Råttan regerar

I journalistskräckens tid

I Dagens Nyheter i dag skriver Hanne Kjöller under rubriken I munkavlarnas tid om några plastkort som Stockholms stad delat ut till sina anställda. På korten finns tips om hur de anställda bör agera i kontakten med journalister. Hanne Kjöller undrar med vilket lagligt stöd Stockholms stad tar sig rätten att säga på vilket sätt de anställda får kommunicera med medierna. Hon ondgör sig också över att allt fler organisationer anlitar pressekreterare och informatörer för att hantera mediekontakter.

Slutligen uppmanar hon Stockholms stad att dra tilbaka plastkorten och mana sina medarbetare att i stort och smått kontakta journalister närhelst de tycker sig ha något att berätta. I webbversionen av artikeln står det till och med "I Stockholm ska de anställda prata mindre".

Meddelarfriheten är en viktig del av demokratin och jag är definitivt för att vi ska värna den, men jag tycker att Hanne Kjöllers resonemang visar på okunnighet om den faktiska verksamheten i dagens myndigheter - och säkerligen även inom företag och andra organisationer.

När jag var pressekreterare gick en stor del av min tid och energi ut på att få mina medarbetare att över huvud taget våga prata med journalister. Väldigt många blir nämligen skräckslagna när det ringer en journalist. De har hört, sett och läst alldeles för många medieinslag där folk blir pressade, upptryckta mot väggen och svettiga tvingas ta ansvar inför till exempel Janne Josefssons kamera (Janne Josefsson är allas största skräck). De litar inte på att de kommer bli rättvist behandlade även om de har rent mjöl i påsen.

Rädslan och upplevelsen av att ha blivit illa behandlad av journalister beror i många fall på okunskap om hur journalister arbetar och vilket uppdrag de har. Som pressekreterare fick jag ofta förklara journalistikens roll i demokratin och varför journalister beter sig som de gör, bland annat varför det måste gå snabbt, varför journalister ibland publicerar sådant en anställd bett dem att inte publicera och varför de fokuserar på tydliga detaljer i stället för på komplicerade resonemang.

De flesta anställda är tacksamma för den typen av plastkort som Hanne Kjöller klagar på. De uppfattar det inte som ett uttryck för att arbetsgivaren försöker bestämma vad de får säga till journalister utan som något de kan hålla i handen i en situation där de känner sig i underläge och som de ofta inte vet hur de ska hantera. Pressekreterarna är i själva verket ofta de som gör att journalisterna över huvud taget får nån att prata med.

Om du läser igenom punkterna på Stockholms stads plastkort nedan ser du att de till stor del handlar om att inte bli så stressad att man blir arg, börjar gissa, spekulera eller till och med ljuga. De handlar inte om att försöka undanhålla sanningen eller att man inte ska prata med journalister - tvärtom.

Jag är fullt medveten om att det finns pressekreterare och informatörer som försöker undanhålla information och kontrollera allt som kommer ut från myndigheten eller organisationen. Det tycker inte jag är bra. Medborgarna har rätt till information om vad som försiggår inom de skattefinansierade verksamheterna. Men den andra sidan av myntet är att journalister har mer makt och sätter mer skräck i människor än de ofta förstår. Jag tror att alla vinner på att myndighetsanställda känner sig trygga i kontakten med journalister, att de vet vad kontakten handlar om och att deras egen roll i förhållande till journalisten är tydlig.

Stockholms stads plastkort till anställda i kontakten med medier

Aldrig vid mediekontakter:

• Ljuga, gissa eller ha egna teorier.
• Bli upprörd eller arg.
• Låta situationen eller reporterna stressa dig.
• Diskutera sekretessbelagd information.
• Använda uttrycket "inga kommentarer".

Alltid vid mediekontakter:

• Ta god tid på dig.
• Tänk efter innan du svarar.
• Håll dig inom ditt eget ansvarsområde.
• Säg om du inte vet, kan eller får svara på frågan.
• Håll dig till fakta.
• Utgå från att alla samtal är intervjuer.
• Var bestämd, rättvis och ärlig.

Det dummaste jag hört

I dag läste jag nåt av det dummaste jag både läst och hört i en insändare i DN. En Stefan Pagréus tycker att vi ska sluta klappa och dalta med vuxna djur. "Det är som att kela med en gubbe eller tant. Vuxna hundar och katter behöver inte daltas med" skriver han.

Min första tanke var att det är ett skämt. Är det första april? Nej. Har Stefan Pagréus över huvud taget träffat några djur? Vet han att även gubbar och tanter behöver fysisk närhet och kel? Behöver han inte det själv?

Här ska inte slutas med nåt daltande inte! Bara för det ska jag dalta extra mycket med Råttan och Räven i dag. Och det betyder att det kan bli daltande över alla daltgränser av.

Mellanrum

Jag tycker om mellanrum i samhället, som den här jättestora bilbron jag gick under i går. Utrymmet har ingen ingen till synes vettig funtion, förutom för killar i 12-13-årsåldern (på dagen), tonåringar (på kvällen) och graffitimålare. Det är tomt, tyst och stilla, förutom att det dunkar dovt och oregelbundet från bron när bilarna svischar förbi ovanför huvudet på en.

Jag kunde inte låta bli att klättra upp på det borgliknande stycket längst där uppe trots att jag oroade mig lite för min Blankjacka och mina Rizzostövlar. Och för att det skulle komma ett gäng tonårspojkar och skratta åt mig eller kasta nåt på mig, liksom för att vi vore i ett laglöst utrymme mitt emellan två riktiga bitar av samhället. Däruppe låg det som väntat ölburkar. Man kan sitta bara ett par meter under bilarnas skenande hjul och lyssna till ljuden från bron.

När jag bodde i Hamburg (för längesen) fanns det en bro inne i stan. Under den bodde det massor av hemlösa. De hade inrett som ett stort bo åt sig, med madrasser, täcken soffor och bord. Om det inte hade varit för smutsen hade det varit ganska mysigt. Jag tror till och med att de kunde hjälpa varandra att hålla värmen något så när där.

För övrigt tar jag mig på min fritid rätten att tycka att graffiti kan vara konst.

Carrie min Mållgan

Jag har kollat på Sex and the City säsong tre hela dagen. Min morgon började med yoga, frukost, nya numret av Elle Interiör och funderingar på en promenad - men efter en titt på den grå vardagen utanför fönstret kändes Manhattan mer lockande.

När serien kom för drygt tio år sen var jag cirka 25 år och lika ung som de småsnärtor och rullskridskoåkande yngre män Carrie och hennes vänner relaterar till i diverse avsnitt. Jag tyckte serien var ganska fånig, ofeministisk och ytlig. Jag kände inte igen mig direkt.

Nu, tio år senare, är jag i precis samma ålder som Carrie och co (jag har fortfarande några år kvar till Samantha, sorry Sam) och ser för första gången hela serien avsnitt för avsnitt. Jag har fått låna The Shoebox, som jag gav min syster för ett par år sen när hon var sjukskriven.

Och nu fullkomligt älskar jag Sex and the City. Allt faller på sin plats. Det krävdes några fler år, lite mer erfarenhet och några fler dejter för att inse hur genial serien är. Okej, det är USA, de har orealistiskt dyra kläder, det är ofta överdrivet - men det är drama! Under dramaytan handlar det om sånt som jag ofta känner igen mig läskigt mycket i. Allt från gifta vänner till cancer, babynoja, killar som inte kan ta dig för den du är och för små snoppar. Kalla mig en kommersialiserad, ytlig, fåndrömmande kvinna om du vill, men Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte är mina låtsasvänner just nu. Mina Mållgans på 2000-talet.

En kille, en katt, en kompis, en mamma

Under februari frågade jag vilka ni är som läser den här bloggen. Som jag trodde är många mina kompisar (33 procent), men nåt som förvånar mig är att totalt är det enbart hälften som tycks vara folk jag umgås med. Min familj och mina släktingar är synnerligen lata! Det är bara mamma som läser. Men... man blir aldrig kändis i sin hemby eller vad det heter.

Det förvånar mig också att alla mina gamla ex verkar ha varit inne och röstat. Förutom en islänning som inte kan svenska har jag bara tre expojkvänner. Om det nu inte är så att de som röstat är killar som anser sig vara mina ex fast inte jag gör det.

Tydligen läser både Råttan och Räven också bloggen, vilket känns bra. De vägrar svara när jag frågar dem här hemma och jag har aldrig sett dem vid datorn, men nu har de liksom ändå erkänt vad de har för sig när jag inte är hemma. Om inte de som röstat är några andra djur som anser sig vara mina husdjur fast inte jag gör det...

Åter har undersökningen gett mig fler frågor än svar. Aaaargh! Snart kommer en ny undersökning. Vad vill du svara på?

Undersökningen: Vem är du?

Undersökningen låg ute under februari månad 2009. Totalt röstade 27 personer. Talen efter svarsalternativen representerar det antal personer som valde respektive alternativ och hur många procent detta motsvarar (inom parentes).

• En kompis till Stina: 9 (33%).
  
• En bekant till Stina: 1 (3%).
  
• En släkting till Stina: 0 (0%).
  
• En nära familjemedlem till Stina: 1 (3%).
  
• Stinas husdjur: 2 (7%).
  
• Jag känner inte Stina alls: 4 (14%).
  
• En före detta klasskompis, kursare eller polare till Stina: 5 (18%).
  
• En före detta pojkvän till Stina: 3 (11%).
  
• Vem är Stina?: 3 (11%).

Tack alla som röstat!

Internationella kvinnodagen

Jag går på trottoaren med fyra stora pappkassar fulla av återvinningssopor. Jag möter tre killar som går i bredd. Ingen av dem flyttar sig eller makar på sig det minsta. Jag måste gå ut i gatan med mina kassar för att komma förbi.

Radioprogramledaren Patti Hansén diskuterar föräldraskap och jämställdhet med före detta tv-programledaren Ola Lindholm i P3 Morgonpasset helg. Kort sagt kommer de fram till:

• Att det här med jämställdhet inte är nåt man behöver tänka på när barnen är små för det är så mycket annat då.
  
• Att papporna inte spelar nån särskild roll för barnet den första tiden för att barnet ändå bara vill vara med sin mamma då.
  
• Att visst kan man exponera sitt barn för olika typer av aktiviteter - men det känns inte bra om det mest är pojkar som ska exponeras för flicksaker!

Så enkelt kan man göra det för sig.

Nu är jag grinig, trött och less. Jag ska dammsuga, försöka muntra upp mig med Sex and the City och hoppas att de kommande 364 mansdagarna blir roligare än den här kvinnodagen.

Maybe I should go and live amongst the animals

"I always knew I would spend a lot of time alone. No one would understand me. Maybe I should go and live amongst the animals. Spend all my time amongst the animals. And on the tracks I would go they lead to the sea. To be amongst the animals."

Cocorosie: Animals

Ett under har skett

I dag var jag med om nåt som aldrig hänt mig tidigare. När jag kom till gymmet inne i stan strax före klockan tio hade de inte öppnat ännu. Jag och tre andra fick stå utanför och vänta en stund. Det allra konstigaste är att det var nära att jag åkt dit ännu tidigare. Det fanns liksom inte inom ramen för mina tankar att jag nånsin skulle kunna komma till gymmet innan de öppnar.

Undret skedde eftersom jag lovat min coach på företagshälsovården att i tre dagar gå upp direkt när klockan ringer. Inget ligga och dra sig i sängen alltså, vilket brukar vara något av en favoritsysselsättning för mig. Jag bokar i stort sett aldrig in nåt före klockan två på helger. I dag hade jag gjort yoga, tränat på gym, handlat presenter och ätit lunch när klockan slog två. Hallelujah.

Får se om detta håller i sig. Är rädd att duktigheten slår över åt andra hållet inom en snar framtid, så jag tror jag ska planera in dagar då jag får ligga och dra mig och slöa och vara mitt vanliga gamla jag. Summan av lasterna är konstant, vet du.

En doft av sommar

Mänsklig natur

Jag provade billiga bikiniunderdelar i dag. Kände mig som en späckvit korvsäl. Prova bikini brukar resultera i såna känslor för många kvinnor. Köpte de största bikinibyxor jag nånsig köpt. Drog till med en störlek större än vanligt.

Hos läkaren satt en artikel om fetma upptejpad på väggen. "Midjefettet kan göra att du dör i förtid." Sen gick jag in på Thelins och beställde semla och kaffe. Satt där med de andra tanterna och löste hela DN:s svåra korsord.

En doft av vår

Fotat utanför min ytterdörr i dag. Den kommer att komma tillbaka, våren kommer tillbaka även i år! Halleluja!

Ny på Tradera

Mitt första Traderafynd: En ekram i jugendstil. Bilden har Lisa Bengtsson gjort (tack Mia!).

Bukett med kattballong i

Efter en dag på marknaden

Vi har varit på marknaden och tittat runt. Råttan och Räven åkte Pariserhjulet och spöktåget. Jag åkte sjörövarskeppet med Råttan för han var lite rädd. Räven vågade inte utan satt bredvid under en parkbänk och tittade på. Jag tyckte katterna var så duktiga så de fick varsin sockervadd och en ballong att ta med hem. De blev så glada, de små liven. De lekte med ballongerna hela kvällen i går.