Nina min musa

Jag har satt upp en massa Nina Hemmingsson-bilder på väggen vid mitt skrivbord på jobbet. Nina är min musa. Till och med när det mesta känns helt galet bakvänt, vilket det gör ganska ofta nu för tiden, måste jag le när jag kollar på hennes bilder. Tack Gud för att du skapat Nina Hemmingsson om det är du som har gjort det.

Nåt grönt att vila blicken på mitt i kaoset

En del tunnelbanekonst är ful. Annan tunnelbanekonst tror man är ful för att miljön omkring är så ful, men sen när man öppnar blicken ser man nåt som faktiskt är vackert. Till exempel en vägg i olika gröna och blå glänsande nyanser. Vet du på vilken station den här väggen befinner sig?

Äntligen!

Äntligen har en av mina katter kvalificerat sig för webbsidan Cats in sinks. Notera att det inte är jag som lagt honom där. Han låg där och pös alldeles av sig själv i går kväll när jag kom in i köket.

Jullovet was here

I morgon är jullovet slut. Jag vet att det inte heter jullov när man jobbar, men den här semestern har verkligen varit som ett riktigt skönt, avkopplande jullov fullt av vila, slappande, funderingar, hängande med människor jag tycker mycket om och god mat. Och i morgon är det alltså slut. Aaarrrrrgghhhh! Jag vill inte att det ska vara slut. Vill inte, vill inte, vill inte.

I kväll känner jag mig underkligt orkeslös, och jag undrar om förkylningen som alla andra verkar ha drabbats av de senaste veckorna är på väg att drabba även mig. Hmm. Jag och en bekant letar i alla fall efter sista minuten-resor till solen. Vart som helst där det är varmt och finns en pool och god frukost. Jag struntar i om det är Kanarieöarna. Jag vill bara ha sol och värme och vara ledig. Och bada.

Bye bye kära jullov...

Fågel Fenix vilar och andas

Jag har två nya intressen: träning och film. Halvnya då, uppgraderade. Bakgrunden är att jag likt Fågel Fenix vill slänga av mig det senaste halvåret och träda fram i ny glans. Stark och vacker. Ja, nåt sånt. Julen har ägnats åt att slicka såren efter en misslyckad höst med nederlag både på jobbet och med kärleken. Jag befinner mig fortfarande i nåt slags väntrum, men vänta bara. Det är vinter och mörkt, så jag tänker ta det lugnt och ta hand om mig själv.

Det gör jag alltså framför allt på två platser: på gymmet och i tv-soffan. Det är så klart inte det enda jag gör. Naturligtvis äter jag och sover också. Jag tränar body pump och höjer vikterna vecka för vecka, flåsar och känner mig som en amason. Längtar till nästa pass och tror att musklerna faktiskt har växt lite, kanske. På kvällarna tar jag promenader runt området där jag bor och låter tankarna vandra, ibland med MP3-spelaren i öronen.

Före jul köpte jag en inspelningsbar DVD från att enbart ha haft video. Jag har blivit medlem hos lovefilm.se (nej, det är inte vad det låter som utan helt rekordeligt) och i videobutiken runt hörnet. Film skall aldrig fattas mig. Jag ligger i soffan och ser film efter film medan Råttan och Räven sover bredvid mig eller i sin lilla kattkoja som de fick i julklapp. Det är allt jag behöver. Jag har på en vecka sett:

Lost in Translation (Mycket bra, skön stämning, vackra bilder och bra skådisar.)
Old Boy - Hämnden (Bra, fruktansvärd story.)
Kill Bill vol. 1 och 2 (Älskade dem, särskilt ettan, fattar inte varför den fått så dålig kritik.)
Dreamgirls (Bra, fin berättelse och jag föll verkligen för Effie.)
Grizzly Man (Bra, alltid tänkvärt att fundera över var gränsen för galenskap går, även sin egen. Och så fina björnar och rävar!)
Hata Göteborg (Dålig, uhuhu, ännu en sån där pinsam svensk film.)
Nyckeln till frihet (En mycket bra berättelse, men ingen särskilt speciell film.)
Postmannen ringer alltid två gånger (Förstår mig inte på den, särskilt inte de konstiga scenerna där han uppenbarligen försöker våldta henne och där hon skriker och stretar emot men sen plötsligt tycker det är jättehärligt. Men så verkar det ha varit i alla gamla filmer. Kvinnorna måste ha varit konstiga på den tiden - eller så hade filmskaparna bara dålig koll på hur kvinnor vill ha sex.)
American History X (Mycket bra, bra skådisar, bra berättelse, bra för både hjärna och hjärta.)
The Birdcage - lånta fjädrar (Jag blev kär i queerfamiljen och ville inte skiljas från dem när filmen var slut. Storyn var så där, det hela skulle passa bättre som tv-serie. Finns ingen kille som har en sån familj och som vill gifta sig med mig?)

När livet är snurrigt och inget tycks gå som man vill, och det är alldeles för svårt att avgöra vart man ska härnäst, är det bästa att ta ett djupt andetag och stanna en stund. Jag har stannat. Träning, film och kvällspromenader är mitt djupa andetag. Sen får vi se vad 2008 är för slags år.

(Bilden är från Wikipedia, där det står att dess Copyright upphört.)

Vintern har kommit

Och Råttan har varit ute och tassat runt i snön.

Bäst och sämst 2007

Snart har hela 2007 passerat. Här är mitt år i korta drag, bäst som sämst, ganska ostrukturerat och inte heltäckande. Men listor är roligt!

Bästa månad: Juni, när jag stortrivdes på nya jobbet, precis hade träffat D och Laura kom på besök från Holland och vi hängde dag efter dag under palmerna på Josefinas med dagens i våra vinglas.
Sämsta månad: September; begynnande dålig stämning på jobbet och kärlekssorg kort sagt.

Bästa förändring sedan 2006: Julfirandet - hemma i stället för tjaffs om var borta.
Sämsta förändring sedan 2006: Ännu färre av mina vänner är, som jag, singlar utan barn.

Bästa fest: Utomhusfest med DJ, electronica, hip hop och marschaller under stjärnhimlen på Rävudden i augusti.
Sämsta fest: Julfesten på jobbet. Sorry, men den var grymt konstig.

Bästa köp: Definitivt öronmuffar från Burberry. Och min soffa som jag fick för 4 000 inklusive ett lyxigt soffbord helt i glas.
Sämsta köp: En fin men för liten rutig blus från Rules by Mary. Enda gången nån sagt åt mig att jag såg gravid ut var när jag bar den blusen.

Bästa film: Min granne Totoro och Pans labyrint.
Sämsta film: Ingen faktiskt. Jag har girat bra i bioutbudet.

Bästa bok: Vi måste prata om Kevin, av Lionel Shriver.
Sämsta bok: Den svarta boken, av Orhan Pamuk.

Bästa konst: Pippilotti Rist på Magasin 3 och Kim Simonsson på Finlandsinstitutet.
Sämsta konst: The village project Uganda - we want to help you, but we want to own you, av Kristian von Hornsleth. Konst blir inte bra bara för att den är spektakulär.

Bästa musik: Uffie och With every heartbeat av Robyn och Kleerup.
Sämsta musik: Mika och all annan falsettglammusik som dykt upp.

Senaste modet: Öronmuff

Titta. Titta bara! Är de inte bedårande? Mina nya öronmuffar från Burberry. Egentligen var de alldeles för dyra, men jag har i flera år hoppats att pannband, eller ännu hellre öronmuffar, ska bli moderna igen. Jag får så himla ont i öronen så fort det är lite kallt eller blåser och mössa räcker inte. Men med de här muffarna får öronmuffar vara så ute det vill. De är mjuka mot öronen som kaninpäls, de värmer öronen mot den kalla vintervinden, och de är dessutom så stiliga att jag ser classy ut även om jag skulle se muppig ut på samma gång.

Sånger från personalfesten

Jag har aldrig helt förstått mig på eller känt igen mig i Roy Anderssons filmer, men i dag befann jag mig plötsligt i en. Vi hade julfest i personalmatsalen på jobbet. Först var det glögg utomhus. En riktigt stilig, lång och bredaxlad tomte visade sig på taket ovanför oss, ropade "ho ho" och firade ner sig längs väggen för att dela ut chokladtomtar från en säck. Det piggade upp mig.

Sen var det julbord i personalmatsalen, och efter det skulle alla sjunga karaoke. Det var då jag fick känslan av att befinna mig i en Roy Andersson-film. Eller kanske nån ironisk 1990-talsfilm med Killinggänget.

En farbror som kallade sig DJ Lelle höll i underhållningen. Det var bara det att han premierade dem som sjöng fint på riktigt. Det gjorde det hela pretentiöst på ett nästan sorgligt sätt. En kille försökte dra i gångt stämningen genom att statuera att han hatar karaoke och sen sjunga Ebba Gröns 800 grader.

Men direkt efter det kom några av DJ Lelles favoritfarbröder från jobbets manskör tillbaka upp på podiet och sjöng You raise me up med Josh Groban. Tänk dig fyra farbröder som helt seriöst sjunger denna sång, på ett podium inför ett trettiotal finklädda personer i 30-70-årsåldern, som står bland avlånga bord med rester av julmat, i en svensk personalmatsal på en statlig myndighet. Tänk dig. Tänk dig på högstadiet när den blonda, söta, lite trista tjejen ville sjunga en fin sång på skoluppträdandet medan killarna spexade. Farbröderna var den tjejen.

Vid det här laget sa min kollega O, som liksom jag har en ironisk 1990-talsådra, att han inte stod ut längre. Han reste sig och började säga hej då. Jag såg min chans och följde med bort. Jag har aldrig varit på en personalfest jag tyckt varit rolig, men den här var i alla fall en speciell upplevelse. En väldigt Roy Anderssonsk upplevelse.

En käck tomteluva till julafton

Den här lilla saken, ett diadem, ska jag ha på mig på julafton. Jag ska bära det ihop med en kort klänning full av kopparfärgade paljetter och svarta strumpbyxor, kanske svarta pumps.

Jag såg diademet i går när jag rusade förbi Glitter på Kungsgatan i regnrusket. Det fanns diadem med renhorn också.

"Gud vilka fula, vem sätter på sig nåt sånt där?" tänkte jag, men hejdade mig efter tre meter och gick tillbaka, in i affären. Jag hade för mitt inre skådat mig själv i den lilla tomtemössan, så käckt på sned på mitt huvud, när mina gäster kommer hem till mig på julafton. Och jag gillade synen, så mycket att jag köpte diademet.

- Åh, det är så sött det här, sa tjejen i kassan när jag betalade.

- Jo, jag tänkte bjuda de andra på ett gott skratt på julafton, svarade jag.

Hon såg helt oförstående ut. Nu vet ni i alla fall vem som blir snyggast på julafton det här året.

La Mer

Mamma skulle betala sin body lotion för 198 kronor på NK när hon såg en uppsättning crèmer som hon tyckte hade fina förpackningar. Hon frågade expiditen vad det var. Expiditen erbjöd sig att berätta om La Mer - och framför allt om crèmen som är grunden för hela serien.

Vi fick säkert tio minuters berättelse om ingenjören som råkade förstöra sin hud i ett experiment och ägnade åratal åt att skapa en hudcrème (tror han gjorde uppåt 6 000 försök nånting) som skulle hela hans hud. Till slut fick han till La Mer-crèmen, gjord av en alg från kaliforniska kusten, behandlad med ljud- och ljusimpulser i flera månader. La Mer-brygden kallas den på deras hemsida.

"Oj, här kör de med storytelling så det ryker", tänkte jag och fortsatte lyssna på berättelsen om miraklet från Kaliforniens hav.

Doktor Max Huber, så hette han, gav bort La Mer-crèmen till vänner och bekanta, och när han dog sålde hans dotter rättigheterna till kosmetikföretaget Estée Lauder. Men de utförde inte mirakelprocessen på rätt sätt, så det tog flera år innan de fick till crèmen som den ska vara. Och nu kan vi alla köpa La Mer på NK. Man tar crèmen ur burken med en liten antibakteriell spatel i silver, gnuggar den mellan handflatorna i en minut för att aktivera den, och klappar in den i huden.

En förbipasserande kund frågade nu vad en liten pumpflaska med crèmen kostar. 2 000 kronor, sa expiditen, men hon rekommenderade ett kit för 3 400 kronor. Observera att hon uppskattade att cremen skulle räcka i tre till fyra månader. Men jag och mamma lyssnade snällt vidare, innan mamma sa att hon skulle fundera lite och vi sa hej då och gick.

Expiditen såg väldigt fin och fräsch ut i hyn. Skulle inte tro att man får jobba där om man inte gör det. Och crèmen är både dag-, natt- och ögoncrème i ett. Kanske är det en mirakelcrème, kanske inte... men jag tänker inte betala 2 000 spänn för att få veta.

Storytelling fungerar i alla fall. Jag kan ju till och med återberätta sagan här. Och jag kommer aldrig glömma bort namnet La Mer.

Här kan du uppleva mikakelbrygdsresan själv.

Den osynliga hjorten

På Finlandsinstitutets galleri visas just nu den underligt magiska utställningen Den osynliga hjorten av Kim Simonsson. Han gör skulpturer i glas, silikon och keramik. I informationsbladet står det:

"Hans vita, renlinjiga skulpturer avspeglar samhällets kyla och självcentrering. Med sina skulpturer skapar han en egen, underlig värld där barnen, djuren och hybriderna kämpar emot de rådande maktförhållandena."

Rummet där alla de nio skulpurerna ryms är stillsamt sakralt, och väggskulpturerna skapar skimrande ljusfenomen på väggarna bakom sig. Mamma har redan besökt utställningen tre gånger och vill ha väggskulpturen med hundhuvudet i ett rum för sig självt hemma. Hon tycker att den svarta silikonflickan med skinnet av en hund i famnen och en silvermask för ansiktet exakt uttrycker sorg. Jag vill ta bort masken och se konturerna av hennes ansikte.

Kim Simonsson själv skriver:

"En viktig detalj i mina skulpturer är ögonen av glas. De ger figurerna ett levande intryck."

De ger också figurerna ett djupt och lite sorgset intryck. Det är som en hel värld inuti de där svarta ögonen av glas.

Figurerna är inspirerade av japansk manga och annan populärkultur. De är tekniskt perfekta, underfundiga, kyliga, mäktiga, sårbara och fyllda av känslor på samma gång.








Utställningen visas på Finlandiainstitutets galleri på Snickarbacken 4 vid Birger Jarlsgatan till och med 14 december. Och den är gratis!

Goda grannar

Jag kom hem från jobbet och det luktade illa i trapphuset. Jag började tänka att det skulle kunna vara den snälla, pratglada, gamla farbrorn i lägenheten snett mittemot min. Tänk om han dött i ensamhet i sin lägenhet! En kväll var ambulansen här och hämtade honom.

Men man kan ju inte ringa på bara för att kolla om nån dött, och dessutom började jag känna att det var soplukt och knappast liklukt. Ändå tänkte jag på farbrorn och att han nog är ensam och att jag har massor av pepparkakor som jag inte kommer äta upp. Jag kunde ge honom några.

Jag bestämde mig för att gå över med några pepparkakor och sen skylla på tvättstugan om han skulle bjuda in mig på kaffe och prata väldigt, väldigt länge. Jag tvättar faktiskt i kväll, på riktigt. Men sen blev jag nervös. Ibland kan jag få för mig att jag ska göra såna här "goda saker" liksom, och så blir det mest fel och känns konstigt.

"Gör det bara, gör det!" hetsade jag mig själv. "Tänk inte så mycket".

Sagt och gjort, jag la pepparkakor i en påse, knöt ett rött band runt och ringde på. Einar, så heter han, öppnade.

- Jag har bakat så många pepparkakor så jag undrar om du vill ha de här? sa jag.

- Säljer du pepparkakor? undrade Einar.

- Nej nej, jag vill ge dig de här, sa jag.

- Varför det? frågade Einar.

- För jag har bakat så många och jag kommer aldrig orka äta upp dem själv, sa jag.

Då gav Einar mig en kram och sa att han brukade baka pepparkakor med sin mamma när han var liten. Vi småpratade lite och han frågade om han fick bjuda på kaffe nån annan dag, för han höll på och lagade mat.

Tyvärr kände jag mig helt spänd och fånig efteråt, och jag är lite rädd att Einar kanske tror att jag är kär i honom eller att jag är jätteensam och söker sällskap. Fjantigt va. Hur kan det vara så svårt att ge bort lite pepparkakor till en granne? Det borde vara världens mest naturliga sak.

Pepparkaksbak

I dag bakade Lina, Åsa och jag pepparkakor. Lina fick hemmagjord laktosfri deg, vi andra hemmagjord vanlig smördeg. Eller inte smördeg, men pepparkaksdeg med smör i. Degen var mycket god. Pepparkakorna har jag inte smakat på ännu.

Tomma glögglas, mörk choklad, Shirazrussin i choklad och skållade mandlar.

Pepparkakor på väg in i ugnen.

Färdiggräddade gubbar, dalahästar, hjärtan, änglar, grisar, katter, Musse Pigg och en schäfer.

Åsas pepparkasgubbe med hatt.

Vill du trampa på mig?

I dag när jag var på stan gick jag förbi en kille. Han såg ut att vara kanske 25 och lite vänster på nåt sätt, och när jag gick förbi honom sa han nåt.

- Ursäkta, vad sa du, sa jag och såg på honom, medan vi fortsatte gå.

- Vill du trampa på mig? sa han.

- Eh nej, sa jag och kände mig osäker.

Inte på att jag inte ville trampa på honom. Det ville jag inte. Men jag började fundera på om jag gått för nära honom när jag var på väg förbi.

- Om du får femhundra spänn då? sa han.

- Eh neej, nej det vill jag inte, sa jag och skyndade vidare in på H&M.

Var han sarkastisk eller är han fetischist? Varför jag? På grund av mina Gestapostövlar i svart läder och min raska målmedvetna gångstil? Han var ganska kort, så han la kanske märke till stövlarna. Inte vet jag, och inte kommer jag få veta. Världen kan i alla fall fortfarande förundra mig. Skönt.