Det slutade med MMA i Sumpan

Strandleoparden.

Det såg ut att bli en städad kväll med väninnorna på Morfar Ginkos cavabar, men snart satt jag som vanligt för mig själv på Strand och ville inte gå hem. Försökte beställa mellanöl men den var slut så jag var tvungen att dricka starkt. Satt på apberget och tecknade och antecknade i min lilla skrivbok som en annan prettokuf, men vad skulle jag annars göra? Kände mig trygg och till och med ganska cool, men var ändå lite osäker på hur coolt det egetligen är att vara ensam på ett uteställe en lördagkväll. Nedanför mig satt en ensam kille med osäker blick och bylsig brun skinnjacka. Nåt med jackan gjorde att han såg lite loser ut alltså, och jag tänkte att jag kanske också ser ut som en loser.

Jag tecknade en leopard och skrev ner andra uteställen som jag kanske skulle börja besöka så att jag inte blir känd som kufkvinnan på Strand. Funderar på Nyfiken Gul, Högkvarteret och Trädgården. Har inte varit på nåt av de ställena ännu, men de verkar schyssta. Spanade ut över lokalen och människorna i den. Antecknade lite mer. Plötsligt makade sig mannen bredvid mig närmare och frågade vad det var jag satt och skrev egentligen.

- Är du journalist?

Jag skrattade generat och sa att jag inte skrev nåt särskilt och att jag inte jobbar som journalist så han behövde inte oroa sig. Kände mig pinsam, men tyckte inte att han var tillräckligt snygg för att jag skulle orka bry mig om att försöka framstå som en normal kvinna som inte sitter och ritar leoparder på nattklubben. Släppte honom och fortsatte att kufa mig.

Nu började det ändå kännas som att jag suttit för länge ensam på apberget med mina öl och min lilla anteckningsbok. Försökte fundera ut folk jag kunde smsa och höra om de var ute och ville ha sällskap så här klockan ett på natten, men kom inte på nån. Dem jag kom på har jag redan smsat på natten flera gånger i sommar så min värdighet höll mig från att kontakta dem igen. Började scrolla igenom telefonboken och vem hittade jag där om inte G, en bekant som jag inte pratat med på flera år men som jag gillar och som brukar vara ute i svängen. Skrev ett sms, tvekade en stund, men tänkte sen att jag inte hade nåt att förlora och tryckte på send.

G var inte ute utan hemma på grund av spöregnet men tyckte jag skulle mmsa leoparden. Det gick tyvärr inte eftersom det var för mörkt att fota inne på Strand. G föreslog då att jag skulle hångla med nån tjejkompis och gå hem med första bästa kille eftersom det är sånt normala brudar tydligen ägnar sig åt när de är ute. Jag hade ju ingen tjejkompis med mig och hade väl inte haft lust med tjejhångel även om så varit fallet i och för sig, så jag bestämde mig för att ge förslag nummer två ett försök. Det skulle dock kräva mer öl eftersom jag inte hade lust att gå hem med första bästa bara så där. Så jag lämnade apberget och gav mig ut bland människorna i djungelsnåret på golvet.

Men ensamutgåendet började förlora sin lyster och ölen ökade inte alls min lust att fälla nån man och släpa med honom till nåt mörkt hörn. Jag tyckte dessutom att alla såg ut att vara såna där unga, fräscha åttiotalister med hela livet framför sig. Ändå ville jag inte gå hem. Tänkte att G brukar ju vara vaken på nätterna och frågade om han ville ha besök. Det ville han. I förvissningen om att jag inte skulle stanna på Strand gjorde jag sen nåt som kändes riktigt, riktigt bra.

Jag hade suttit en stund och spanat in ett gäng åttiotalister som dansade vid sitt bord, framför allt en kille i randig tröja och typisk åttiotalistfrilla med rakat på sidorna och en sorts stor synthlock uppe på huvudet. Han var söt. Söt för hur han såg ut och söt för hur han dansade omkring så obekymrat. Jag reste mig, tog på mig jackan och gick fram till honom där han stod och stuffade med de andra, knackade honom på axeln och sa:

- Du var söt.

Han såg på mig, först med förvirring, men sen fann han sig och sa:

- Men... är jag inte söt nu då?

- Jo... men jag ska gå nu, sa jag.

Under några sekunder såg vi på varandra som om ingen av oss visste vad det här skulle innebära, men sen sa jag Ha det så roligt, vände på klacken och gick ut. Det kändes härligt. En mer modig person hade säkert stannat kvar, men jag var sjukt nöjd med att han hade sett glad ut, som om han ville att jag skulle stanna kvar. Jag hade inte blivit dissad! Vem vet vad jag vågar göra nästa gång?

Resten av natten hängde jag i G:s lekrum där det är fullt med tv-spel och datorer och kollade på MMA. Konstigt nog gillade jag att se muskliga neandertalarmän puckla på varandra så att de blödde och fick ett korkat groggy utseende i ansiktet. Egentligen tycker jag att det är osexigt som fan med män som slåss, så jag vet inte vad det var jag gillade, men det gjorde jag i alla fall. Titelmatchen slutade strax för sju på morgonen och jag var riktigt besviken över att Anderson Silva från Brasilien lyckats vinna över amerikanen Chael Sonnen på ett enda grepp efter att helt rättvist ha varit i underläge under fyra och en halv rond av fem. Inte likt mig precis, men sånt kan hända i Sumpan en magisk natt.

Nu luktar jag herrdeo och är väldigt seg i bollen, men det var det värt.

Stockholmshumör / New York State of Mind

Stockholm en mycket tidig morgon i juni.

Tänkte passa på att mjölka lite mer inspiration ur min Barbara Streisandkärlek. Hon har bland annat sjungit om sin kärlek till New York i låten New York State of Mind. Själv bor jag i Stockholm, som jag varit kär i sen de tidiga tonåren. Så här på somrarna åker nästan alla andra stockholmare från stan, ut till skärgården, till sommarstugor, till släktingar på landet och utomlands. Jag förstår inte riktigt varför. Stockholm är aldrig så vackert, trevligt och roligt som på sommaren. Därför har jag gjort min egen översättning av New York State of Mind. Den heter Stockholmshumör. Läs och njut.

Vissa gillar att åka bort
Ta semester från vardagen
Ta ett flyg till Båstad eller Trollhättan
Men jag tar SL-bussen längs Strömmens kajer
Jag är på Stockholmshumör

Har sett alla raukarna
Och Järvzoo och Skara sommarland
Varit upp på Kebnekajse, ner till Österlen
Men jag vet vad jag behöver
Och jag vill inte slösa tid
Jag är på Stockholmshumör

Det var så lätt att leva dag för dag
Utan kontakt med storstadsrytmen
Men nu behöver jag lite ge och ta
Svenskan och Dagens Nyheter

Oh oh oh

Landa i verkligheten
Det är okej för jag har varit slapp
Jag bryr mig inte om det är Knivsöder eller Östermalm
Jag har inga skäl
Har lämnat dem bakom mig
Jag är på Stockholmshumör

Jag har inga skäl
För har lämnat dem bakom mig
Jag är på Stockholms, jag är på Stockholmshumör...

Barbra

Skivomslaget till Barbara Streisands Memories från 1981.

Musikperiodare är vad jag är, och just nu är det Barbra Streisand som gäller. Jag minns inte vem av mina föräldrar det var som lyssnade på hennes Memories om och om igen i början av åttiotalet, men nån av dem var det som för all framtid präglade min själ med låtarna från den skivan.

Rent fördomsfullt borde det ha varit mamma eftersom Barbra är en sån artist som väl framför allt utövar en lockelse på intellektuella singelkvinnor och bögar, men så snart jag tänker att det var mamma så känns det som att det nog kan ha varit pappa ändå. Nu när jag tänker efter kan det ha varit pappas dåvarande flickvän Seija också. Fina Seija som man förresten inte fick fråga hur gammal hon var eftersom hon tyckte det var pinsamt att hon var äldre än pappa. Hon kan ha gillat Barbra.

Barbra sjunger smäktande och lidelsefullt om omöjlig kärlek, vissnande kärlek, död kärlek. Den enda gång hon riktigt tuffar till sig är i duetten No More Tears (Enough is Enough) ihop med Donna Summer. Då älskar jag henne ännu mer för att hon kärlekslidit så mycket innan och nu får det fanimej vara nog. Jag vet inte vad det är hon gör egentligen. Ger hon utlopp för längtan och melankolin hos oss heterokvinnor och bögar som suktar efter heteromän som inte ägnar oss en blick utan gifter sig med lagom gulliga granntjejer som aldrig sminkar sig för mycket, inte har en massa komplicerade känslor och inte ställer några jobbiga frågor?

I avsnittet Ex and the City i tv-serien Sex and the City har huvudkaraktären Carrie fått veta att Mr Big, hennes eviga och omöjliga kärlek, ska gifta sig med en tjej som är så där perfekt beige och tio år yngre än hon. Över sedvanliga Cosmopolitandrinkar diskuterar då Carrie och hennes kompisar filmen The Way We Were (Våra bästa år), där Barbra Streisand och Robert Redford spelar ett kärlekspar som är väldigt olika varandra. Barbras karaktär Katie har lockigt, burrigt hår och är en sån där känslomänniska. Till sist väljer Roberts karaktär Hubble att gifta sig med en mer utslätad, anpassningsbar kvinna som har rakt hår och inte är så komplicerad. Som Ivanhoe, du vet.

Sex and the City-avsnittet slutar ändå bra. Carrie ser en man som försöker tvinga på ett protesterande sto en grimma och säger till sig själv (lite töntigt jaja, men ändå):

- Det kanske inte är meningen att vissa kvinnor ska tämjas. De ska springa vilt och hitta nån som som är lika vild att springa med.

Jag har säkert sagt det förr och kommer att säga det igen: det är det jag älskar med Sex and the City. Till skillnad från lejonparten av vårt gemensamma kulturarv står serien alltid på singelkvinnornas och de självständiga, egensinniga kvinnornas sida. Ingen kvinna dör av kärlek eller galenskap i Sex and the City.

Men det är nåt med näsan också, Barbras alltså. Alltid ska det tjatas om att hon är ju snygg, men ack näsan är för stor. Näsan har diskvalificerat henne från att spela de där snyggbrudarna. Dessutom utstrålar hon intelligens. Jag tror att hon väcker sympati och igenkännande hon miljoner kvinnor som kanske inte är världens snyggaste men smarta, spännande och egna. Kvinnor med smärtsamma erfarenheter av att såna egenskaper snarare skrämmer än lockar många män, även män som själva är smarta, spännande och egna.

Jag ska inte säga att jag talar om mig själv nu även om det kanske låter så. Okej då, lite jag är det väl, men jag och mina jämnåriga har det bra mycket bättre förspänt än Barbra och hennes generation när det kommer till vad som ryms inom ramen för att vara en attraktiv kvinna. Ändå dras jag till Barbras vackert sorgliga låtar som en augustigeting till kött. Jag gottar mig njutningsfullt i dem och i känslan de ger mig: Att jag är en smart, spännande och egen kvinna som kanske fått sina kärlekstörnar här i livet men som aldrig ska låta nån rädd liten man sätta sig på mig igen. Och det är klart, den känslan är rätt härlig.

"Somehow my love I’ll always love you. But my heart belongs to me". Det är Barbra i ett nötskal.

Två barn blir till

Åtta veckor gammalt foster. Foto: Lennart Nilsson.

I natt jag drömde något som måste ha varit inspirerat av gårdagens besök på Fotografiska museet i Stockholm. I drömmen fanns tydliga men perverterade kopplingar till Lennart Nilssons fotografier av hur ett barn blir till. Jag kan också skönja en förvrängd tolkning av mitt ganska stela och pinsamma möte med en granne som jag är attraherad av och hans flickvän mitt bland bilderna av spermier som tränger in i ägg och blekvita foster som svävar i nebulosaliknande livmödrar. De berättade att de väntar barn. Snälla, döm mig inte allt för hårt.

Jag var mig själv, vuxen, men gick ändå konstigt nog i skolan. Vi hade fått en ny lärare, en snygg lång man med skägg och snälla ögon. Dagens lektion bestod av att vika upp en sån där ihopfällbar flyttkartong så att den gick att använda. Det har jag gjort många gånger så jag tog mig an uppgiften med gott självförtroende och hopp om att kunna imponera på läraren genom denna enkla uppgift som de andra i klassen tydligen behövde lära sig. Men som det kan gå när jag gillar en man. Inte alls. Jag vek och höll på som en hamster som bygger bo men inte blev det nån låda och till slut var jag tvungen att konstatera att jag dessutom haft sönder kartongen. Fick snällt be om en ny låda att försöka med men det fanns inga kvar. Jag sa generat till den snygge läraren att jag minsann gjort detta många gånger eftersom jag bor i Stockholm och flyttat så mycket och att jag inte kunde förstå varför det var så svårt just i dag.

Det kändes att läraren var attraherad av mig också, men det visade sig att han hade flickvän. En sån där blond, söt och trevlig flickvän så klart. Men läraren hade börjat tvivla på deras relation. Han ville göra slut, men hon ville ha barn. Det ville inte han, inte nu. Det visade sig att hon var några år äldre och hade bestämt sig för att hon skulle ha barn NU. Hon förvandlades till en sån där psykopatkvinna som har hela livet utstakat för både sig själv och sin kille: när de ska göra karriär, när de ska ha barn, var de ska bo - allt. Flickvännen vägrade tolerera både ett uppbrott och att läraren inte ville ha barn, men han gjorde slut ändå.

Fast flickvännen var visst redan med barn. I vild förtvivlan och ilska rusade hon ut i ett vidrigt träsk där lösbajsbrun lera klofsade runt benen och förvridna, döda tallar med svarta rötter hotade att fälla henne ner i den sugande sörjan. Där födde hon mycket blodigt två genomskinligt vita foster. De levde hemskt nog och sprattlade och kved i gyttjan. Mamman skrek av äckel och fasa och kravlade baklänges för att komma bort från dem. Fostren skulle dö där i träsket. Det var fruktansvärt. Jag äcklades själv väldigt starkt av denna scen som spelade upp sig framför mig i drömmen.

Nån vecka senare var jag av nån anledning tillbaka i träsket och såg då att fostren mot alla odds klarat sig och simmade omkring i leran. De lyste mjölkvita i allt det bajsbruna. Det var förstås fortfarande synd om dem som övergivits av sin mor och far, utlämnade till ett oklart öde utan kunskaper om hur de skulle ta sig fram i  livet. Tills vidare såg det ändå inte helt mörkt ut.

Jag gick kvar i skolan. Under en rast berättade jag en historia för några klasskamrater, bland annat en kille som jag gick i mellan- och högstadiet med i Östersund. Så här gick historien:

Jag träffade på en kvinnlig bekant som jag varit engagerad med i Jämställdhetsgruppen vid universitetet tio år tidigare. Vid vårt möte slogs jag av att hon såg äldre ut och att jag antagligen gjorde det själv också. Plötsligt var vi förflyttade till gymnasiet. Det visade sig att vi gått i samma skola då men inte varit nära vänner. Jag visste att jag var där på besök från framtiden, så mitt sextonåriga jag gick fram till hennes sextonåriga jag och berättade att vi skulle komma att känna varandra många år senare. Jag berättade också hur hon skulle se ut när hon blev äldre. Det kändes fint. Sen var jag tillbaka i nutiden och berättade för min väninna om mötet med henne som sextonåring, hur unga och söta vi var, hur vi hade hela livet, det sköra livet, framför oss. Det var ett starkt ögonblick.

När jag berättat klart var jag så rörd av min egen berättelse att jag grät och snyftade fram de sista orden. Mina åhörare torkade också bort tårar från sina ansikten. Klasskamraten från Östersund sa att han aldrig brukade gråta, men den här berättelsen hade verkligen berört honom. Jag kände att jag hade en gyllene gåva, gåvan att kuna röra andra människor med mina berättelser.

Hunden ska inte handla!

Arga hundar som löper amok.

Hon vaknar klockan halv åtta på morgonen. Det är en vanlig dag. Den svarta katten biter henne i armen och tankarna börjar genast mala i hjärnan. Allt som ska göras och som aldrig tar slut. Men maten är slut. Hela eftermiddagen är ledig. En utmärkt dag att handla mat på.

Åh nej! Hon känner efter. Det är ett omisskänligt morrande i magtrakten. Okej. Kanske inte handla mat då utan gå på museum, tänker hon. Morrandet avtar. Museum verkar funka. Hon stiger upp.

Åh nej! Ingen frukost.

- Jävla skit, muttrar hon. Ingen frukost gör mig arg.

Kanske borde hon handla ändå. Hon borde verkligen det. Kanske kanske hinner jag med både museum och handla, funderar hon. Fast det vet hon att hon inte alls hinner. Och hon måste ju ha mat. Det måste bli handla mat i dag.

Morr. Morr, morr, morr. Åh nej! Hon känner rygghåren resa sig.  De är tjocka, sträva och känns lortiga mot tröjan. Hon stryker med handen över håren för att de ska lugna ner sig och ligga fint på ryggen. Tänker att hon inte ska tänka på det nu.

På pendeltåget finns gott om tid att tänka dock. Vad är bäst, handla eller gå på museum? Gå på museum eller handla? Handla, handla, museum, handla, nej museum, nej handla, nej museum förresten, nej handla. Nej, nej. Museum får det bli. Eller så handla. Åh nej, morr! Nu började det rycka i överläppen också. Huggtänderna vill fram och blotta sig. Hon sneglar försynt åt höger där det sitter en skäggig karl med vita lurar i öronen. Han är helt inne i sin musik som tur är. Han har slutna ögon. Hennes överläpp drar sig upp och ner mot framtänderna.

- Snälla, snälla inte här, ber hon tyst.

Hon kvider lite, men lyckas tränga bort tankarna igen. Det går så länge det finnas annat att göra och det finns det när hon gått av pendeltåget.

Sen när hon kommit hem ligger eftermiddagen och väntar med gula ögon och outgrundligt leende. Det finns fotfarande ingen mat. Dammet har skockat sig till fjäderlätta orosmoln som lyfter och svävar över golvet i hörnen när hon går förbi. Fläcken på soffan vore bara att ta bort med möbelschampot som hon redan plockat fram från förrådet. Hon borde verkligen gå och handla. Men nu blir hunden arg på riktigt. Det är omöjligt att stoppa den. Raggen reser sig under hennes tröja, tröjan låter ritsch ratsch när den slits sönder. Överläppen darrar när hon försöker hålla munnen stängd men det går inte, tänderna blottar sig och glänser vita. Det ser hon i hallspegeln.

- MORR! Morr, morr morr!

Kattena tar sin tillflykt utomhus, rusar över gräsmattan upp på berget intill huset med öronen tätt strukna mot nacken och tjocka svansar.

- Fy! försöker hon myndigt säga till hunden.

Hon tänker på Cesar, mannen som kan tala med hundar på tv. Man ska stå bredbent och ingjuta i hunden att man är the pack leader. Men hennes hund lyssnar inte. Den är trotsig och vill inte handla mat, inte dammsuga, inte städa soffan, inte göra nåt nyttigt alls. Den vill inte det! Den vill bara ha roligt och löpa amok. Och nu tänker den löpa amok. Hon känner det i benen, i armarna som blivit håriga framben med oklippta svarta hundklor, i svansen som blivit burrig och står rakt upp. Svansen darrar stint.

- Åh nej! Nej snälla lilla hund!

Men hunden är inte snäll.

Det blir vitt för ögonen. Hon kastar sig på soffan och biter tag i närmsta kudde, skakar den frenetiskt fram och åter tills tyget spricker och dunet flyger ut, fortsätter skaka tills kuddtyget hänger slappt som ett dött bytesdjur. Då rusar hon runt runt på golvet, morrar och skäller om vart annat. Hon tycker att hennes ena baktass stör henne och morrar argt åt den. Den ska hålla sig på plats! Tassen krafsar och bråkar. Hon måste morra åt den med framtänderna så att den förstår att det är allvar. Och nafsa, hon nafsar i baktassen om och om igen.

Sen hoppar hunden upp på matbordet och river ner blomvasen och de cerisa bordstabletterna. Blonk säger det när vasen åker i golvet, vattnet rinner ut i en stor pöl som hunden halkar i, men det märker den knappt. Den rusar runt, runt, upp i sängen och river i överkastet, kastar huvudet fram och tillbaka tills överkastet är en enda röra med stora fläckar av hundsaliv på. Hon rullar sig med sin smutsiga päls och morrar dovt. Det känns skönt Sen lugnar hon ner sig och ser sig omkring. Kommer att tänka på att det var nån som sa nåt om att åka och handla.

- Grrrr! Det är inte okej! Hunden ska inte handla!

Plötsligt är hon i badrummet och biter i bardumsmattan, slänger med den och rullar runt, runt tills den är en liten boll. På en rullvagn finns det schampoflaskor, hudkrämer och bomullsrondeller. De far åt alla håll när hunden ställer sig med framtassarna mot vagnen och rafsar och krafsar och skäller och bits. Det blir bomull över hela golvet.

Sen är hunden trött. Den rullar ihop sig på den sönderklösta soffan, suckar tungt, och morrar en gång till innan den somnar.

När hon vaknar ligger katterna ihoprullade och sover fridfullt bredvid henne i soffan. Hon har förstått att det inte går att handla mat i dag heller. Inte dammsuga, rengöra soffan eller göra nåt annat nyttigt heller. Hon tar på sig en ny tröja, borstar håret, stryker på rött läppstift och ser sig i speglen innan hon går ut för att åka til museet. Hon ser okej ut nu. Till och med normal.

Lennart Nilsson-poesi

Hav av spermier / Sea of Sperm.

Fotografiskas förvaringsskåp

Fotografiska museets förvaringsskåp är mycket fina tycker jag. Glöm inte att kolla in dem om du går dit. De finns i källaren.

Smådeppig realist eller önsketänkande optimist?

Stuart Smalley - inte realist.

Hittade några deprimerande fakta i boken Vulkanutbrott och istider som jag just läst (bok nummer två som jag klarat av att läsa). Boken handlar om bipolär sjukdom, alltså det som ibland kallas manodepression. I kapitlet Sjukdomen och hjärnan II beskriver författarna hjärnans möjligheter att reglera stämninglägen. Bland annat får vi som inte alltid är så glada och käcka och som ser med misstänksamhet på samtidens indoktrinering om ständigt positivt tänkande vatten på våra kvarnar. Så här står det:

"Studier visar att de flesta människor är överdrivet optimistiska och mindre realistiska än de som är lätt deprimerade. Människor med normalt självförtroende har dessutom en självbild som präglas av betydligt mer önsketänkande än realism." (sid. 64)

Högt självförtroende verkar inte heller vara så himla bra.

"Många av oss skulle vilja vara mer utåtriktade än de är, och ha ett högre självförtroende, trots att åtskilliga studier tyder på att ett högt självförtroende är förbundet med misslyckanden och destruktivt beteende."

Optimism och gott självförtroende är alltså inte särskilt realistiskt. Å andra sidan verkar det inte vara så positivt att vara realist. Det är fördelaktigare om man lyckas leva med några livslögner, illusioner och lite självbedrägeri. Man mår i alla fall bättre då.

"Att vara realist tycks inte vara helt ändamålsenligt. Det verkar som om det är mer gynnsamt att ha en grundhållnig med något överdriven optimism och lagom mängd illusioner." (sid. 64)

Suck. Det här påminner mig om en diskussion jag hade med min kollega och förebild Lotta före sommaren. Vi är väldigt olika och Lotta fungerar för mig ibland som en väckarklocka om att en annan värld är möjlig. Vid det här tillfället berättade jag att jag gör avslappningsövningar varje förmiddag. Eller ja, inte varje varje och det var problemet. När jag inte gjort dem en dag grämer jag mig, vilket i sin tur lett till att övningarna börjat kännas mer som ett borde än nåt avslappnande. Lotta skrattade mig rakt i ansiktet, högt och frodigt.

- Hahaha! Om det vore jag så hade jag trott att jag gjort dem varje dag om jag gjort dem typ två dagar i veckan. Jag hade varit skitnöjd med mig själv ändå.

Jag blev avundsjuk. Jag vill också kunna göra mig såna illusioner. Vill också känna mig skitnöjd när jag bara gjort hälften av det som var tanken. Men trots idoga försök att tänka positivt, lyckopiller och kognitiv beteendeterapi fortsätter jag att gräma mig. Sånt biter inte på mig och mitt lätt depressiva, realistiska sinnelag. Visst kan man hävda att det handlar om att se glaset som halvtomt eller halvfullt. Det är bara det att jag inte står ut med tanken på att ljuga eller ens överdriva vare sig för mig själv eller andra. Jag behöver känna att jag gör vad jag kan för att se livet i vitögat. För att vara på den säkra sidan väljer jag oftast den strängare tolkningen av en situation.

Så jag sällar mig till realisternas dystra sida. Åtminstone så länge det inte finns ett piller som kan få mig på andra, mer illusoriska, tankar. Vi är ju alla olika, tänker jag. Alla kan inte vara så jävla glada jämt.

Platser jag får ångest av: Fruängens busstorg

Busstorget i Fruängens centrum.

Fula platser och miljöer ger mig ångest. Som jag skrivit tidigare handlar det inte alls nödvändigtvis om nedgångna eller kala miljöer.Till exempel älskar jag utrymmena under broar, platser som känns dekadenta och sunkiga ölhak. Ofta tycker jag om graffiti på offentliga platser, även sånt som andra tycker är klotter. Det bidrar till att skapa storstadskänsla, nåt som verkligen behövs ibland i puttenutt-Stockholm.

Nej, fula miljöer är nåt helt annat. Det är svårt att förklara exakt vad det är som ger mig ångest med vissa platser, men när jag är där mår jag dåligt och får ständiga impulser att snabbt ta mig därifrån. Oavsett om jag själv gått dit av en orsak eller inte.

Busstorget i Fruängens centrum är en sån plats. Där är det nästan värst riktigt varma sommardagar när alla med pengar och sommarstuga lämnat stan. Fast det är illa året om. Man måste stå där och vänta på 707:ans buss till Kungens kurva. Inte springa iväg, för då missar man bussen och måste vänta på nästa. Det vore inte kul, inte kul alls.

I dag var min strategi för att slippa se torget att glo stint in i skyltfönstret till en ensam, gudsförgäten och söndagsstängd skoaffär med nästan bara pensionärsskor. De hade ett par röda Keds. Dem skulle jag kunna tänka mig. Skönt, genast kändes det lite mer okej. Ett par svarta ballerinaskor såg också okej ut, bra. Skorna gjorde mig av nån anledning tryggare.

Men fan, tänke jag ändå om och om igen, kommer inte bussen nån gång? Måste den stå där borta och vänta till prick klockan 28 minuter över? Och när den väl åkt fram och släppt in oss, måste den stå och vänta vid hållplatsen också? Åk lilla buss! Åk nu och lämna det här hemska ångesttorget!

Till sist åkte vi äntligen. Jag for till Zetas trädgård. Sen tog jag taxi hem.

Zetas monsterrabatt

Gillar att trädgårdsfirman Zetas, där jag handlar saker till trädgården ibland, i år har en ganska oprydlig rabatt vid entrén. Den går i spöksilvrigt, grönt och lila, med bland annat värsta monstertistlarna. Goth!

Tistlar och annat spöklikt.

Stolta hundar

Under Prideparaden kan man inte bara spana på en massa snygga och roliga människor i allahanda utstyrslar. Man kan så klart också spana på hundar och det gjorde jag.

Alldeles särdeles fina pudlar i Prideparaden. Åh så fina, åh så fina, ååååhhhh så fiiiina!

En Rhodesian Ridgeback tågade med poliserna i smakriktig Swedish Police Force-tröja. Misstänker att det inte är en polishund utan en polishund-wannabe. Precis som jag själv brukar vara homo-wannabe när jag Pridetågar med jobbet.

Den här hunden gick inte i paraden utan satt bara för sig själv här i rabatten och kliade sig. Det var fint.

Sweet Station - konstinspiration på webben

Hittade just Sweet Station, en webbplats / blogg om konst, arkitektur, reklam med mera. Sweet Station består mest av bilder med korta kommentarer om vem konstnären, reklambyrån eller arkitekten är. Jag skulle för egen del gärna läsa mer om verken och dem som skapat dem men de flesta inläggen länkar i alla fall vidare till andra sajter med mer information. En mycket inspirerande webbplats! Några exempel:

Amerikanska Sean O´Daniels hundmålningar, som jag lätt blev kär i.

Sean O´Daniels.

Kanadensiska Kelly Durettes teckningar.

Kelly Durette.

X-tape av mmiinn. X-tape är en tejp med bilder av gångjärn, vilket skapar en illusion av att i det här fallet lådan ser ut att vara förseglad med sådana. Vill ha!

X-tape.

Fab Lab-huset som ritades av The Institute for Advanced Architecture of Catalonia (IAAC) inför tävlingen 2010 Solar Decathlon Europe. Syftet med huset var att informera allmänheten om fördelarna med förnybar energi och då framför allt solenergi.

Fab Lab-huset.

Hästsvansmannens outgrundliga skönhet

Såg en fantastiskt vacker man på Södermalms Östermalmsoas Bistro Süd i går kväll. Det kan ju hända då och då, men det speciella med den här var att han såg ut att vara ungefär 50-60 år gammal och att jag ändå kände nån sorts attraktion. Det har aldrig hänt förut i hela mitt liv. Normalt attraheras jag nästan uteslutande av män i min egen ålder eller yngre.

Det finns ett tidigare undantag. För fem år sen gick jag en kurs där kursledaren var 13 år äldre än jag. Först tänkte jag inte nåt särskilt om honom, men plötsligt under en lektion var det som om ett ljus föll över honom och jag såg att han var den vackraste och charmigaste mannen i världen. Jag blev som förtrollad, och även den gången förundrad över att känna så för en man som var så mycket äldre än jag.

Kom nu inte och säg att 13 år inte är nån större skillnad och att age ain´t nothing but a number eller nåt sånt. Jag håller med om det i teorin, men attraktion handlar ju inte om teori. Jag har alltid varit sån. På högstadiet gillade jag killar i min egen årskurs eller i årskurserna under. I nian vågade jag inte berätta ens för min bästis Kristine att jag tyckte en kille i sjuan var assöt för jag kände mig som en tantpedofil. Sen att flera av killarna i nian var ihop med tjejer i sjuan hade inte med saken att göra på nåt underligt sätt. Som tur är har jag inte fortsatt att gilla killar i sjuan i alla fall. Mina attraktionslagar är konstanta men har följt min egen ålder.

Men så ibland inträffar dessa oväntade attraktioner, som i går. Jag såg den här vackra mannen redan utanför restaurangen. Han var lång, smal men muskulös på ett senigt sätt och hade långt vitt hår i hästsvans. Alltså jag vet, jag vet, det låter inte alls sexigt. Långt vitt hår i hästsvans, tjena. Men han var otroligt vacker. Det var inte enbart det fysiska utan hela hans uttryck. Jag önskade att jag haft en bra kamera med mig så att jag kunnat be om att få fotografera honom, men det hade jag inte och batteriet var slut i pocketkameran som jag alltid bär med mig.

Mannen med hästsvansen satt vid bordet bakom mig med några vänner och jag gick på toa flera gånger för att få chansen att se på honom på vägen tillbaka till bordet. Inne på toa tänkte jag att nu skulle jag fanimej titta på honom och inte vara så rädd för ögonkontakt, men i samma sekund som jag tänkte det visste jag att nu när jag tänkt så är det kört, så snälla bli inte besviken på dig själv nu.

Sa till min pappa och hans sambo som jag var där med att det satt en otroligt vacker man vid bordet bakom mig. De kollade och höll med men pappa sa snabbt, lite för snabbt:

- Ja, men han är för gammal för dig.

Sen började han tala om det av mina ex som är hans favorit, Magnus E.

- Var inte han en bra pöjk ändå?

Jo det var han verkligen, men det tog slut för över åtta år sen och jag vill inte ha honom tillbaka mer nu än då, hur fin och bra pöjk han än var. Han var fem år äldre än jag och jag tyckte att vi inte hade samma referensramar på grund av åldersskillnaden, men det var inte därför jag gjorde slut.

Vet inte, kanske var jag i går kväll mest påverkad av att ha sett Annie Leibovitz-utställningen på Fotografiska före restaurangbesöket. Hästsvansmannen såg ut som stigen ur en av hennes tvärskarpa bilder. Han hade förresten inte bara hästsvans utan över huvud taget nåt hästaktigt över sig, och nu när jag skriver det tänker jag på att just en häst är nåt som flera associerat även mig med. Det kanske bara var helt vanligt hästäktenskapstycke? Vi hade dessutom likadana kläder på oss: jeans, jeansskjorta och vita jympadojor.

Sen skulle vi gå. Varken han eller hans vänner satt kvar vid sitt bord. Jag gick till toaletten igen. Väntade i det lilla utrymmet utanför för det var upptaget. Ut från toan kom strax hästsvansmannen. Vi måste trängas under några sekunder där i det lilla utrymmet. Vet inte om han såg på mig för jag kunde bara stirra ner i marken. Får väl vara glad att jag inte sa bajskorv eller började prata om mina bröst eller nåt.

Men ögonblicket var över. Han var ändå för gammal för mig.

Skumkronans friskhet

"Porlande bärnsten mot läpparna. Skumkronans friskhet. Den utsökta balansen mellan maltig fyllighet och rund behaglig beska. Torr humlekaraktär (?), samtidigt så ljuvt svalkande."

Säg skulle inte bryggmästare Richard Bengtsson, som signerat den här texten på en Mariestads ölflaska, kunna hitta en alternativ karriär i tantsnuskbranschen? Alternativt skriva ren porr? Det för mig nya ordet skumkrona ger åtminstonde min hjärna näring till en fantastisk ny metafor för manlig utlösning, särskilt i kombination med "maltig fyllighet" och "rund behaglig beska". Kanske inte en självklar smakliknelse, men definitivt fantasieggande. Kan också tänka mig att de som gillar golden showers finner orden "porlande bärnsten mot läpparna" mycket upphetsande.

Sopsortering

Tänk vad snabbt saker kan ske här i världen bara nån tar första steget och börjar.