En käck tomteluva till julafton

Den här lilla saken, ett diadem, ska jag ha på mig på julafton. Jag ska bära det ihop med en kort klänning full av kopparfärgade paljetter och svarta strumpbyxor, kanske svarta pumps.

Jag såg diademet i går när jag rusade förbi Glitter på Kungsgatan i regnrusket. Det fanns diadem med renhorn också.

"Gud vilka fula, vem sätter på sig nåt sånt där?" tänkte jag, men hejdade mig efter tre meter och gick tillbaka, in i affären. Jag hade för mitt inre skådat mig själv i den lilla tomtemössan, så käckt på sned på mitt huvud, när mina gäster kommer hem till mig på julafton. Och jag gillade synen, så mycket att jag köpte diademet.

- Åh, det är så sött det här, sa tjejen i kassan när jag betalade.

- Jo, jag tänkte bjuda de andra på ett gott skratt på julafton, svarade jag.

Hon såg helt oförstående ut. Nu vet ni i alla fall vem som blir snyggast på julafton det här året.

La Mer

Mamma skulle betala sin body lotion för 198 kronor på NK när hon såg en uppsättning crèmer som hon tyckte hade fina förpackningar. Hon frågade expiditen vad det var. Expiditen erbjöd sig att berätta om La Mer - och framför allt om crèmen som är grunden för hela serien.

Vi fick säkert tio minuters berättelse om ingenjören som råkade förstöra sin hud i ett experiment och ägnade åratal åt att skapa en hudcrème (tror han gjorde uppåt 6 000 försök nånting) som skulle hela hans hud. Till slut fick han till La Mer-crèmen, gjord av en alg från kaliforniska kusten, behandlad med ljud- och ljusimpulser i flera månader. La Mer-brygden kallas den på deras hemsida.

"Oj, här kör de med storytelling så det ryker", tänkte jag och fortsatte lyssna på berättelsen om miraklet från Kaliforniens hav.

Doktor Max Huber, så hette han, gav bort La Mer-crèmen till vänner och bekanta, och när han dog sålde hans dotter rättigheterna till kosmetikföretaget Estée Lauder. Men de utförde inte mirakelprocessen på rätt sätt, så det tog flera år innan de fick till crèmen som den ska vara. Och nu kan vi alla köpa La Mer på NK. Man tar crèmen ur burken med en liten antibakteriell spatel i silver, gnuggar den mellan handflatorna i en minut för att aktivera den, och klappar in den i huden.

En förbipasserande kund frågade nu vad en liten pumpflaska med crèmen kostar. 2 000 kronor, sa expiditen, men hon rekommenderade ett kit för 3 400 kronor. Observera att hon uppskattade att cremen skulle räcka i tre till fyra månader. Men jag och mamma lyssnade snällt vidare, innan mamma sa att hon skulle fundera lite och vi sa hej då och gick.

Expiditen såg väldigt fin och fräsch ut i hyn. Skulle inte tro att man får jobba där om man inte gör det. Och crèmen är både dag-, natt- och ögoncrème i ett. Kanske är det en mirakelcrème, kanske inte... men jag tänker inte betala 2 000 spänn för att få veta.

Storytelling fungerar i alla fall. Jag kan ju till och med återberätta sagan här. Och jag kommer aldrig glömma bort namnet La Mer.

Här kan du uppleva mikakelbrygdsresan själv.

Den osynliga hjorten

På Finlandsinstitutets galleri visas just nu den underligt magiska utställningen Den osynliga hjorten av Kim Simonsson. Han gör skulpturer i glas, silikon och keramik. I informationsbladet står det:

"Hans vita, renlinjiga skulpturer avspeglar samhällets kyla och självcentrering. Med sina skulpturer skapar han en egen, underlig värld där barnen, djuren och hybriderna kämpar emot de rådande maktförhållandena."

Rummet där alla de nio skulpurerna ryms är stillsamt sakralt, och väggskulpturerna skapar skimrande ljusfenomen på väggarna bakom sig. Mamma har redan besökt utställningen tre gånger och vill ha väggskulpturen med hundhuvudet i ett rum för sig självt hemma. Hon tycker att den svarta silikonflickan med skinnet av en hund i famnen och en silvermask för ansiktet exakt uttrycker sorg. Jag vill ta bort masken och se konturerna av hennes ansikte.

Kim Simonsson själv skriver:

"En viktig detalj i mina skulpturer är ögonen av glas. De ger figurerna ett levande intryck."

De ger också figurerna ett djupt och lite sorgset intryck. Det är som en hel värld inuti de där svarta ögonen av glas.

Figurerna är inspirerade av japansk manga och annan populärkultur. De är tekniskt perfekta, underfundiga, kyliga, mäktiga, sårbara och fyllda av känslor på samma gång.








Utställningen visas på Finlandiainstitutets galleri på Snickarbacken 4 vid Birger Jarlsgatan till och med 14 december. Och den är gratis!

Goda grannar

Jag kom hem från jobbet och det luktade illa i trapphuset. Jag började tänka att det skulle kunna vara den snälla, pratglada, gamla farbrorn i lägenheten snett mittemot min. Tänk om han dött i ensamhet i sin lägenhet! En kväll var ambulansen här och hämtade honom.

Men man kan ju inte ringa på bara för att kolla om nån dött, och dessutom började jag känna att det var soplukt och knappast liklukt. Ändå tänkte jag på farbrorn och att han nog är ensam och att jag har massor av pepparkakor som jag inte kommer äta upp. Jag kunde ge honom några.

Jag bestämde mig för att gå över med några pepparkakor och sen skylla på tvättstugan om han skulle bjuda in mig på kaffe och prata väldigt, väldigt länge. Jag tvättar faktiskt i kväll, på riktigt. Men sen blev jag nervös. Ibland kan jag få för mig att jag ska göra såna här "goda saker" liksom, och så blir det mest fel och känns konstigt.

"Gör det bara, gör det!" hetsade jag mig själv. "Tänk inte så mycket".

Sagt och gjort, jag la pepparkakor i en påse, knöt ett rött band runt och ringde på. Einar, så heter han, öppnade.

- Jag har bakat så många pepparkakor så jag undrar om du vill ha de här? sa jag.

- Säljer du pepparkakor? undrade Einar.

- Nej nej, jag vill ge dig de här, sa jag.

- Varför det? frågade Einar.

- För jag har bakat så många och jag kommer aldrig orka äta upp dem själv, sa jag.

Då gav Einar mig en kram och sa att han brukade baka pepparkakor med sin mamma när han var liten. Vi småpratade lite och han frågade om han fick bjuda på kaffe nån annan dag, för han höll på och lagade mat.

Tyvärr kände jag mig helt spänd och fånig efteråt, och jag är lite rädd att Einar kanske tror att jag är kär i honom eller att jag är jätteensam och söker sällskap. Fjantigt va. Hur kan det vara så svårt att ge bort lite pepparkakor till en granne? Det borde vara världens mest naturliga sak.

Pepparkaksbak

I dag bakade Lina, Åsa och jag pepparkakor. Lina fick hemmagjord laktosfri deg, vi andra hemmagjord vanlig smördeg. Eller inte smördeg, men pepparkaksdeg med smör i. Degen var mycket god. Pepparkakorna har jag inte smakat på ännu.

Tomma glögglas, mörk choklad, Shirazrussin i choklad och skållade mandlar.

Pepparkakor på väg in i ugnen.

Färdiggräddade gubbar, dalahästar, hjärtan, änglar, grisar, katter, Musse Pigg och en schäfer.

Åsas pepparkasgubbe med hatt.

Vill du trampa på mig?

I dag när jag var på stan gick jag förbi en kille. Han såg ut att vara kanske 25 och lite vänster på nåt sätt, och när jag gick förbi honom sa han nåt.

- Ursäkta, vad sa du, sa jag och såg på honom, medan vi fortsatte gå.

- Vill du trampa på mig? sa han.

- Eh nej, sa jag och kände mig osäker.

Inte på att jag inte ville trampa på honom. Det ville jag inte. Men jag började fundera på om jag gått för nära honom när jag var på väg förbi.

- Om du får femhundra spänn då? sa han.

- Eh neej, nej det vill jag inte, sa jag och skyndade vidare in på H&M.

Var han sarkastisk eller är han fetischist? Varför jag? På grund av mina Gestapostövlar i svart läder och min raska målmedvetna gångstil? Han var ganska kort, så han la kanske märke till stövlarna. Inte vet jag, och inte kommer jag få veta. Världen kan i alla fall fortfarande förundra mig. Skönt.

Detektivafdelningen

En oansenlig dörr på sidan av polishuset på Kungsholmen. Nu vet du vart du ska vända dig om du behöver en detektiv.

Pretty Jo

Jag och mamma var på Pretty Jo här om dagen. Det är en trevlig affär med mest kläder och lite inredning. Den ligger på St Paulsgatan på Söder.

I Pretty Jo jobbar en mamma och en dotter; det är deras butik. De köper in en massa fina tyger och syr upp kläder av dem. Mamma och jag var där en gång i somras. Mamma köpte en klänning som hon var assnygg i. Två klänningar var det förresten. När vi var på Pretty Jo nu igen kände mamman som jobbar där igen oss. Hon kom till och med ihåg vad mamma köpte senast!

I affären var det dagen till ära tre par med mammor och döttrar. Affärsinnehavarna, jag och mamma, och så en mamma som provade kläder och en dotter som hämtade kläder till henne. Hon var kanske nitton och söt. Hon provade en silverglitterklänning som även jag var lite lysten efter till julafton.

Men i stället köpte jag och mamma varsin likadan kjol. Jag kollade in den i somras, men den kändes för kort då. Nu hade de sytt upp två lite längre kjolar och en klänning av det sista av det fina tyget. Pretty Jo är en bra affär.

Singelns klagan

Det är så jäkla tråkigt att vara singel. Jag vaknar, äter frukost och gör korsord, letar reda på några saker på internet, kollar Facebook och Spray Date, pratar med katterna. Timmarna går. Jag ska åka och köpa amaryllisar. Det är roligt.

Klär på mig min nya kjol som jag skulle vilja att nån såg mig i, och tar t-banan till stan. Gör korsord på tåget. Sms:ar Mia när jag kommer till T-Centralen. Hon är också på väg till stan, jippie! Jag föreslår en fika fast jag egentligen inte har pengar för att lönen kommer först i morgon. Mia säger ja. De ska bara till Clas Ohlson först.

Jag köper mina amaryllisar och några hyacinter på NK. Det blir dyrt, fast jag har blomstercheckar. Jag går runt på stan och tittar, väntar och väntar på Mia. Nere vid Stureplan ringer jag och säger att jag sätter mig på ett fik där. Men Mia orkar inte gå dit, för de ska göra fler ärenden sen. Jag åker hem.

Kollar Facebook och SD, ställer upp blommorna i fönstren, äter mat ensam vid köksbordet. Gör korsord. Nu ska jag dammsuga. Aaaaarrrggghhh!

Hej vilken rolig dag. Jag vill också ha nån att vara VI med och gå på Ikea och Clas Ohlson. Jag vill ha nån jag kan bjuda på min hembakta saffranskaka och ligga i soffan och kolla på TV med. Var är du dumma kille, nu får du ta och pallra dig hit.

Juliver

Jag har fått julinspiration. Att planera och handla saker inför julen ter sig oerhört lockande just nu. Till första advent blir det pepparkaksbak med tre vänner, på hemmagjord deg och med glögg som tillbehör. Redan i helgen ska jag träffa min syster, hennes pojkvän och min mamma för att planera själva julfirandet, som i år kommer att ske hemma hos mig. Till planeringen har jag planerat att baka en saffranskaka. Känner mig nästan som Martha Stewart, vilket inte är så vanligt.

Redan nu, över en månad före jul har jag börjat skriva listor. En över vad var och en ska göra, en över vilken mat jag vill att vi ska äta, och så klart en önskelista. Jag har beställt vin - två liter rött och tre liter vitt. Nej, vi kommer inte att dricka allt, men vin kan stå länge i kylskåpet. Jag kan knappt hålla mig från att börja handla julpynt, men måste hålla mig tills lönen kommer på måndag.

I min fantasi ser jag silverglittrande och gröna blockljus. I går köpte jag ett 30-pack med Liljeholmens kronljus. När första advent närmar sig får jag äntligen, äntligen ställa amaryllisar i fönstren och hyacinter på borden. Och sätta upp julstjärnan och adventsstaken. Och kransen på dörren. Sen ska jag köpa en gran också! Och pynta den så klart, men bara med fint pynt.

Funderar på att försöka hitta på en välkomstpresent eller nåt pyssel till mina sex julgäster också.

Jag hoppas att min iver håller i sig ända tills julafton är över. Det är så roligt att ha ett projekt att brinna för, trots att det bara är den gamla vanliga julen. Men ibland flammar jag upp fort, och sen lika snabbt ner igen, så vi får väl se. Just nu längtar jag i alla fall efter adventstiden.

Hembiträdet tillbaka i NK:s julkatalog

Det börjar lacka mot jul och lagom tills julhandeln ska börja damp NK:s julkatalog ner i min brevlåda här om dagen. Den är ibland väldigt fantasifull och snygg, men i år var mitt genomgående intryck att den är borgerlig. Ursäkta att jag använder ett sånt gammalt rödvinsvänsteruttryck, men katalogen är verkligen just extremt borgerlig.

Jag kanske är naiv, men jag trodde inte det gick att göra den här sortens reklam utan att vara ironisk längre. Jag är van vid Lexintonannonser, men det här är mer uttalat konservativt, och det är inte ett märke utan ett helt varuhus som står bakom.

Det är idel välansade mörkhåriga män i kostym och pullover och blonda, leende, väna kvinnor, gärna i underkläder - sexiga men på ett välvårdat sätt. Och så lite lagom tokiga ungdomar som umgås på tonårsrummet i designerkläder. Allt i miljöer som ser modernt herrgårdsaktiga ut.

Inte minst en bild som nästan fick mig att sätta i halsen. Det står ett hembiträde i hörnet. Ett HEMBITRÄDE. I svart kjol och blus och med det klassiska vita förklädet och den klassiska vita hättan. Snälla NK, visserligen har de nya moderaterna infört bidrag för hushållsnära tjänster, men kan ni inte ha takten att åtminstone låtsas att ni inte vill tillbaka till 1800-talet när herrskap var herrskap och tjänstefolk var tjänstefolk? Eller är det det här som även medelklassen drömmer om numera? Ett eget hembiträde, gärna i äkta gammeldags utstyrsel. Och självklart är hon kvinna.

Ju mer jag tittar i den desto läskigare tycker jag att NK:s julkatalog är.

Tajming

Bara nån vecka efter att jag startat genren Tunnelbanekonst här på bloggen upptäcker jag att SL firar tunnelbanekonstens 50-årsjubileum. Kom med och fira 23-25 november! Om man är intresserad kan man få en guidad tur om konsten på T-centralen. Fast då krävs det att man har en giltig biljett. Får se om jag dyker upp... är nog upptagen den dagen.

Läs mer om 50-årsjubileet på SL:s webbsida.

Grattis pappa!

Pappa och jag 1974.

Jag blev så glad i dag när jag läste en artikel av Dan Josefsson i DN Söndag. Med anledning av fars dag, skulle jag tro, handlade en rätt stor del av tidningen om föräldralediga pappor. Så här skriver Dan Josefsson:

"Tidigare hade jag en vag idé om att mammor och spädbarn behöver leva i symbios med varadra något år efter födseln. Det tror jag inte längre. Barn behöver obegränsad närhet, men jag är övertygad om att jag som man är precis lika bra på att ge den närheten som någon kvinna. Jag tycker att jag bevisar detta varje dag."

Det som fått Dan Josefsson att ändra sig är att han fått barn och sedan hon föddes för ett och ett halvt år sen har han knappt varit ifrån henne en enda dag.

Jag är själv uppvuxen med en närvarande pappa. En pappa som tog hand om mig när jag var sjuk, vande mig av från att suga på tummen, gick på alla föräldramöten och lagade mat efter jobbet när han kom hem. Jag vet att Dan Josefsson har rätt.

Ibland tvekar jag för att samhället omkring mig är så säkert på kvinnors överlägenhet när det gäller att ta hand om barn. Men så fort jag tänker på min egen pappa vet jag att det bara är bull. Pappor är lika bra och viktiga som mammor.

Grattis pappa på fars dag, och tack för att du alltid funnits där!

Tunnelbanekonst

Jag ska börja med en ny genre här på bloggen, nämligen tunnelbanekonst. Det finns många fina utsmyckningar i Stockholms tunnelbana, men också många som är helt obegripliga. Det finns dessutom utsmyckningar som är omöjliga att klassificera. Är det konst, eller är det reklam?

På vissa stationer finns en rad med dammiga skyltfönster, till exempel på Gärdet och vid Hornstull. Vissa fönster innehåller uppdaterad och rätt intressant reklam, till exempel för en affär som heter Hallongrottan (Hornstull). Andra fönster ser ut som om nån ställde in nåt där på 1970-talet och sedan dog. Eller bara glömde bort skyltfönstret. Det är i alla fall extremt dammigt och sunkigt, trots att det borde finnas hur många som helst som vill göra nåt fint i ett skyltfönster som hundratals människor passerar varje dag. Även om det visar sig att fönstren är vikta för kulturföreningar och amatörkonstnärer borde det finnas många som kan hitta på nåt finare och intressantare! Särskilt då förresten.

Titta till exempel på myran här ovanför. Den vistas i ett fönster på Hornstulls tunnelbanestation. Förutom myran finns i fönstret sand och en hög med nåt som nog ska vara torkade barr. Jag undrar, vem har ställt myran och lagt barrhögen där? Varför? Är det konst? Gjorde de ekonomiska ramarna att SL inte kunde få nåt bättre? Har SL glömt bort myran och det slitna vagnshjulet i skyltfönstret bredvid?

Har du också sett tunnelbanekonst som är värd att förevigas? Mejla i så fall gärna en bild till mig så ska jag publicera den på bloggen. Ange också på vilken tunnelbanestation du hittade konsten. Mejla till nefritblomma@hotmail.com och skriv Tunnelbanekonst i subjectraden.

Läs mer om konsten i tunnelbanan (SL:s webbplats).

Muränan och malen

I dag var jag på Aquaria vattenmuseum. Hur kul kan det vara att kolla på fisk? tänkte jag, men jag hade fel. Det var fantastiskt, fantasifullt och fint. Fisk lilla fisk, jag kommer snart tillbaka!


Malen syntes först inte där den låg och lurade mellan några stenar och själv såg ut som en sten. En sten med morrhår. När du badar nästa sommar och sprattlar runt med dina vita kycklingben i vattnet ligger malen på botten där under och tittar och bidar sin tid.


Muränan med leoardfläckar simmade ett varv i akvariet och sen snabbt tillbaka in i sin muränaanpassade håla där bara stjärten hängde ut. Alla drog efter andan när den slog sin snabba lov. Det finns en till muräna på Aquaria, men den såg vi inte i dag. Den är brun och heter Bengt. Muränan är ett mäktigt djur.

Ett hudfärgat bergslandskap översållat med små små vita blommor. En tropisk korall. En datoranimering långt innan datoranimering fanns.

Det syns dåligt, men den vackra ljusrosa anemonen med blekgröna tentakler som svajade och svängde i vattnet när hajarna simmade runt runt drog ihop sig till en köttig muskel. Bland de rosa tentakelkorvarna som ännu stack ut simmade små clownfiskar, Nemofiskar om du förstår. Ibland stack de ut sina ansikten och kikade runt.

Sjöhästen stod nästan stilla och guppade fram och tillbaka. Längre bak stod fler sjöhästar och såg ut som om de drömde. Kanske var de sjöhästkillar som väntade sjöhästbarn. Sjöhästar är som sagodjur, enhörningar eller nåt. Det går nästan inte att förstå att de finns på riktigt.

Den här rackaren hade grävt ner sig bland stenarna och tittade upp med stora, gröna, runda ögon. En kort stund for hon upp med hela sin vita kropp, men sen åkte hon snabbt tillbaka ner i tryggheten igen och borrade ner sig ännu djupare. Brunnsgrävarfisk.

Fisk, lilla fisk, jag vill vara som du och simma i ett varmt tropiskt hav ihop med andra färgglada fiskar, fyra hajar och två muränor.