Chuck-Vincent

Rastlösheten

Rastlös.
Rastlös rastlös rastlös.

Åh, rastlös! Rastlös. Rastlös rastlös.

Hitta på nåt.
Tråkigt! Tråkigt tråkigt tråkigt!
Usch, tråkigt.

Men rastlös.
Rastlös rastlös rastlös!

Rastlös.

Göra nåt.
Nej! Tråkigt! Allt är tråkigt.

Rastlös ju. Måste ut, nånting måste. Måste måste.

Händ.

Nej, bara rastlös. Men ring nån då!
Tråkigt. Alla är tråkiga!

Rastlös.
Rastlös rastlös rastlös rastlös rastlös.

Från tant till 20-åring revisited

De senaste fem-tio åren har för mig inneburit en skenande utveckling till tant. Det har varit:

• Ett stigande obehag inför att åka t-bana efter klockan 22.
• Irritation över andra i kollektivtrafiken.
• Ett ökande intresse för odling och matlagning.
• En allt mer Stureplanstantliknande klädsel som lett till att ingen ber mig om leg på Systemet längre (det är enbart det det beror på).
• En markant ökad trötthet på kvällarna.
• En total oförståelse inför varför andra vill gå på krogen där det är stimmigt och hög musik.
• Idogt lyssnade på P1 (ofta även på andra och tredje reprisen av allehanda program).
• Inbiten korsords- och sudokulösning.
• Återgång till musik jag lyssnade på som ung, samt så kallad avslappningsmusik (typ valsång och entonig yogamusik utan sång).
• Mindre radikala åsikter.
• Ett tappat intresse för nya människor och nya intryck.
• Sämre minne och kognitiv förmåga.
• Ökad bitterhet och ökat missnöje.

Sen visade det sig att jag drabbats av det som heter utmattningssyndrom, vilket förklarade en hel del av min tråkiga förändring till tant. Jag blev med basta sjukskriven och har sen dess om möjligt varit ännu mer pensionär. All tid jag haft har gjort det möjligt att frossa i korsord, P1, trädgårdsodling och vila.

MEN! Metamorfosen till tant verkar nu ha stagnerat och till och med börjat retirera. Allt oftare känner jag av 20-åringen jag en gång var inom mig. Några tydliga tecken:

• Jag vill supa och festa.
• Jag vill dansa.
• Jag vill nåt kreativt. Vet inte vad ännu, men jag känner det leta efter en väg ut inifrån tantträsket.
• Jag längtar efter nya människor och intryck.
• Jag längtar efter galna människor som tänker och skapar.
• Jag längtar efter att orka läsa böcker och smarta tidningar igen.
• Jag vill till nya länder och platser.
• Jag saknar kulturen.
• Jag är jävligt uttråkad och rastlös.
• Framför allt har jag den där ganska jobbiga känslan att jag vill att det ska HÄNDA nåt. Vet inte vad men nåt, och nåt som kommer utifrån.

Just nu är jag hemskt frustrerad. Missnöjd, grinig och deppig ena dagen. Lysten, förväntanssfull och nyfiken nästa dag. Jag är inte där ännu men jag längtar ut och jag vill vara ute nu. Nu, nu, nu. Bort med dig kärring!

Eller vänta lite. Jag ska nog spara lite av kärringen. Men i kväll ska jag skita i att hon haft migrän och borde vila. Jag ska dricka öl, äta pizza, inspireras av AbFab och dansa med 25-åringar på Södra teatern. Kanske hångla. Kanske flyttar jag även till Berlin vilken dag som helst. Man vet inte.

Foto: Mamma har tagit bilden från när jag var runt 20 och längtade bort från landsorten, ut i världen, ut i livet.

Misantropen dissar: egoister

Var på Parkteatern i går. Det var Mr Tourette a.k.a. Pelle Sandstrak. Han var ganska rolig och jag kände att jag vill umgås mer med störda människor. En liten stund längtade jag tillbaka till den tid då jag kunde sitta i en bar och om det kom in nån med förvirrad, galen blick så satt han (det var alltid en han) alltid bredvid mig inom fem minuter. Jag försökte vara öppensinnad men de brukade vara galna på ett jobbigt och asocialt sätt. Jag har också dejtat flera män som jag vet eller tror har olika diagnoser, men det har tyvärr aldrig slutat bra. Jag tycker om galenskap, men jag tycker inte om rena elakheter, plötsliga försvinnanden och hot om att ta livet av sig.

När vi kom till Galärparken, där Mr Tourette skulle finnas klockan 18.30, var det som vanligt fullt. Strålande sol och gratis teater, fullt. Vi trängde in oss bland andra på en gräsplätt vid sidan av scenen, Inte jättebra sikt, men vad fan kommer man sist så får man skylla sig själv. Fast det tyckte tydligen inte väldigt många andra som kom efter oss. Framför våra fötter var en grusgång som parkteaterpersonalen upprepade gånger påpekade skulle vara fri för att folk, framför allt folk i rullstol, skulle kunna ta sig fram. Där började människor ställa sig. Jag sa till några av dem, väldigt vänligt faktiskt, att "ursäkta men om du står där ser inte vi som sitter här bakom nånting" och fick svar som "jag vet" och "ingenstans får man vara!". När personalen sa till flyttade de sig en halv decimeter. Eller först en bit bort, och sen tillbaka igen.

Alltså vad fan. Det är inte okej. Mina vänner tror att de som tränger sig bara inte tänker, men jag tror att högst 20 procent är så dumma att de inte tänker. Resten tänker visst. De tänker "Oj vad mycket folk! Det finns visst ingen plats kvar, men nu har jag tagit mig hit för att se på teater och då tänker jag göra det och skita i om det var andra här före mig och om de varken ser eller hör för att jag ställer mig rakt framför dem (med mina vita ben och stora rumpa i deras ansikte)".

Några som satt bredvid oss gav upp och gick därifrån. Jag blev så arg att jag först tänkte att jag inte skulle njuta av föreställningen på grund av alla misantropiska tankar och besvikna känslor över mänskligheten, men jag tycks ha mognat lite för sen satte sig några av de rakt framför mig ner och jag lyckades ta in större delen av Mr Tourettes framträdande. Tur för mig, men inte för alla dem som kom före mig och satt vid sidan av mig.

Nu tänker jag att jag vill ha mer av störda människor som tänker tankar, känner känslor, har empati, bråkar och säger rakt ut vad de tycker. Mindre av normala egoistmänniskor som tyst tränger sig före i hopp om att de inte syns och blir sura och känner sig kränkta om nån säger åt dem att de faktiskt syns och tar plats. Finns det nånstans där jag kan träffa några störda människor som vill hänga med mig?

Melker Anderssons korv

Ursäkta en kvinna som inte äter kött och har livlig fantasi, men är det nån som får lust att ta en tugga av Melker Anderssons rätt Falukorv Provencale på bilden? Eller som tycker att den ens ser ut som en falukorv?

För min del ser jag ett dubbelhövdat manligt o-o-o-organ... som tillagats med kryddor i ugnsfast form på det mest osmakliga och bestialiska sätt.

Rädda klimatet, ät inte kött!

Bilden kommer från kocken Melker Anderssons bok Hemma hos Melker Andersson - Snabblagat, tillagat och vällagat.

Vila

Utsikt från vilrum på Polishögskolan i Stockholm.

Bästa julpyntet på American Classics

Bästa julpyntet hittar jag ofta på American Classics i gången mellan Sergels torg och NK. När jag säger American säger de flesta "Är det inte tacky?". Det finns sånt som är tacky, t.ex. julpynt i form av Disneyfigurer. Men det finns också mycket som är väldigt fint och mer speciellt och personligt än det du hittar i många andra butiker. Framför allt butiker som Åhléns. Bland annat finns det många fina julgranskulor och jag hittade en dörrkrans med röda bär från Sia. Är mycket nöjd med den!

Förutom julpynt har American Classics bland annat ett stort utbud av fantastiska rumsdofter och fina ljus som känns lyxiga.

Haren och sköldpaddan

Om hur jag tog mig från Polishuset på Kungsholmen till Galleri Crystal Palace vid St. Eriksplan.

Har försökt gå på galleri efter jobbet men inte kommit ända fram. Promenerade längs Fleminggatan och St. Eriksgatan, över bron. Sen var jag helt slut. Fick lov att hoppa på bussen och åka hem. Inget galleribesök den dagen.

Note to self: Dessa är några saker som tröttar ut mig:

• Billjud.


• Avgaslukt.


• Många människor på samma plats.


• Sorl.


• Cigarettrök.


• Småprat, särskilt med främmande.


• Text.


• Hög musik när jag ska prata.


• Stå upprätt.


• Bära på saker.

Ganska många av dessa saker förekommer på vägen mellan Polishuset och Galleri Crystal Palace vid 16.30-tiden en onsdag, särskilt bilar, avgaser och många människor på trottoaren.

Lösning: Jag går i snigelfart nerför hela Polhemsgatan till vattnet. Tom gata, träd och löv, vatten, bara en och annan joggare. Jag går längs vattnet, under St. Eriksbron, sen uppför en lång stentrappa. Sten, löv, bara några boende på väg till Fridhemsplan i trappan. Sen upploppet: över bron. Här kommer det svåra, det finns ingen annan väg.

Går längs broräcket, ser ut över vattnet och Karlbergs slott. Träd, himmel, vatten. Tittar inte på människorna och bilarna.

Längs St. Eriksgatan stryker jag långsamt längs väggarna, ser in i skyltfönstren, andas djupt, och fokuserar på min egen kropp. Inte på människorna, bilarna och avgaserna. Det går låååångsamt.

Vid övergångsstället över Karlbergsvägen är jag sist över. Bilarna brummar och gasar. Men sen är jag framme, framme och inte helt slut. Lycka!

Haren kanske sprang snabbare men blev trött halvvägs och måste vila. Sköldpaddan tog en omväg och gick långsamt. Men hon kom i alla fall fram.

A New Kind of Order

Målet för promenaden: Galleri Crystal Palace och Lina Bjernelds utställning A New Kind of Order. Trött och utmattad när jag kom dit. Så pigg när jag gick därifrån att jag klarade av Gabi Trinkaus utställning ett par kvarter bort samma kväll. Jag gillar särskilt målningen med några hus som speglas i olika färger i vattnet nedanför dem. Den påminner mig om Karin Mamma Anderssons bildspråk.

Jag gillar också målningen med karusellen. Karusellen fanns med redan i Lina Bjernelds slututställning på Konsthögskolan, men då var den suddigare och svävade liksom ensam i universum. Nu får vi se hela karusellen med spöklika hästar som skenar fram under glittrande ljusslingor i raka rader. För mig svävar karusellen fortfarande i universum.

Färgerna och penseldragen är förrsten mycket finare och intressantare att titta på i verkligheten än vad jag kunnat återge här.

Utställningen A New Kind of Order visas på Galleri Crystal Palace till och med 15 november 2009.

Genialiteten finns i detaljerna

Sprang på en riktigt bra utställning på Galleri Andersson/Sandström i onsdags. Jag gick dit i hopp om att Louise Bourgeois-utställningen skulle finnas kvar, men i stället upptäckte jag en ny favorit, den österrikiska konstnären Gabi Trinkaus.

Hon har ställt ut stora collage, en blandning av urklipp från skönhetsmagasin som blandats och kompletterats med blyertsdrag. På håll ser gestalterna ut som typiska fotomodeller, fast postmmodernistiskt dekonstruerade. Ju närmare du går bilderna desto tydligare framträder detaljerna: en bröstvårta i form av en mun, könshår av text, ett öga från en person och det andra från nån annan. En översiktsbild av en stad om natten med trafikleder och lysande gatustråk. På nära håll består även staden av omsorgsfullt utklippta och hopfogade modebilder.

Det brukar sägas att vackra människor har symmetriska drag. De här människorna bär klassiska drag av fotomodeller, men är vid närmare betraktelse helt assymmetriska. Jag tittar och tittar och undrar varför jag ändå uppfattar dem som vackra. Samtidigt är de läskiga, tomma utan ett eget inre, ett hopplock av allsköns vackra drag.

Jag kan inte få nog av bilderna. Går framåt och backar tillbaka, upptäcker nya detaljer varje gång jag närmar mig igen. Jag älskar sånt. Tänker på andra detaljkonstnärer, ofta barnboksillustratörer, som Sven Nordqvist (Pettson och Findus), Ilon Wikland och Hans Arnold. Tror det går att hitta en ny oupptäckt detalj varje dag om man har turen att ha råd med nån av tavlorna. Jag önskar verkligen att jag hade det.

Utställningen visas tilll och med 8 november 2009. Läs mer på Galleri Andersson/Sandströms webbplats.

Mel och Michelle

I natt drömde jag att jag såg Mel Gibson och Michelle Pfeiffer som skulle ha sex på en bil. Han var naken och hon for runt och klädde ut sig lite och skulle vara sexig liksom. Jag låg under bilen och kunde tydligt se att Mel hade en väldigt liten... snorre. Jag tänkte också att Michelle inte hade så där gudomligt snygg kropp när man såg henne så här i verkligheten. Jag har minst lika snygg själv, tänkte jag. Där under bilen.

Meringue Vortex

Cashmere för mindre cash

Bläddrade i mammas M-magasin (typ Amelia för damer över 50) och hittade ett tips om webbshoppen Honey Grey som säljer cashmereprodukter och kan hålla priserna nere just för att de säljer via webben. De har basplagg som halsdukar, koftor och tröjor, mest i basfärger som svart, grå, brun och ljusrosa. Fast halsdukarna finns i många vackra färger!

Jag kan sitta och surfa runt på brittiska favoriten Johnston´s Cashmere i timmar, och utbudet hos dem är onekligen större än hos Honey Grey, men en vanlig v-ringad damkofta kostar drygt 1500 kronor hos dem och 895 hos Honey Grey. För min del är det dessutom oftast basplagg jag är ute efter om jag köper så här dyra material.

När jag var in på Honey Grey för ett par dagar sen var det ganska urplockat, kanske på grund av uppmärksamheten i M-magasin. Förhoppningsvis får butiken ett uppsving och har ett mer jämt utbud inom en snar framtid.

Göran min musa

Jag vill Tacka Göran Hägglund för både ett nytt uttryck och ett gammalt som han plockat upp ur rännstenen och gett nytt liv i höst.

Först så klart Verklighetens folk. Detta underbart otydliga och fantasieggende uttryck. Jag försöker slita mig ifrån det men kan inte. Det var längesen nånting inspirerade mig och gav upphov till så många associationer och roliga fantasier så mycket. Vilka är Verklighetens folk? Vad gör de när de inte sitter vid köksbordet? Hur ser de ut? Och framför allt, vilka är de inte? Är jag verklig, Göran?

Det andra uttrycket är att sätta sig på sina höga hästar (och därmed se ner på andra). Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag njuter så av att använda det uttrycket i alla möjliga sammanhang och i olika varianter. Det vill säga sedan Göran Hägglund borstade av det i sin debattartikel i Dagens Nyheter (17/9-09). Jag ser en vacker, mörk, ståtligt trippande häst framför mig när jag tänker på uttrycket. Och jag ser mig själv i en lång, stilig, svart 1800-talsklänning och hög svart hatt. Det är ett snyggt och samtidigt ålderdomligt uttryck. Därför är det både lockande och komiskt. Tror jag.

Hur som helst vill jag tacka Göran Hägglund. Jag ser honom som en stor källa till inspiration och nya tankar. Göran, du är min musa i höst.

Foto: Kristdemokraterna.

Vackert Vigeland

Gustav Vigeland anklagas visserligen för samarbete med nazister, men han gjorde vackra skulpturer. Jag kommer inte att glömma Vigelandsanlegget i Frognerparken i Oslo i första taget. Var förkyld och orkade inte med nån sightseeing, men valde ut en sak att se och det blev Vigelands skulpturer. Ett bra val. Det finns också många vackra rosor i parken.