor pool och efter en stund konstaterade de att det inte fanns någon Gardell under ytan.

- Men kom igen! Han måste finnas där! ropade jag.

Till slut tömdes poolen på vatten. Och se, Gardell var verkligen borta. Ingen kropp på botten, varken död eller levande. Mycket konstigt. Faktiskt omöjligt.

Då upptäckte vi ett hål i poolväggen, längst ner mot botten, med ett galler för. Men gallret gick att öppna och när jag klämde mig igenom det ganska trånga hålet såg jag att det ledde till ett rum som i sin tur hade en dörr ut till friheten. Gardell måste ha lyckats hålla andan under vattnet länge nog för att simma hit, tränga sig ut och försvinna. Han måste dessutom ha vetat var hålet i poolens botten fanns och han måste ha simmat dit snabbt. Annars skulle de som letade efter honom ha hittat honom. Gardell hade planerat sitt försvinnande!

Vi diskuterade. En bit från dörren fanns en busshållplats. Någon föreslog att Gardell gått dit och tagit bussen. Jag sa att om han ville försvinna obemärkt så vore det dumt att ta bussen genomblöt av smutsigt vatten och med ett ansikte som alla känner igen.

Här blir minnet av drömmen, för det var ju en dröm, otydligt. Vi hittade fler rum bakom rummet som hålet i poolen ledde till. Framför allt minns jag ett stort rum, som en stor lada, med maskiner och plankor i. Vi hittade aldrig Gardell. Jag undrar vart han tog vägen och varför han valde att försvinna från världen. Jag är ledsen att jag inte har mer att berätta.

Dags för en ny feministisk vår

Jag vädrar feministisk vårluft. Det beror på debatten om näthat, som kulminerade i dag i och med släppet av Maria Svelands bok Hatet - en bok om antifeminism. Jag läser den just nu och det gör mig arg, upprymd och kamplysten (kommer att skriva mer om boken här när jag läst ut den). Jag tror att debatten om näthat fått många att vakna upp och inse att den feministiska kampen inte är över, inte heller här i Sverige.

Vittringen av vårluft beror också på att det är internationella kvinnodagen i dag. Facebook fylldes från morgon till kväll av statusar med feministfakta, tillrop och uppmaningar. Det gjorde mig också upprymd och kamplysten. Efter jobbet gick jag med en kollega till Södermalmstorg och en feministisk demonstration. Vi lyssnade på tal och marscherade skanderande över Mariatorget till Medborgarplatsen. Det var första gången på flera år som jag deltog i en åttonde mars-demonstration och jag är glad att jag tog mig dit. Jag har saknat det. Demonstrationer är ett fenomenalt sätt att elda under kämparglöden och visa för sig själv att en inte är ensam.

Ytterligare en orsak till doften av vårluft är att jag såg en intervju med 1990-talets feministikon Nina Björk på SVT Play i går. Visserligen profilerar sig Björk inte längre främst som feministisk debattör, men intervjun väckte ändå upp minnen av feministiskt uppvaknande och år av aktivism efter att jag läst hennes Under det rosa täcket från 1996.

Kändes det inte också som att vi var väldigt många som deltog i demonstrationen i kväll? Kanske var det fler än jag som återvände efter år av frånvaro. Jag hoppas att den feministiska backlash som rått sen mitten av 2000-talet är på väg att ta slut och ersättas av en ny, lång och verkningsfull feministisk vår.

Sista versen fint beskriven

Under diverse parasoller och med havsvågors rullande i öronen läste jag nyligen Bengt Ohlssons roman Rekviem för John Cummings. Det är en fiktiv biografi över Ramonesgitarristen Johnny Ramones sista år i livet, år som präglades av den prostatacancer han till slut dog av. Johnny Ramone hette i verkligheten John Cummings.

Boken fick ett blandat mottagande när den kom för ett och ett halvt år sen. Expressens och Göteborgspostens recensenter gillade den, men Martin Aagård i Dagens Nyheter totalsågade den och satte igång debatt när han kallade hela genren omoralisk. Svenska Dagbladets Magnus Eriksson gillade inte heller greppet att skriva fiktion om verkliga människor och beklagade sig över torftig prosa och fyrkantiga formuleringar.

Jag läser de negativa recensionerna med förvåning. Varför skulle man inte få skriva uppdiktade berättelser om personer som existerat på riktigt så länge som man är ärlig med att det är på låtsas? En av de bästa böcker jag läst, Joyce Carol Oates Blonde, är just en sån bok. Den handlar om Marilyn Monroe och det hade inte varit samma sak om Oates skrivit en bok om en påhittad Hollywoodstjärna. De kollektiva bilderna och frågetecknen runt i det närmaste mytiska personer som Marilyn Monroe och Johnny Ramone utgör en lysande grund för romanförfattare att spinna vidare kring. Vi kommer aldrig få reda på vad de verkligen tänkte och kände eftersom de är döda, men det gör inte att vi slutar fantisera. En riktigt bra författare fantiserar inte bara på ett sätt som känns trovärdigt utan kan också göra stjärnan till en människa vi förstår mer av och kanske känner igen oss i. Det tycker jag att både Oates och Ohlsson lyckas med.

Att Bengt Ohlsson skulle ha ett torftigt och fyrkantigt språk är också en i mitt tycke inskränkt beskrivning. När jag började läsa Rekviem för John Cummings var jag rädd att jag skulle tråkas ut av sida upp och sida ner med noggrant beskrivna vardagsskeenden av typen "Jag parkerar och går bort till ingången. Jag kommer till en reception där jag får visa ID-handlingarna en gång till. Sen får jag sitta ner och vänta. Jag plockar upp en tidning och ser mig omkring. Allting verkar nytt och fräscht. Det luktar ny heltäckningsmatta, och möbler som nyss har packats upp." Sättet att valla läsaren genom vardagshändelser i en nutid som ideligen övergår i dåtid påminner mig om Karl Ove Knausgårds Min kamp-romaner. Men i stället för att bli uttråkad flyter jag lätt genom både Ohlssons och Knausgårds vardagsbeskrivningar, faktiskt än mer genom Ohlssons.

Allt eftersom Cummings cancer framskrider blir vardagssysslorna svårare att utföra och försvinner till slut en efter en. Det är inte torftigt och fyrkantigt beskrivet. Det är enkelt, rakt och smärtsamt i positiv bemärkelse. Enkelt och rakt som Ramones låtar. Fast Ohlssons språk är väldigt lågmält, så jämförelsen med Ramones poppunk stannar där. Gott så, för Rekviem för John Cummings handlar inte i första hand om Johnny Ramones liv som punkstjärna. Det finns gott om återblickar på det livet; på genombrottet på klubben CBGB, på konflikterna med sångaren Joey Ramone, på skivinspelningar och groupies, men det här är berättelsen om en människa som kämpar mot och sen tynar bort i sjukdom och om den period i början av 2000-talet då tre av frontfigurerna i The Ramones dog på kort tid, ingen av dem särskilt gammal.

En sak som är lite konstig är att alla som nämns i boken gör det med sina riktiga namn utom Cummings två bästa vänner. De kallas Wayne och Leon, men ska tydligen representera Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder och skådespelaren Nicolas Cage, eventuellt i nån sorts blandning med skådespelaren Vincent Gallo. Det hade jag gärna fått en förklaring till. Förutom det är jag nöjd. Visserligen lämnad sorgsen och arg på livets orättvisa, men ändå mycket nöjd.

En favoritvarg

Podcasten En varg söker sin pod har seglat upp som ny favorit på min mediehimmel. Det är Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli som diskuterar olika kulturfenomen. Varje gång det dyker upp ett nytt avsnitt blir jag glad och ser fram emot deras underhållande, respektlösa stil och insiktsfulla analyser. Hittills har de pratat om Stig Larsson, The Hobbit, Girls och Amour.

Som en röd tråd genom alla avsnitt löper den feministiska blicken. Strömquist och Ferrada-Noli dissar och ömkar Stig Larssons kvinnosyn, funderar över bristen på kvinnor i The Hobbit, hyllar Lena Dunhams kvinnoporträtt och kan inte komma fram till en gemensam åsikt om huruvida Amour handlar om gullig eller förgörande kärlek. Samtidigt som det är smart och intellektuellt är det fruktansvärt roligt. De fnittrar och skrattar sig igenom analyserna och jag skrattar flera gånger högt med dem. Till exempel när en av dem undrar var Stig Larssons älskade katt Esset befann sig när Larsson våldtog en 16-åring analt i sin etta. En händelse som de elakt avfärdar som påhittad eftersom Stig Larsson enligt dem mest påminner om en liten tant. Om man som Stig Larsson öppet kallar sig själv geni får man allt stå ut med sådana nyp.

Ett annat genomgående tema är att Strömquist och Ferrada-Noli beundrar de författare och regissörer de diskuterar (med undantag för The Hobbit) men att de samtidigt driver med dem. Till exempel jämför de Lena Dunham, som skriver manus till och producerar tv-serien Girls, med Jason Priestley. Han ska ha sett till att hans rollfigur Brandon fick snygga tjejer, mycket pengar och massor av beröm efter att han började producera Bevely Hills 90210. På samma sätt får Dunhams rollkaraktär Hannah ligga med många snygga killar varav en av dem är som besatt av henne.

Det märks att ämnena i En varg söker sin pod är valda med lust. Jag får känslan av att nästa avsnitt kan handla om vad som helst som är kulturellt och som väckt upp nåt hos podskaparna. Bra gjort Expressen Kultur att snappa upp detta radarpar!

1991 revisited

Jag vet inte när exakt en osynlig gräns korsades och början av 2010-talet gick över till att kännas som början av 1990-talet, men jag tror att det var nån gång under 2012.

Det var året då Sverigedemokraternas främlingsfientlighet och brutalitet i och med Expressens avslöjande blev så uppenbar att alla vettiga människor borde rygga tillbaka. I stället ökade stödet för Sverigedemokraterna så mycket att de blev tredje största parti i riksdagen.

Det var året då Peter Mangs dömdes för två mord, fyra mordförsök och tre grovt olaga hot begångna under 2009 och 2010. Gemensamt för flera av brottsoffren var att de hade invandrarbakgrund.

Det var också året då en i övrigt rolig, snäll och vettig kollega under eftermiddagsfikat plötsligt outade att hon röstade på Sverigedemokraterna. Det blev tyst runt fikabordet. Jag visste inte vad jag skulle säga för jag blev osäker på om hon skämtat. Fikagänget har också haft diskussioner om negerbollar, pepparkaksgubbar, Tintin i Kongo och Stina Wirsens barnboksfigur Lilla Hjärtat. Den gemensamma nämnaren i diskussionerna är en indignation över att det nu gått för långt, att "vi" måste ta tillbaka vår rätt att få säga negerboll, läsa Tintin och ta del av barnboksfigurer som ser ut som rasistiska stereotyper.

I boken Lasermannen kopplade Gellert Tamas ihop Lasermannens rasistiska dåd i början av 1990-talet med ett Sverige i kris, attacker mot flyktingförläggningar och Ny Demokratis intåg i riksdagen. Dåden blev möjliga i ett samhällsklimat där det blivit mer okej än tidigare att vara negativ till invandring och skylla samhällsproblem på invandrarna.

Jag ser samma tendenser i dag. Peter Mangs dåd kan ses i en kontext av ekonomisk kris, varsel, Sverigedemokraternas intåg i riksdagen och ett samhällsklimat som förskjutits i en invandrarfientlig riktning.

Ytterligare en dimension är det nu så omdebatterade näthatet med anonyma vita män (oftast, men så klart inte enbart) som uttalar sig hatiskt och starkt negativt om antirasism och feminism, gärna med personliga angrepp på de personer som driver frågorna i olika medier. Mina fikakollegor står för en mycket mildare version, men känner sig liksom näthatarna påhoppade och trängda av antirasisternas åsikter och förslag. I diskussioner klämmer de ofta in ett, "men det får man väl inte säga".

Jag är verkligen rädd för den här samhällsutvecklingen och tänker att vi måste göra nåt för att nå ut till alla som sitter och fikar och vars åsikter om invandrare och rasism håller på att radikaliseras. Det är som om en snöboll satts i rullning. Hur gör vi för att stoppa den innan den blir för stor och vi går från 1991 revisited till 1939 revisited?

Lyssna mer!
Sveriges Radios utmärkta dokumentär Fallet Peter Mangs, om Peter Mangs och skottdåden i Skåne.

Konsten att fortsätta vara feminist

Det sjöng av glädje och enorma känslor som knappast fick plats i kroppen. Jag ville resa mig upp från bussätet där jag satt och ropa att jag var frälst. Frälst till feminist! Det var 1998. Jag hade precis läst ut Det andra könet och såg världen, allt jag kände till, i ett nytt ljus.

I höstas läste jag Caitlin Morans Kosten att vara kvinna och kände - ingenting. Jo, jag hade definitivt roligt, men jag kände ingen ilska, ingen insikternas glädje, ingen frustration. Jag tänkte heller inte någonting särskilt. Boken bara rann igenom mig som god men lättsmält soppa. Delvis är det bokens eget fel, för den innehåller inga ögonöppnare för en som blev feminist med Det andra könet och Under det rosa täcket på 1990-talet. Men jag kunde inte släppa tanken på att det även hade med mig att göra, med mitt förändrade förhållande till feminismen.

I förhoppningen att väcka några nya tankar och kanske även känslor började jag läsa recensioner av Konsten att vara kvinna. I dem hittade jag några exempel på sånt som jag tror att jag själv hade reagerat på för tio år sen. Mest kände jag igen mitt gamla jag i Martina Lowdens recension i Dagens Nyheter (7 augusti 2012). Hon påpekar mycket uppmärksamt att Caitlin Moran inte är den femte vågens feminist som hon beskriver sig som (utan att egentligen tala om vad denna femte våg innebär till skillnad från tidigare vågor) utan snarare en andra vågens feminist à la Erica Jong, Ebba Witt-Brattström eller Germaine Greer. Hon bortser helt från den nutida feminismens diskussioner om intersektionalitet, alltså medvetenheten om att kvinnor inte alltid föds med fitta, är vita, hetero och så vidare. Lowden skriver att Moran skriver som om alla kvinnor föddes med samma förutsättningar och hade samma problem. Mest tydligt blir det kanske med citatet ”En god vän har 27 par högklackade skor som hon inte kan skiljas från, samtliga använda max två gånger och många aldrig. Alla kvinnor har en sån skogömma någonstans i sina hem.” Nej Moran, alla kvinnor har verkligen inte det.

Johanna Ögren skriver i sin recension på Bokhora (21 augusti 2012) att Morans feminism inte är hennes feminism eftersom vi i Sverige kommit mycket längre än i Storbritannien. Det kan jag också hålla med om. Jag känner mig i alla fall osäker på om Moran är oinsatt i de senaste decenniernas feminism, om hon låtsas vara det för att hon vill rikta sig till en ung, oinsatt publik, eller om Storbritannien helt enkelt inte översköljts av samma feministiska svallvågor som Sverige. Raka eller inte raka kroppen, skönhetsoperationer och namnet på framstjärten - här var de ämnena hett stoff på 1990-talet. Verkligen inte oviktiga att prata om nu, men Moran tycks vara ute 15 år för sent ur ett svenskt perspektiv. Ögren blir också entusiastisk över hur Moran skriver om kvinnors rätt att inte vilja ha barn och om tabut kring abort. "Blä. Jag blir arg bara jag tänker på det", kommenterar Ögren.

När jag läser recensionerna känner jag hur jag själv snuddat vid både resonemangen och entusiasmen men halkat förbi utan att ryckas med. Hade det varit för tio år sen hade jag obevekligen irriterat mig, känt desperation över sakernas tillstånd och underbar glädje över Morans förmåga att lättsamt och skitroligt beskriva den feministiska verkligheten. Jag hade inte kunnat låta bli att tänka och tänka på det som störde och gladde mig tills jag hade en något så när färdig analys. Det var som en naturkraft. Ibland när jag diskuterade med någon blev jag så arg att jag inte kunde tänka klart och var tvungen att gå därifrån och låsa in mig på närmaste toalett för att sprutgråta ut min frustration. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag saknar det. Det är så mycket skönare att  ha förmågan att föra en diskussion med en meningsmotståndare utan att vilja strypa människan, att kunna luta sig tillbaka i ett lojt "jag hör vad du säger men jag är inte av samma åsikt".

Jag saknar inte ett brinna upp, men jag vill glöda igen. Jag tror nämligen att brand eller åtminstone glöd är en förutsättning för intressanta analyser och resonemang. Det är känslan av att DET HÄR ÄR VIKTIGT (som Moran skulle ha skrivit) som driver fram de fruktbara tankeprocesserna och ger slutsatserna udd. Det gäller inte bara feminismen, men just med Konsten att vara kvinna i bakhuvudet så blir min önskan innan jag stänger av datorn i kväll att jag ska kunna lära mig konsten att fortsätta vara feminist.

Inför jämställd snöröjning i Stockholm!

- Jag jobbar med snöröjning och det har i alla fall ingenting med jämställdhet att göra.

Så sa gatuchefen i Karlskoga kommun för två år sedan under en jämställdhetsutbildning. Det triggade planeringschefen och sedan dess har man i Karlskoga just jämställd snöröjning. Det låter konstigt men är genialt. Normalt snöröjer man först på de stora vägarna (där i huvudsak män kör med sina bilar) och sist på cykelvägar och gångstråk (där i huvudsak kvinnor tar sig fram).

I Karlskoga gör man nu tvärtom. Busshållplatser, gångvägar och områden runt dagis röjs först och bilisterna får vänta med argumentet att det är lättare att köra bil i tio centimeter snö än att gå eller cykla. Det har funkat jättebra. Inte ens utryckningsverksamheterna är missnöjda. För dem är det egalt.

- Om vi hade sett på snöröjningen ur barn- eller miljöperspektiv hade bi kommit fram till samma slutsats, säger planeringschefen i P1 Morgon (19/12).

Jag vill att Stockholms stad inför jämställd snöröjning nu. Det är bra för de flesta av trafikanterna, det minskar kostnaderna för halkolyckor, det är bra för miljön och barnen. Det verkar faktiskt inte finnas nånting dåligt med det. Om man inte är en bensinslukande grinig gubbe förstås. Men dem kan vi väl sluta prioritera en gång för alla.

Skit på dig Sofie Fahrman

Det är sånt här som bidrar till att unga tjejer får ätstörningar. Bilden av Sofie Fahrman och Julia Fors har klätt insidan av omklädningsskåpen hos träningskedjan SATS under december och varje gång jag tittar på den får jag lite ont i magen. Jag vet precis hur jag reagerat om jag var typ 18. Med självförakt och ett tyst löfte gjort för att brytas och generera ännu mer självförakt: Den här julen ska jag inte äta så mycket och inte så sött och inte så fett. Inte, inte, inte.

Varför måste de stå så där som några andra systrarna Graaf och visa upp sina perfekt smala, vältrimmade och bruna magar? Dessutom i juletid när många har som mest svårt för att hålla tillbaka på svullnadet. Det är ondskefullt och självgott! Skit på dig Sofie Fahrman. Din bok förtjänar att gå rakt ner i återvinningen.