Björnen sover igen

Det är mitt i den värsta tiden på året, januari till mars, och ingen ljusning än på ett bra tag. Jag och Å letar fortfarande sista minuten-resor och jag hoppas verkligen att vi får tag på en. Vet inte om jag kommer klara den här vinterna annars. Det blir värre för varje år, vojne vojne. I går orkade jag bara svulla i mig brunch på Mosebacke, där vi firade min mosters 60-årsdag. Sen var jag tvungen att åka hem och vila i soffan och kolla på tre filmer.

När mamma skulle gå och hämta pizza kändes det som om jag skulle gå under om hon bad mig följa med, men som tur är klarade hon sig ensam. Jag skrev om det här med vintertrötthetens kranka blekhet även förra året vid den här tiden, och jag tror inte att jag kan säga nåt bättre än jag gjorde då, så jag publicerar samma inlägg igen:

15 februari 2007
I dag läste jag något på Vårdguiden som tröstade mig. Det var under rubriken Ljusets betydelse. Så här står det bland annat:

"Det är inte naturligt för oss här uppe i Norden att vara vakna lika många timmar på vintern som under sommaren. Vi har kvar vissa delar av ett däggdjursbeteende och när den mörka årstiden kommer förbereder vår hjärna sig på vintersömnen. Teoretiskt sett skulle vi kunna gå i ide, som björnen gör. Men tack och lov har vi utvecklat ett mindre sömnigt beteende. Men en del av oss upplever en mer eller mindre plågsam trötthet under den mörkaste årstiden. Det beror på att vintersömnen är en djupt inprogrammerad biologisk funktion, styrd av hormoner som regleras efter dagsljusväxlingar eller solljuset, säger Urban Södergren, psykiatriker specialiserad på vinterdepression."

Jag känner mig nu något mindre onormal. Det är helt som det ska att jag vill gå i ide och vissa dagar önskar att jag vore en björn så att jag fick det. Man kan ju nästan säga att vi är släkt med björnarna, eller hur. Vi borde faktiskt, enligt Vårdguiden, sova fjorton timmar om dygnet under vintern. Tyvärr funkar inte det med att jag måste vara på jobbet i nästan nio timmar varje dag, från senast klockan nio. Dessutom måste jag ju äta, duscha, mata katterna och sånt. Ovanpå det försöker jag umgås med vänner, njuta av kultur och träna yoga för att bli piggare. Ändå är det som att jag blir något tröstad av insikten om att jag borde ligga kvar under täcket i fjorton timmar i stället för åtta bara för att jag är ett däggdjur som egentligen behöver det. Björnen inom mig har rätt. Det är det moderna samhället det är fel på.

Läs själv på Vårdguiden.

Apropå Snutt

Det var längesen jag smygfotade någon hund. Det är allt på tiden igen. Är inte så lätt bara. Man måste passa på när deras ägare inte märker nåt. Men skam den som ger sig.

Snutt äter i mörkret

Om jag vågade

De senaste veckorna har jag kunnat body pump-passet bättre än ledarna nästan varje gång. Jag brukar alltid vilja stå långt fram under passen. Kanske ska jag vid nästa pass helt enkelt ställa mig allra längst fram med ansiktet mot klassen och be passledaren flytta på sig?

Heja Gunilla!

I morse blev jag irriterad på Morgonpasset i P3. Nån som heter Gunilla har skrivit en bok om att hon är less på att vara den som har koll på allt hemma, till exempel köpa kläder till barnen, komma ihåg födelsedagar, veta var saker ligger och sånt. Hon har bråkat en massa med sin man och nu enligt egen utsago sagt upp sig från jobbet som hemmets gratiskoordinator. OCH hon är fortfarande gift med samme man och han har uppmuntrat henne att skriva boken trots att han först bortförklarade sig med tjafs som att "kvinnor har gener och hormoner som gör att de är bättre lämpade för hemarbete och plock".

"I så fall måste jag vara en man för jag blir bara trött och sliten av det här" tänkte Gunilla. Men sen upptäckte att det var precis likadant för hennes vänner. Hon var väldigt rakt på sak i radiointervjun och bara "bullshit, klart män kan göra det lika bra. Det handlar bara om att kvinnor fostras till att serva och män till att servas".

Såklart hörde flera killar av sig om att de minsann meckar med bilen (uh, hur ofta behövs det?). Programledarna läste enbart upp sura killsvar - inte ett enda mejl från nån som tyckte att Gunilla sagt nåt vettigt. Dessutom var den kvinnliga programledaren tvungen att tillägga: "Många tjejer HAR faktiskt ett väldigt stort kontrollbehov och vill inte släppa ifrån sig jobb i hemmet, så ÄR det faktiskt" på ett sätt som kändes nervöst och dessutom ojournalistiskt, eftersom Gunilla inte fick några fler tillfällen att svara.

Töntar. Vad är det som är så farligt med att Gunilla uttrycker det här att man genast måste säga nåt för att killarna inte ska behöva känna sig påhoppade eller sårade? Det kan de väl få bli i så fall? Gunilla berättade bara om sin och en massa andra kvinnors upplevelse av att nåt inte står rätt till. Det är en sann upplevelse. Varför måste den tryckas till av rädsla för att den stör nån annan?

Senast i går läste jag att kvinnor som tar huvudansvaret hemma mår sämre psykiskt och är sjukare oftare än andra. Det är väl ingen rymdfysik att det är så precis. Och om kvinnor nu mår så dåligt visar väl det att vi inte är gjorda för hemansvaret mer än män utan att det precis som Gunilla säger handlar om andra saker. Heja Gunilla! Och bort med ängsliga tillrättalägganden från riksradion! Det var faktiskt inget konstigt du sa.

Foto: Michael Jastremski.

Gripen av städdjävulen

Rent och fint i vardagsrummet.

I går städade och tvättade jag som besatt mellan 10.00 och 18.00. Jag gick upp och tänkte bara äta frukost och sen lägga mig i soffan och lösa korsord och sova lite till, men i stället grep städdjävulen tag i mig och när jag först vid 18.30-tiden äntligen damp ner på soffan för att vila lite kände jag hur slut jag var. Det kändes nästan som att jag höll på att bli sjuk.

Men rent är det i alla fall. Glasbordet är putsat och köksgolvet svabbat. Jag har rena kläder och blommorna är ansade och fina. Det finns mat i kylskåpet och återvinningskassarna i köket är tomma. Granen har åkt ut. Jag ville ha kvar den tills i går kväll, då jag hade animefestival hemma i vardagsrummet, men den barrade så förfärligt att jag slängde ut den redan i går förmiddag. Det var barr över allt: i alla rum hemma, i trapphuset (som jag sopade rent), på gården, i grovsoprummet.

Husmorstips: Från förra gången jag hade gran mindes jag att man inte ska försöka dammsuga upp alla barr. De är nämligen så många att de fyller mer än en dammsugarpåse. Det gäller alltså att sopa upp det mesta och sen dammsuga. Ändå hittar jag hela tiden barr på alla möjliga ställen. Det kommer säkert fortsätta ända fram till påska.

Allt annat julpynt åkte också ut, förutom köksduken och lingonbladskransen på dörren. I dag kan jag ha det lugnt och skönt. Jag ska bara stryka lite.

Nina min musa

Jag har satt upp en massa Nina Hemmingsson-bilder på väggen vid mitt skrivbord på jobbet. Nina är min musa. Till och med när det mesta känns helt galet bakvänt, vilket det gör ganska ofta nu för tiden, måste jag le när jag kollar på hennes bilder. Tack Gud för att du skapat Nina Hemmingsson om det är du som har gjort det.

Nåt grönt att vila blicken på mitt i kaoset

En del tunnelbanekonst är ful. Annan tunnelbanekonst tror man är ful för att miljön omkring är så ful, men sen när man öppnar blicken ser man nåt som faktiskt är vackert. Till exempel en vägg i olika gröna och blå glänsande nyanser. Vet du på vilken station den här väggen befinner sig?

Äntligen!

Äntligen har en av mina katter kvalificerat sig för webbsidan Cats in sinks. Notera att det inte är jag som lagt honom där. Han låg där och pös alldeles av sig själv i går kväll när jag kom in i köket.

Jullovet was here

I morgon är jullovet slut. Jag vet att det inte heter jullov när man jobbar, men den här semestern har verkligen varit som ett riktigt skönt, avkopplande jullov fullt av vila, slappande, funderingar, hängande med människor jag tycker mycket om och god mat. Och i morgon är det alltså slut. Aaarrrrrgghhhh! Jag vill inte att det ska vara slut. Vill inte, vill inte, vill inte.

I kväll känner jag mig underkligt orkeslös, och jag undrar om förkylningen som alla andra verkar ha drabbats av de senaste veckorna är på väg att drabba även mig. Hmm. Jag och en bekant letar i alla fall efter sista minuten-resor till solen. Vart som helst där det är varmt och finns en pool och god frukost. Jag struntar i om det är Kanarieöarna. Jag vill bara ha sol och värme och vara ledig. Och bada.

Bye bye kära jullov...

Fågel Fenix vilar och andas

Jag har två nya intressen: träning och film. Halvnya då, uppgraderade. Bakgrunden är att jag likt Fågel Fenix vill slänga av mig det senaste halvåret och träda fram i ny glans. Stark och vacker. Ja, nåt sånt. Julen har ägnats åt att slicka såren efter en misslyckad höst med nederlag både på jobbet och med kärleken. Jag befinner mig fortfarande i nåt slags väntrum, men vänta bara. Det är vinter och mörkt, så jag tänker ta det lugnt och ta hand om mig själv.

Det gör jag alltså framför allt på två platser: på gymmet och i tv-soffan. Det är så klart inte det enda jag gör. Naturligtvis äter jag och sover också. Jag tränar body pump och höjer vikterna vecka för vecka, flåsar och känner mig som en amason. Längtar till nästa pass och tror att musklerna faktiskt har växt lite, kanske. På kvällarna tar jag promenader runt området där jag bor och låter tankarna vandra, ibland med MP3-spelaren i öronen.

Före jul köpte jag en inspelningsbar DVD från att enbart ha haft video. Jag har blivit medlem hos lovefilm.se (nej, det är inte vad det låter som utan helt rekordeligt) och i videobutiken runt hörnet. Film skall aldrig fattas mig. Jag ligger i soffan och ser film efter film medan Råttan och Räven sover bredvid mig eller i sin lilla kattkoja som de fick i julklapp. Det är allt jag behöver. Jag har på en vecka sett:

Lost in Translation (Mycket bra, skön stämning, vackra bilder och bra skådisar.)
Old Boy - Hämnden (Bra, fruktansvärd story.)
Kill Bill vol. 1 och 2 (Älskade dem, särskilt ettan, fattar inte varför den fått så dålig kritik.)
Dreamgirls (Bra, fin berättelse och jag föll verkligen för Effie.)
Grizzly Man (Bra, alltid tänkvärt att fundera över var gränsen för galenskap går, även sin egen. Och så fina björnar och rävar!)
Hata Göteborg (Dålig, uhuhu, ännu en sån där pinsam svensk film.)
Nyckeln till frihet (En mycket bra berättelse, men ingen särskilt speciell film.)
Postmannen ringer alltid två gånger (Förstår mig inte på den, särskilt inte de konstiga scenerna där han uppenbarligen försöker våldta henne och där hon skriker och stretar emot men sen plötsligt tycker det är jättehärligt. Men så verkar det ha varit i alla gamla filmer. Kvinnorna måste ha varit konstiga på den tiden - eller så hade filmskaparna bara dålig koll på hur kvinnor vill ha sex.)
American History X (Mycket bra, bra skådisar, bra berättelse, bra för både hjärna och hjärta.)
The Birdcage - lånta fjädrar (Jag blev kär i queerfamiljen och ville inte skiljas från dem när filmen var slut. Storyn var så där, det hela skulle passa bättre som tv-serie. Finns ingen kille som har en sån familj och som vill gifta sig med mig?)

När livet är snurrigt och inget tycks gå som man vill, och det är alldeles för svårt att avgöra vart man ska härnäst, är det bästa att ta ett djupt andetag och stanna en stund. Jag har stannat. Träning, film och kvällspromenader är mitt djupa andetag. Sen får vi se vad 2008 är för slags år.

(Bilden är från Wikipedia, där det står att dess Copyright upphört.)

Vintern har kommit

Och Råttan har varit ute och tassat runt i snön.

Bäst och sämst 2007

Snart har hela 2007 passerat. Här är mitt år i korta drag, bäst som sämst, ganska ostrukturerat och inte heltäckande. Men listor är roligt!

Bästa månad: Juni, när jag stortrivdes på nya jobbet, precis hade träffat D och Laura kom på besök från Holland och vi hängde dag efter dag under palmerna på Josefinas med dagens i våra vinglas.
Sämsta månad: September; begynnande dålig stämning på jobbet och kärlekssorg kort sagt.

Bästa förändring sedan 2006: Julfirandet - hemma i stället för tjaffs om var borta.
Sämsta förändring sedan 2006: Ännu färre av mina vänner är, som jag, singlar utan barn.

Bästa fest: Utomhusfest med DJ, electronica, hip hop och marschaller under stjärnhimlen på Rävudden i augusti.
Sämsta fest: Julfesten på jobbet. Sorry, men den var grymt konstig.

Bästa köp: Definitivt öronmuffar från Burberry. Och min soffa som jag fick för 4 000 inklusive ett lyxigt soffbord helt i glas.
Sämsta köp: En fin men för liten rutig blus från Rules by Mary. Enda gången nån sagt åt mig att jag såg gravid ut var när jag bar den blusen.

Bästa film: Min granne Totoro och Pans labyrint.
Sämsta film: Ingen faktiskt. Jag har girat bra i bioutbudet.

Bästa bok: Vi måste prata om Kevin, av Lionel Shriver.
Sämsta bok: Den svarta boken, av Orhan Pamuk.

Bästa konst: Pippilotti Rist på Magasin 3 och Kim Simonsson på Finlandsinstitutet.
Sämsta konst: The village project Uganda - we want to help you, but we want to own you, av Kristian von Hornsleth. Konst blir inte bra bara för att den är spektakulär.

Bästa musik: Uffie och With every heartbeat av Robyn och Kleerup.
Sämsta musik: Mika och all annan falsettglammusik som dykt upp.

Senaste modet: Öronmuff

Titta. Titta bara! Är de inte bedårande? Mina nya öronmuffar från Burberry. Egentligen var de alldeles för dyra, men jag har i flera år hoppats att pannband, eller ännu hellre öronmuffar, ska bli moderna igen. Jag får så himla ont i öronen så fort det är lite kallt eller blåser och mössa räcker inte. Men med de här muffarna får öronmuffar vara så ute det vill. De är mjuka mot öronen som kaninpäls, de värmer öronen mot den kalla vintervinden, och de är dessutom så stiliga att jag ser classy ut även om jag skulle se muppig ut på samma gång.

Sånger från personalfesten

Jag har aldrig helt förstått mig på eller känt igen mig i Roy Anderssons filmer, men i dag befann jag mig plötsligt i en. Vi hade julfest i personalmatsalen på jobbet. Först var det glögg utomhus. En riktigt stilig, lång och bredaxlad tomte visade sig på taket ovanför oss, ropade "ho ho" och firade ner sig längs väggen för att dela ut chokladtomtar från en säck. Det piggade upp mig.

Sen var det julbord i personalmatsalen, och efter det skulle alla sjunga karaoke. Det var då jag fick känslan av att befinna mig i en Roy Andersson-film. Eller kanske nån ironisk 1990-talsfilm med Killinggänget.

En farbror som kallade sig DJ Lelle höll i underhållningen. Det var bara det att han premierade dem som sjöng fint på riktigt. Det gjorde det hela pretentiöst på ett nästan sorgligt sätt. En kille försökte dra i gångt stämningen genom att statuera att han hatar karaoke och sen sjunga Ebba Gröns 800 grader.

Men direkt efter det kom några av DJ Lelles favoritfarbröder från jobbets manskör tillbaka upp på podiet och sjöng You raise me up med Josh Groban. Tänk dig fyra farbröder som helt seriöst sjunger denna sång, på ett podium inför ett trettiotal finklädda personer i 30-70-årsåldern, som står bland avlånga bord med rester av julmat, i en svensk personalmatsal på en statlig myndighet. Tänk dig. Tänk dig på högstadiet när den blonda, söta, lite trista tjejen ville sjunga en fin sång på skoluppträdandet medan killarna spexade. Farbröderna var den tjejen.

Vid det här laget sa min kollega O, som liksom jag har en ironisk 1990-talsådra, att han inte stod ut längre. Han reste sig och började säga hej då. Jag såg min chans och följde med bort. Jag har aldrig varit på en personalfest jag tyckt varit rolig, men den här var i alla fall en speciell upplevelse. En väldigt Roy Anderssonsk upplevelse.