Rör inte dörrhandtaget!

Den här skylten sitter inne på en av toaletterna på Berghs, som du ser precis ovanför dörrhandaget. Vet inte om det kanske är en del av skolans slututställning. Hur som helst är det en mycket effektiv information, även om jag inte riktigt förstår vad den som gjort den vill uppnå. Min reaktion är att jag inte vill ta i handtaget med mina nytvättade händer (för jag tvättar minsann alltid händerna när jag varit på toa!).

Vill kreatörerna få folk att stanna inne på toaletten? Vill de bekräfta den gängse bilden av män som sluskar? Ska de börja sälja gummihandskar för en krona styck? Nån som sett slututställningen kanske har ett svar. Jag vet bara att jag kommer tänka mig för en extra gång innan jag tar i ett toadörrhandtag igen.

Hur kan Sveriges riksdag neka människor vård?

I dag har riksdagen röstat ja till Betänkande 2007/08:SfU8 Lag om hälso- och sjukvård åt asylsökande med flera. Det innebär att vi i Sverige har en särskild lag om hälso- och sjukvård åt asylsökande. Det innebär också, vad jag förstår, att människor som fått avslag på sin asylansökan men som stannat kvar och gömmer sig i landet inte ska få vård på samma premisser som vi andra. De kan måsta betala enorma summor för att få livsviktig vård, vilket i praktiken innebär att de som inte har råd inte får den hjälp de behöver.

Tänk den tanken ett steg till. Vilken är nästa grupp vi ska neka vård? Brottslingar? Bidragsfuskare? Skattesmitare? Hemlösa? Det måste vara självklart att rätten till vård inte kan vara knuten till sådana saker. Alla måste få rätt till den vård de behöver!

Tänk också på vad lagen innebär för vårdpersonalen. De som kommer att möta de papperslösa, se dem i ögonen och kanske måste säga "nej, om du inte kan betala kan vi tyvärr inte göra nåt åt din cancer". Läkarna ska avgöra om det rör sig om vård som inte kan anstå, alltså akutvård, för det har man rätt till. Kul om jag som papperslös råkar hamna hos en läkare som röstar på Sverigedemokraterna...

Jag har läst några debattartiklar om det här på sistone, bland annat Marciej Zarembas Ska läkaren bli bödel (Dagens Nyheter 11 maj 2008), och jag tycker det låter helt otroligt galet, för att uttrycka vad jag tänker korrekt. Marciej Zarembas artiklar brukar jag läsa med en stor dos skepsis eftersom han ofta är ganska tendensiös och utelämnar fakta som inte stöder hans teser, men efter att ha läst även några andra inlägg känner jag mig lika indignerad som han över att en sån här lag kan gå igenom. Jag förstår faktiskt inte hur det kan vara möjligt.

Men nu är det gjort. Vår folkvalda riksdag har röstat ja. De motioner som motsatte sig förslaget röstades ner. I dag känns det pinsamt sorgligt att vara svensk.

Läs mer
Vård är en mänsklig rättighet
Läkaren Henry Ascher vädjar till riksdagen. Dagens Nyheter 20 maj 2008.

Ge alla barn lika rätt till hälso- och sjukvårdBarnombudsmannen Lena Nybergs skrivelse till migrationsminister Tobias Billström.

Ge fullständig rätt till vård för papperslösa
Magnus Andersson (c), Stina Bengtsson (c) och landstingsråden Katarina Erlingsson och Gustav Andersson tycker att Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna. Svenska Dagbladet 19 maj 2008.

Ingen utan pengar får nekas akut sjukvård
Tobias Billström (m), Fredrick Federley (c), Ulf Nilsson (fp) och Lars Gustafsson (kd) försvarar lagen. Svenska Dagbladet 20 maj 2008.
Hälsan försämras hos två av tre gömda flyktingar
Artikel på DN Debatt 25 november 2005. Av Anneli Eriksson, Thorbjörn Larsson och Bengt Westerberg.

Kyrkan gör mig till hysterika

Det är nåt med kyrkoriter som gör mig extremt obekväm och labil. I går var jag på dop och i kyrkan sjöng vi bland annat Du vet väl om att du är värdefull. Jag tycker den sången är lite obehaglig - som nåt ungdomsgruppen i Knutby församling sjunger. Jag ser framför mig stelt leende blonda ungdomar som pratar om frälsning men inte tycker homosexuella ska få gifta sig i kyrkan. Jag känner lukten av sekt och glättighet, trots att jag vet att det är en vanlig sång under till exempel vanliga svenska konfirmationer.

Trots detta kunde jag knappt sjunga med i texten eftersom det stockade sig i halsen och jag fick tårar i ögonen. Likadant var det under de andra psalmerna. Blödigheten varvades med att jag då och då fnissade lite åt psalmtexterna och åt mitt kusinbarn som uppenbarligen ägnade sig åt att bajsa i dopklänningen framme på podiet.

En gång för några år sen fick jag till och med en fnissattack under en begravning. Jag fnissade så att kroppen skakade. De som satt bakom mig måste ha trott att jag antingen var galen eller grät hysteriskt. Vilket också hade varit konstigt eftersom hon som begravdes visserligen var en person jag tyckte mycket om men som jag inte stått så nära att hysterisk gråt var riktigt befogad.

Jag minns inte ens vad jag fnissade åt. Bara att det inte alls var roligt att fnissa, men ju mer jag försökte sluta desto mindre kunde jag det. Pappa, som satt bredvid mig, kollade stint på mig och väste "Lägg av!". Vilken bara förvärrade situationen. Efteråt ville jag be släktingarna på begravningen om ursäkt, men kände att det inte var rätt tillfälle att be om den sortens uppmärksamhet. Jag låtsades som om inget hänt medan jag mumsade smörgåstårta, men skäms än i dag vid tanken på kyrkbänksfnisset.

Det är bara det att det jämt ska vara så jäkla allvarligt och fint i kyrkan! Och när kyrkan försöker skoja till det (för att inte framstå som så tråkig) blir det präktigt putslustigt, inte alls min stil. Jag får lust att ropa bajskorv bara för att komma ner på jorden igen. Eftersom jag inte gör det kanaliseras min obekvämhet i ömsom sentimental gråt, ömsom fnitter, följt av rädslan att åter börja fnissa så okontrollrat att jag inte kan stoppa det. Det är i alla fall min tolkning.

Jag brukar inte ha probelm att vara allvarlig när allvar krävs, men jag har svårt för pretentioner. Jag känner mig instängd i situationer där jag förväntas bete mig som en väluppfostrad, fin flicka som aldrig skulle säga knulla. Inte för att jag inte kan vara sån utan för att jag vill välja själv och precis som sången säger känna mig accepterad - även om jag inte är en gla go tjej som inte tar för mycket plats och som skrattar på rätt ställe. Även om jag inte har blommig kjol och lagom höga klackar.

Du vet väl om att du är värdefull

Att du är viktig här och nu

Att du är älskad för din egen skull

För ingen annan är som du

Det finns alltför många som vill tala om

Att du bör vara si och så

Gud Fader själv, han accepterar dej ändå

Och det kan du lita på

Ref: Du vet väl om ...

Du passar in i själva skapelsen

Det finns en uppgift just för dej

Men du är fri att göra vad du vill med den

Säga ja eller nej

Ref: Du vet väl om ...

Foto: Jordgubbe. Bilden är licensierad som Creative Commons (CC) Attribution-Share Alike 2.0.

Råttan och Räven är här för att stanna

För några dagar sen dissade jag för första gången en kille bara för att han är pälsdjursallergiker. Han verkade bra på alla andra sätt, men jag skulle bli olycklig av att leva utan djur. Pälsdjur. Framför allt utan Råttan och Räven, som jag hoppas lever i minst 10-15 år till.

Jag skrev som det var till killen (det hela utspelade sig förstås på Spray Date) och han var faktiskt förstående. Många skulle nog tycka att det är en konstig prioritering, men för mig handlar det om att välja bort nåt som förgyller mitt liv och som jag vet att jag verkligen skulle sakna. Lite som att välja bort att nånsin äta god mat igen. Det borde finnas en bra, snygg kille som inte är pälsdjursallergiker, som inte är psyko - och som vill vara ihop med mig. Jag vill ha både råtta, räv och kille.

Ett stort problem

En del har större problem, andra mindre. På Spray Date fick jag nyligen ett trevligt, välformulerat meddelande från en man som inte kallar sig förstortpaket, men väl något som kan sägas vara synonymt med det. Jag tänker inte hänga ut honom mer än så här.

Redan namnet gjorde mig tveksam, och på hans profilsida är en kommentar om hans nick det första han skrivit. Han skriver att han vet att det låter oseriöst, men att han har ett bra skäl.

"Den som säger att storleken inte har betydelse känner inte till min situation. 90% av alla kvinnor jag känner⁄känt skrämmer jag bort pga jag är för stor. Är så enormt trött på att först dejta, lära känna för att så småningom bli dissad. Därför är jag rak på sak nu och talar om det så att man känner till det från början."

Jag svarade honom inte, men jag funderar över om jag ska börja med samma taktik själv. Jag har ju så fruktansvärt stora bröst förstår ni. Det är därför jag inte har nån pojkvän. Män skräms nämligen av mina enorma bröst. Jag är så trött på att dejta och lära känna nån, och sen bara poff! Jag ser hur skräcken drar som en skugga över deras ansikten när jag tar av mig tröjan. Bara så ni vet. Om ni vill dejta mig måste ni stå ut med jättebrösten. Förstått.

My Cool

Ett halvår efter alla andra har jag upptäckt Adam Tenstas My Cool. Har svårt att hålla mig stilla när jag lyssnar på den och gungar försynt i takt och hoppas det inte märks så mycket. Den är så bra! Den gör mig glad!

Samtidigt har jag börjat lyssna på en massa gamla Pet Shop Boys-låtar, bland annat Left To My Own Devices, So Hard och Always On My Mind. De skulle nästan kunna vara gjorda i dag för de har ett så modernt sound. Tja om det inte vore för trummaskinen förstås. Och deras fina videor är mycket 80-tal, kanske särskilt Chris Lowes lilla fula synthhatt. Chris Lowe är förresten en lustig typ när man kollar på några Pet Shop Boys-videor på rad. Han är alltid med i bild med samma stela min, men han gör aldrig nåt. Inte för att Neil Tennant är nån spelevink heller, men han sjunger i alla fall och tittar i kameran.

En annan favorit i MP3-spelaren nu är Snoop Doggs Sensual Seduction. Snoop vill man kanske inte ha som pojkvän, men han fortsätter göra svängig musik år efter år. Jag passade på att ladda ner Gin And Juice också när jag ändå höll på. Lugn, det är inga booty shaking-brudar i videon, bara Snoop som har FF och hänger med en massa polare tills hans föräldrar kommer hem och kör ut dem. De springer ut ur huset som små råttor på flykt från ett brinnande skepp. Och okej, då kommer det ut två tjejer som är topless. Men det hela är mest sött.

PS. Tydligen har Justice kommenterat sin video till Stress nu, men det var en så tråkig och lam kommentar att jag inte tänker referera den här. Jag lever hellre kvar i drömmen att de hade nån smart tanke som inte ens jag hade fattat och som kanske skulle ställa allt på sin spets när de väl kommenterade Stress-debatten.

Stress

Kollade just på Justices video till låten Stress, som just nu är ganska hypad. Justice vägrar uttala sig om videon och medierna tolkar och spekulerar. Det är på sätt och vis lättsålda poäng att göra en video med förortsungdomar som slår turister med dyra kameror, slår sönder saker och slutligen slår ner fotografen som filmar det hela med kommentaren Det där tyckte du om att filma va, horunge?! men jag kan inte låta bli att bli lite fascinerad ändå.

För det första heter låten Stress och åtminstonde jag blir stressad av att kolla på videon. Musikens bakgrundsslinga med uppsnabbade skräckfilmsfioler är stressig, videon är stressigt gjord med ryckig handkamera och inte minst har jag alltid blivit stressad av meningslös förstörelse på film. Jag blev till exempel extremt stressad av Mus i sitt eget hus.

För att vara något kvasi kan man också se videon som ett uttryck för nåt som skulle stressa den välbärgade medelklassen väldigt mycket, nämligen om förortsungarna inte höll sig till att bränna bilar och döda varandra i den franska förorten utan faktiskt åkte in till stan och gav sig på oss. Som ungdomarna gör i videon. Och de ger sig inte bara på oss utan också indirekt Justice. När de snott en bil spelar Justices låt D.A.N.C.E i bilradion, varpå ungdomarna genast sparkar sönder den och får tyst på den glada barnsången.

För det andra tar videon den förmodade kritiken mot en förfärad innerstadsklass ännu ett steg när ungdomarna alltså i slutscenen vänder sina blickar och sin aggression mot fotografen, spottar på kameralinsen och så länge de är kvar i bild (innan fotografen faller ihop av deras slag) mot oss som tittar. Vi som förfärat tittar på när franska förortsungdomar demolerar förorter, diskuterar vad det kan bero på och glömmer det hela så snart medierna slutar rapportera. Vi som lika förfärat förfärar oss över Justices video.

Det är inte svårt att få känslan att regissören Romain-Gavras vill få oss att fatta att våldet angår oss, förortens problem angår oss. Även oss som sitter hemma vid datorn i ett annat land och kollar på YouTube-klipp. Om vi låter oss förfäras över en enkel video bara för att den skildrar våld mot folk i innerstan, vad säger det om oss och vårt förhållande till det verkliga våldet i Paris förorter?

Humlan

I kväll på väg hem från gymmet hittade jag en död humla på stenbeläggningen utanför Konstfack. Den var hel. Det gick inte att se bara så där varför den dött. Jag plockade upp den och lade den i min hand, på min rosa ulliga vante. Det var jättenära att jag började gråta.

Jag bar med mig humlan i min kupade hand och satte ner den under en rosmarinbuske (ja faktiskt) i en rabatt lite längre fram. Det kändes att jag aldrig kommer bli en normal människa som inte bryr sig så mycket om djur. Jag var sorgsen hela vägen hem.

Mellan hägg och syren

Mellan hägg och syren är min favorittid på året, och det är nu. Aldrig är det gröna så grönt och det färgglada så färgglatt. Från nästan ingenting spricker hela naturen ut i grönska så fort den bara kan, nästan som om den vore stressad över att inte hinna. Fast den hinner varje år.

Det gäller att njuta: stanna och lukta på häggen i vårskymningen, titta noga på de högresta tulpanerna i rabatten, kolla in hur stark kontrasten är till de klarblå småblommorna intill. Lyssna på fågelkvittret. Spara minnena till nästa vinter.

Både djuren och växterna skyndar sig att bli befruktade, hetsmatar ungarna och släpper ut dem ur boet så snart de kan. Efter midsommar är det nästan över. Det mörkare gröna tar över. I augusti är grönskan djup och bär spår av avgaser.

Men nu är det mellan hägg och syren. I går blommade häggen i min trädgård för fullt, men syrenknopparna var fortfarande gröna. I dag är de redan lila.

Språkpolisen dissar: Dålig skolreklam

Åsö Vuxengymnasium försöker ragga folk till sin vuxenutbildning genom annonser i Stockholms tunnelbana. Jag skulle själv välja en annan skola. Särskilt om jag skulle läsa språk, som på svenska ju inte heter Språk. Lika lite som filosofi heter Filosofi och naturvetenskap Naturvetenskap. Fy skäms Åsö. En pizzeria eller kemtvätt kunde jag förlåta, men ni är trots allt något helt annat.

Faddes grötpannkaka

Ibland kollar jag på Du är vad du äter och ibland blir jag ganska påverkad av det jag ser. Särskilt som jag det senaste året gått upp fem kilo för första gången på tio år (då jag lika oförhappandes gick ner fem kilo utan förklaring). För ett par dagar sen såg jag Anna Skipper skälla på Bert Karlsson, och sen mysa med Kicki Danielsson i en infraröd bastu som hon monterat upp i Kickis arbetsrum bara så där.

I går var det Fadde Darwich som skulle tvingas ut på en timmes power walk med sin sambo Linda Rosing varje morgon. Tydligen brukade Fadde i hemlighet frossa i korv och plättar på nätterna innan Anna Skipper kom in i hans liv. För att vara snäll erbjöd Anna Skipper Fadde att han kunde få äta nyttiga plättar, som de sen tillagade tillsammans i Faddes och Lindas kök.

Fadde tyckte plättarna var helt okej, så hemma i min TV-soffa började jag tänka att de kanske skulle vara nåt även för mig. Jag gillar ju redan mörkt bröd, kikärtor och andra nyttigheter och jag frossar varken i korv eller nåt annat på nätterna. Så i dag laddade jag ner Anna Skippers recept och lagade till plättarna. Och ja, nu har jag precis ätit upp dem.

Och mår lätt illa. Tänk dig havregrynsgröt blandat med sojamjöl, lite dinkel och lite bakpulver. Detta steker du och äter med bär som du rårört med honung. Inget mer. Jag börjar förstå Bert Karlsson. Han är i och för sig rejält fet, men jag skulle måsta vara enormt fet för att stå ut med en diet där de här grötplättarna ska föreställa nåt slags gottegrishöjdpunkt. Sorry Anna Skipper, men nåt nyttigt måste det finnas som är godare än det här.

Den som inte blivit avskräckt eller som känner sig så fet att hon eller han tycker det verkar värt det kan ju testa receptet själv.

Nyttiga plättar med rårörda bär
1 dl havregryn (som blötläggs i 2 dl vatten under natten).

Koka gröt av grynen på morgonen. Blanda ner:
0,5 dl nymalda linfrön
0,5 dl dinkelmjöl
0,5 dl sojamjöl
1 dl vatten
1 tsk bakpulver

Eventuellt plättlägg, annars går det bra med stekpanna.

Rårörda bär
Hallon
Blåbär
Honung

Rädd för Våldtäkt & romantik

Jag tror att jag måste läsa Katrine Kielos bok Våldtäkt & romantik. Den verkar hemskt spännande och hemskt intressant. Det värsta är att jag har så svårt för skildringar av våldtäkt, vare sig de är på film, i litteraturen eller akademiska. Bilder och skönlitterära skildringar gör mig upprörd, illamående, arg och ledsen. Akademiska skildringar gör mig intensivt intresserad men också lite rädd och ofta arg.

Jag tror inte att den här boken kommer göra mig så arg och därför borde jag inte vara rädd. Men jag kan inte hjälpa att jag ändå är det. Jag tror att om jag skaffade boken skulle jag inte våga plocka upp den med ens. Eller så skulle jag inte kunna hålla mig, trots att jag är rädd för att bli så där illrasande och maktlöst arg. Det är en fysisk och förtvivlad ilska över något jag inte kan leva ut min ilska över och inte kan skydda mig mot. Jag är arg på själva förutsättningarna för kvinnor och män i den här världen och på våldtäkten som det yttersta och mest brutala - och ändå så lätt genomförda och vanliga - uttrycket för ojämlikheten.

Läs recensioner och nyheter om Våldtäkt & romantik.

High five i Saltsjöbaden

Åsa har bil över helgen, så i dag när vi skulle ses kände vi att vi måste hitta på nåt med bilen. Det blev middag på Aquabaren vid Grand Hôtel i Saltsjöbaden. Det kändes nästan lite som att vara i ett annat land. Jag har aldrig varit på Rivieran, men tänker mig att Saltsjöbaden ger nåt av en Rivierakänsla med sin kustlinje, glittrande ljus från villor på bergsknallar vid vattnet och båtar lite överallt.

På Aquabaren gjorde jag mitt livs första high five. Det var när jag beställde cappuchino och kyparen meddelade att espressomaskinen var trasig. Han erbjöd sig att göra café au lait i stället, men jag bad att få en svart kaffe. Han bara "high five, då slipper jag koka mjölk!" - och så gjorde vi faktiskt en high five på riktigt. Sen hade vi tänkt gå ut. Inte jag och kyparen alltså, utan Åsa och jag. Men vi var för trötta, så Åsa skjutsade hem mig och nu ska jag sova. High five och god natt!

Nyklippt och utan fantasi

Jag har klippt lång page och är väldigt nöjd med det, i alla fall så länge plattångslooken är kvar (ett par timmar till eftersom jag snart ska träna och alltså duscha). Känner mig lite som Gwyneth Paltrow som Margot Tenenbaum i The Royal Tenenbaums.

Annars har jag extremt dålig fantasi och kommer inte på nåt roligt att blogga om för tillfället. Vet inte om det beror på att jag kommit in i nåt slags maniskt jobbsökarskede. Först var det jättetråkigt att söka jobb. Sen blev det på nåt konstigt sätt mitt största intresse. Jag går med i nätverk, bokar luncher med folk jag inte känner för att lära mig hur de fått sina roliga jobb, går på events och söker vissa dagar så många jobb att jag inte direkt skulle ha koll på exakt vad jag sökt om jag blir kallad till intervju.

Men jag kan ju inte ha jobbsökande som mitt största intresse i evighet, så jag hoppas få tillbaka blogginspirationen. Snart.