Jag har mördat i dag

Medan jag fikade med min syster och hennes kille fångade Råttan sin första mus. Jag tittade ut genom fönstret och såg hur han ömsom bet den och ömsom kastade upp den i luften. Det syntes att han kurrade. Musen kravlade hjälplöst runt men såg mest paralyserad och bedövad ut. Jag blev både stolt över Råttans dåd, ledsen och äcklad. Råttan fick syn på mig och ville genast in, jamade sitt hesa jam och lämnade musen på grusgången.

Jag insåg att jag måste ge mig in i leken. Försökte tänka klart och ansvarsfullt och bestämde mig för den största hammaren. Det blev jag som fick döda musen. Med ett hammarslag.

Jag andades häftigt efteråt. Satt med hammaren och musen på grusgången och kved som en annan galning. Det var hemskt, hemskt. Råttan och hans randiga grannkattkompis stirrade på mig och svassade nöjda runt. Jag begravde musen i en grop på gården. Tror att den bodde där. Råttan brukade sitta vid gropen och titta och stoppade ofta ner huvudet och nosade runt i hålet i botten av gropen.

Jag känner i kroppen att jag dödat någon. Jag vill inte behöva göra sånt. Det är baksidan med att ha katt - ett gulligt, mjukt, gosigt litet rovdjur helt utan medlidande.

Stina dissar: Pro (some) life-anhängare

I dag vill jag dissa de så kallade pro life-anhängare som mördat en amerikansk läkare för att han utförde aborter. De påstår att de vill skydda livet på de foster han skulle komma att abortera. Hur kan de rättfärdiga mord och samtidigt kalla sig pro life och påstå att de agerar för att skydda livet? Me no understand.

Blödig moster

I går handlade jag presenter till min syster och hennes man och deras bäbis som föds när som helst. Som du vet har jag ont om pengar just nu: snålar, gör budget och handlar frukten i Skärholmens centrum. 600 kronor på babypresenter ingår inte i budget.

Men när jag för första gången steg in på Åhléns babyavdelning (i källaren bredvid Hemköp - hade absolut ingen aning innan jag frågade i infodesken) blev nånting alldeles mjukt i mig och jag kunde inte tänka nåt annat än att min systers bäbis måste ha det bästa. Inget annat än det bästa, och helst allt. Nu. Förnuftet halkade bort nånstans till lillhjärnan och hela jag förvandlades till en mjuk blödig moster med ett syfte: allt för bäbisen.

I dag har min systers bästa vän fixat en baby shower för henne. För den som inte vet är en baby shower en amerikansk företeelse där kvinnliga släktingar och vänner firar den blivande mamman med mat, bäbispresenter och mycket gullegull. Inte min grej, men min systers, och vill hon så kommer jag. Har varit nervös för gulliga lekar och tjejmys i ett par månader nu, men det ska nog gå bra att leka Gissa barnets namn, Gissa barnets födelsetid, Gissa barnets längd och vikt och hårfärg i ett par timmar. Jag föreslog att vi skulle leka en lek där man fyllde blöjor med bajsliknande efterrätter och äta upp det, men det röstades ner.

Jag har så många presenter att jag måste ta min shoppingvagn för att få med dem. Om det ska fortsätta så här kommer bäbisen få se sin moster gråtande när vi ses för första gången.

Lika som bär: John, Yoko, Råttan, Räven

R&R påminde mig om Annie Leiboivitz gamla foto av John Lennon och Yoko Ono. Så fint.

Min, bara min!

I går skrev jag på kontraktet för min första egna bostad och firade efteråt med Moët et Chandon. Jag flyttar in i början av juli, bara några dagar före min 35-årsdag. En egen lägenhet lagom till 35-årsdagen alltså. Sex år av andrahandsboende är snart över. Fast jobb och fast bostad - detta måste väl betyda att jag är helt vuxen nu?

När mäklaren sa ja till mitt bud blev jag jätteglad och kunde inte ens säga hej till min kompis Å som jag just skulle träffa. Hon sa hej, jag sa "jag har fått lägenheten!". Sedan dess har jag vaknat halv sex varje morgon med huvudet fullt av snurrande tankar om vad jag måste göra nu och vad det här innebär. Och jag älskar ju min andrahandslägenhet med spröjsade fönster, gamla trägolv och en prunkande innergård.

Nu när kontraktet är påskrivet, handpenningen ordnad och adressändringen fixad känner jag mig lugnare. Och glad! Den nya lägenheten är redan möblerad i mitt huvud. Jag slipper krångliga c/o-adresser. Jag slipper oron över att kunna bli uppsagd när som helst. Jag slipper eftersända post. Den är min, bara min! My precious...

Det var bara lite tråkigt att skåla i champagne för mig själv. Då önskade jag att jag haft mitt egna Sex and the City-crew.

Bra jobbat Radioteatern!

Jag har i allmänhet svårt för radioteater. Tycker det ofta är pretentiöst och pinsamt, särskilt när det är barn med. Tycker ofta att Radioteatern vid Sveriges Radio väljer tråkiga pjäser också. Men nu på sistonde har jag hört två uppsättningar som jag verkligen tyckt om och som jag gärna skulle lyssna på igen.

Den ena är Debatten med katten av Lars Gustafsson. Den handlar om en man som pratar med sin katt och projicerar sina känslor för en kvinna han varit tillsammans med på den. Som tur är tar nog katten åt sig mindre än kvinnan. Den jamar tillbaka ibland, vilket gör mannen och hans känslor tydliga och sorgliga. Samtidigt är det väldigt roligt. Som kattägare känner jag igen mig småpinsamt mycket i hur samtal med en katt kan utveckla sig.

Den andra pjäsen är Joakim Pirinens Familjen bra i tre delar. Den handlar om en familj där allting - precis allting - är fantastiskt fint och trevligt. Ibland dyker det upp sånt som skulle kunna bli problem i den fläckfria familjen, som att sonen berättar att han är homosexuell och att mamman blir gravid samtidigt som dottern, men det blir aldrig problem i familjen Bra.

Invandrarkvinnan som är hemhjälp i familjen är så nöjd och tycker att Sverige är så fantastiskt och vackert. Svärsonen känner det som att han fått en andra familj. Barnbarnen tjoar glatt och pojkaktigt när de får gå och titta på en film om sockertroll och små björnar. Självklart har mamman och pappan ett hälsosamt och aktivt sexliv, vilket även deras barn gjädjs åt.

På många sätt säger den här pjäsen mer om världen och det svenska samhället än många pjäser som handlar om mer verkliga saker som konflikter och tragiska händelser. Allt som är frånvarande, som inte händer i Familjen Bra, blir liksom extra tydligt. Idén om den perfekta familjen framstår i all sin absurditet.

Budget on my mind

Som sjukskriven har jag inte särskilt gott om pengar. Jag ser mig vanligtvis som något av en shopaholic, men lika inlevelsefullt som jag kan gå in för att shoppa kämpar jag nu för att spara på slantarna. Sparandet har nästan blivit något av en hobby.

• Jag sparar alla kvitton och för kassabok för att se vart pengarna tar vägen.
  
• Jag gör månadsbudget för att pengarna inte ska ta slut innan månaden är slut.
  
• Jag handlar all frukt och alla grönsaker hos torgstånden i Skärholmen där det kan vara så mycket som fyra gånger billigare än på Konsum.
  
• Jag har till och med varit på möte hos Aktiespararna för att lära mig hur jag sparar i aktier och förbättrar min pension. Inte för att jag räknar med att vara sjukskriven till pensionen utan som en förlängning av ett nyvaknat ekonomiintresse (hur långvarigt det blir får vi se...).

Senast i budgettävlingen med mig själv åkte jag till Ikea för att köpa en billig shoppingvagn (149 kr med Familykort). 149 kronor är numera en ganska stor kostnad för mig, men jag ser det som en investering. Jag ska nämligen månadshandla på Coop Forum som öppnat knappt två kilometer från mitt hem. Det är klart billigare där än på mitt vanliga Konsum. Kattsanden är 20 kronor billigare! Det finns fryst lax i fyra portioner för 29,90! Jag köpte en stor billig Goudaost som jag ska riva och frysa in. På köpet fick jag en nästan fyra kilometer lång promenad - halva vägen med full shoppingvagn.

I dag var jag på NK. När jag sneddade genom husgerådsavdelningen tittade jag bort för att inte bli frestad. Jag kände hur varorna lockade och pockade och skrek att bara nåt litet vore väl trevligt, det kan ju inte skada. "Man måste ju handla nåt", som Mia brukar säga. Men jag höll tappert stånd och tog mig upp till strumpavdekningen där jag lyckades snika till mig ett tillgodokvitto för ett par strumpor som gått sönder från den otrevliga strumptanten. Men det är en annan historia.

Välkommen hem igen Gubbekoppen

Ett av symptomen på att jag är utmattad är att jag är ovanligt fumlig. Under våren har jag råkat ha sönder flera saker jag tycker om, men mest ledsen blev jag när jag kraschade mormors lilla gubbekopp som jag och min syster fått ärva varsitt exemplar av. Jag såg koppen singla ner i marken och krossas i så många skärvor att den var omöjlig att laga. Sen grät jag.

I går gick jag in på Myrorna för att hitta en billig citruspress. Jag hittade ingen sån, men på hyllan bland de vanliga, tråkiga kopparna såg jag plötsligt gubbekoppen stå och le mot mig. Det var som om den lyste. Dessutom kostade den bara 15 kronor.

"Hur kan det komma sig att ingen annan redan köpt dig? Du som är så fin!" tänkte jag.

Det kändes som att koppen kanske bara fanns där för mig, att ingen annan kunde se den. Det är inte mormors gubbekopp, men gubbekoppen har kommit till sitt rätta hem igen.

Tårar till La Traviata

Akt 1: Entré på röda mattan
En vän som jobbar med film hade två biljetter till en operaföreställning på film och bjöd med mig. Jag var rätt sliten efter att ha spenderat dagen med att spara pengar genom att köpa en billig shoppingvagn på Ikea och sen dra den fram och tillbaka till Coop Forum (nästan fyra kilometer) för att handla billigare mat än på mitt lokala Konsum. Men jag skulle ju bara mysa med kompisen lite före bion och sen sitta och ta det lugnt i en biosalong, så jag behöll de småsvettiga kläderna jag haft på hela dagen och satte inte på nåt nytt smink. Skvätte bara på lite parfym.

Väl utanför Skandiabiografen insåg jag att det inte alls var biomys på gång. Utanför bion var röda mattan utrullad och Regina Lund stod och plutade med läpparna framför skvallerfotograferna. Bakom henne köade en radda med andra uppklädda, självmedvetna superkändisar som Jean-Pierre Barda, Erik Fichtelius och Anna-Lotta Larsson. Jag ställde mig bakom en skylt vid en affär på andra sidan gatan för att inte riskera att hamna ens i bakgrunden på nåt foto. Kompisen kom och vi slank in gömda bakom de fotokåta kändisarna.

Vi tog varsitt glas bubbel och smet upp till en av logerna på andra våningen där vi kunde sitta för oss själva på en kärlekssoffa för två. Filmen var en föreställning av Verdis opera La Traviata på La Scala i Milano. På min röda stol, gömd i logens dunkel såg jag den olyckliga Violetta falla för Alfredo, offra sig för hans syster och slutligen dö i Alfredos armar.

Akt 2: Tårar till La Traviata
Trots att jag varit trött innan och trots att föreställningen var två och en halv timma lång försvann tröttheten tack vare Angela Gheorghiu som Violetta. Hon var helt makalös! Hon fick mina tårar att strömma nerför kinderna, särskilt under slutet av Che fai? Nulla, när hon lämnar Alfredo. Jag har aldrig sett La Traviata förut, men tydligen gör Angela Gheorghiu en ovanligt passionerad och eldig Violetta och det faller inte alla på läppen. Men det var precis det som gjorde henne så fantastisk för mig. Trots att jag inte är något egentligt operafan.

Tyvärr var Ramón Vargas som gjorde Alfredo inte alls lika inspirerande. Han är inte hälften så vacker som Angela Gheorghiu, vilket inte gör dem till ett helt trovärdigt par. Om även han spelat så närvarande och passionerat som hon kanske han ändå lyckats övertyga som en starkt förälskad och kärleksfull pojkvän, men han framstod faktiskt som en riktig träbock bredvid henne. Man fattar helt enkelt inte vad det är den lysande, populära snyggingen Violetta ser hos Alfredo i Ramón Vargas skepnad.

Jag har varit på Stockholmsoperan några gånger, men inget jag sett där kan mäta sig med överdådet på La Scala, särskilt inte eftersom filmen möjliggör närbilder av både sångare och scenografi på ett sätt som inte är möjligt på en teater. Det är flera masscener med sångare i form av festsällskap. Jag vet inte hur många men skulle gissa uppåt ett hundratal. Alla bär fantastiska klänningar och dräkter och varenda detalj är perfekt och lyxig, ner till minsta glas.

I pausen drack vi mer champagne. Efter en stund trodde vi att filmen börjat igen, men det var Idol-Kirsti som sjöng lite i trapphuset medan hon vandrade uppåt med en väninna.

Efterspel
Jag gick hem lugnare och tacksammare än jag varit före filmen. Nu sitter jag hemma och lyssnar till Che fai? Nulla på Spotify. Jag ser Violettas/Angelas sorgsna desperata ansikte framför mig och tårarna kommer igen. Det är sorgligt, storslaget och härligt!

Fakta
SF kommer förutom La Traviata att visa följande operaföreställningar från La Scala på svenska biografer:

• Don Carlo.
• Il Trittico.
• Tristan och Isolde.
• Viaggio a Reims.
• Orfeo.
• Carmen.
• Nötknäpparen (Kirovbalett).

Och från Teatro Regio i Parma:

• Rigoletto.

Läs mer om La Scala på SF Bio.

Herren ger och herren tar

Efter core-passet stoppade instruktören mig och frågade om jag dansar eftersom hon tyckte jag hade så bra hållning.

- Jag tittade på dig under hela passet för att du gjorde allt så snyggt. Wow, så där ska det se ut tänkte jag, sa hon.

- Mjaa, njaa, ingen dans men jag gör yoga. Och jag har ont i axlarna, därför tänker jag mycket på min hållning och hur jag belastar kroppen. Men tack! sa jag.

Gick därifrån med säkert ännu finare hållning, lätta steg och ett leende på läpparna. Gick ner i t-banan och satte mig - inte på ett bi som Ferdinand - men väl på utspilld öl. Ölen sögs snabbt upp av mina gymbyxor. Hela vägen hem luktade jag ölkärring. Innan jag hoppade på tåget hann jag i alla fall varna en tant från att också sätta sig i ölspillet.

Herren ger och herren tar.

Vi såg in i varandras ögon

Jag stod längst fram i coresalen på gymmet och under avslappningen tittade jag upp på instruktören. Hon tittade tillbaka och log mot mig. Jag log också. Hon fortsatte att se på mig och le och jag såg på henne fast jag började känna mig töntig, och så började hon mima till låten som spelades, One av U2.

- We´re one, but we´re not the same. We´ve got to carry each other, carry each other, mimade hon och såg fortfarande leende på mig.

Jag slog förläget ner blicken och vågade inte titta upp under resten av passet. Vad hände?

SL Access

I går natt drömde jag att jag skulle välja SL Accesskort. Storstockholms lokaltrafik håller nämligen på att införa ett nytt åkkortssystem. Det heter SL Access och man får själv välja vilken färg man vill ha på sitt åkkort. Sen laddar man det med pengar.

Hur som helst så ville jag ha antingen ett gult eller ett lila kort. Jag bestämde mig för lila, men när jag fick titta på korten så var det gula finast. Jag blev lite besviken för att SL Accesskorten såg ut som de gamla korten, inte som nåt nytt och spännande.

I dag i verkligheten funderar jag fortfarande på om jag ska ha ett gult eller lila kort. Helst skulle jag vilja ha kort i flera färger så att jag kan matcha dem till resten av min outfit, men det är nog inte riktigt SL:s tanke. Gult blir antagligen lättare smutsigt, så jag tror det blir det lila kortet. Fast jag kanske ångrar mig när jag får se korten. Jag tror i alla fall inte att de ser ut som de gamla korten utan att de verkligen är nya och jättespännande.

(OBS jag är inte sponsrad av SL. Men efter det här inlägget kanske jag kan bli.)

Lorena regerar

Kukavskärerskan Lorena Bobbitt leder fett i omröstningen om vem mina bloggläsare helst skulle ligga med om de var tvungna. Vad kan detta stå för, doktor Freud?

Passa på att rösta du också! Andra heta kandidater är till exempel porrstjärnan Rocco Siffredi, den romantiske låtskrivaren "Vill du ha sex med mig?"-Tommy Nilsson (Malin Berghagens man) och den gulliga helyllebjörntjejen Brummelisa (honungsbjörnen Bamses fru).

Den sista måltiden

Jag hittade en halvdöd humla på förstutrappan. Den protesterade inte när jag lyfte upp den i handen. Vilda djur som inte protesterar när människor rör dem brukar som regel vara sjuka.

Jag bar in humlan och gav den honung. Jag satt och tittade på den när den slickade i sig det söta med en liten snabel som den stack ut genom munnen. Sen la den sig på honungen och kantrade. Den fick fullt av honung i pälsen. Jag lyfte bort den en bit från kladdet.

Humlan låg på sidan och rörde på benen. Sen rörde den bara på en liten tagg som den drog in och ut i baken.

När jag kom hem från gymmet var humlan död. Det var väldigt nära att jag började gråta.

Bajsparken - mitt nya hem?

Jag har hittat ett bostadsområde som rent namnmässigt skulle passa mig och alla andra som gillar bajshumor. Det heter Bergsparken och kan lätt uttalas så att det missuppfattas som Bajsparken. Andra bajsiga platser är Bajsgatan på Kungsholmen, Vitabajsparken på Södermalm och Bajs School of Communication.