Klister med klass

Det här måste vara den snyggaste klisterburken nånsin. Bara det att den består av brunt glas och har metallskruvlock skulle vara nog, men dessutom är etiketten så fint retro att jag vill ha burken som prydnad på skrivbordet. Som om inte det vore nog är locket inte bara lock utan också en behändig pensel. I love you klisterburk.

Snyggaste mascaraförpackningen

Åh, Maybellines Great Lash Mascara är så himla snygg! Jag köpte den första gången för tio år sen efter ett tips från en sminkös på Toni & Guy. Hon sa att det var den bästa mascaran enligt många sminköser och berättade att den nyligen börjat säljas i Sverige. Jag har inte använt den igen sen dess, men här om veckan upptäckte jag den igen. Nu var det förpackningen som drog till sig min blick. Den ser inte alls ut som moderna mascaror, vars förpackningar ofta är metalliska och antingen raka och slimmade eller väldigt tjocka och bulliga. Great Lash Mascara är så sjukt 80-talssnygg. Färgerna är som en prinsesstårta och typsnittet andas New York och vintage på 90-talet. Mascaran är förresten fortfarande bra, fast ganska svårapplicerad.

Kom ut ur garderoben!

Den här transan stannar helst i garderoben med sina njutningar.

November

When we come home, we want it quiet and calm
We want you to be around
When we come home, we pull the curtains down
Making sure that the TV is on
From off to on

(From off to on, The Knife 2006)

Kallur som Photoshop Disaster

Jag undrar över den här bilden varje gång jag är på gymmet. Den ser inte riktigt klok ut när man tittar närmare. Kallurs kropp tycks vara ihopklippt av bilder från tre olika personer. Den övre delen av kroppen ser ut att tillhöra en väldigt vältränad vit kvinna. Magpartiet ser ut att tillhöra en väldigt vältränad latinoman. Benen ser ut att tillhöra en väldigt vältränad svart man. Jag menar inte att en kvinna inte kan vara så vältränad, men det här hänger bara inte ihop. Jag tror att det rör sig om ett fall av Photoshop Disaster. Jag ska fasen skicka in bilden dit.

Benen.

Men snälla människa

Jag kan nästan inte titta på den här bilden i t-banan för jag tycker den är så pinsam. Jag är rädd för vad Rickard Sjöberg ska hitta på i nästa reklam.

Platser jag får ångest av: Helenelunds centrum

Helenelunds centrum sett från pendeltåget.

Jag har aldrig ens varit i Helenelund, men jag ser en del av områdets centrum från pendeltågsfönstret på min väg till Sollentuna en gång i veckan. För mig räcker detta lilla utsnitt för att  jag ska drabbas av en lätt ångest. Det ser så deprimerande östeuropeiskt och nedgånget ut. Ska människor verkligen behöva bo så i Sverige? Eller låter jag som Marie Antoinette när jag säger så?

Ibland när pendeltåget stannat i Helenelund tror jag för en kort stund att vi är i Sollentuna. När jag inser att jag sett fel känner jag mig lättad. Sollentuna har definitivt också ångestframkallande platser, men Sollentuna centrum har inte en chans mot Helenelunds centrum när det gäller att skapa ångest.